Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOR mω4r, sbst.3, r. l. f. l. m.; best. -en (Hülphers Dal. 174 (1762) osv.) ((†) -an OxBr.); pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. mor, m. l. f., tät o. buskig skog, skogbeväxt myrland o. d.; jfr d. mor, mosse, hed, fsax. o. mnt. mor, n. (l. m.), kärr (t. moor), mnl. o. holl. moer, m., mosse, kärr, fht. muor, m., hav, kärr, feng. mor, m., hed, kärr (eng. moor), mlat. (gm lån från germ. språk) mora, f., morus, m., kärr; till ett germ. mōr-, i avljudsförhållande till germ. mar- i MAR]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (tät) skog, skogsmark; skogbeväxt myrland. OxBr. 11: 135 (1640). Här i Helsingeland tages Mor för tiock skogsmarck. Broman Glys. 1: 28 (c. 1730). Västerb. 1924—25, s. 133. — jfr GRAN-MOR. — Anm. I vissa ä. ordböcker förekommer ordet i bet.: moras, mosse. Ihre (1769). Dalin (1853).
Ssgr: MOR-GRAN. [sv. dial. morgran] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (rätvuxen, men) icke frodvuxen gran, som i sht växer i granmor. LfF 1860, s. 277. —
-KARA, se d. o. —
-KULLA, sbst.1, r. l. f. (i vissa trakter) växten Trientalis europæa Lin., duvkulla, skogsstjärna; jfr kulla, sbst.6 AfhNaturv. 2: 82 (1831; fr. Särna). —
-KULLA, sbst.2, se d. o. —
-LAND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1331). (†) mark som urspr. varit beväxt med skog (o. som består av sand- o. lermylla). Högström SvarVetA 6 (1766). —
-LÄND l. -LÄNT, p. adj. (föga br.) som har karaktär av skogbeväxt (myr)mark. (Renflocken) hade undvikit den sanka morlända cembraskogen, med markbetäckning af bladmossor och risväxter under snön. Hemberg Kola 224 (1902).

 

Spalt M 1332 band 17, 1945

Webbansvarig