Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MJÖLNARE mjø3lnare2, äv. mjöl3-, m.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) -er KlädkamRSthm 1578 B, s. 93 b, HovförtärSthm 1587—88, s. 69).
person som (mot viss avgift) mal spannmål åt andra; person som sköter en kvarn l. som äger l. driver kvarn(ar); äv. ss. titel. SthmSkotteb. 3: 170 (1521). OPetri Tb. 13 (1524; uppl. 1929). Resolueredes; att (kvarn-)äganden sin egen Mölnare till och ifrån settia må. RARP 1: 63 (1627). Hwad som Mahlningen anbelangar, så måste man noga achta sigh, för Mölnarens Otrooheet. Rålamb 13: 87 (1690). Han var af ringa börd, en mölnares son. Strinnholm Vas. 3: 150 (1823). Siwertz Sel. 1: 7 (1920). — jfr KRONO-, VATTEN-, VÄDER-, VÄDERKVARNS-, ÖVER-MJÖLNARE. — särsk.
a) i ordspr. Medan Mölnaren sofwer, löper myckit Watn bort fåfängt. Brahe Oec. 59 (1581; uppl. 1920). När Mölnaren äther Brödlöst, så är wist hallåhr (dvs. missväxtår) i Landet. Grubb 589 (1665). När Qwarnen dryper, så groor Mölnarens Åker. Därs. Otäät Qwarn är Mölnarens födekrook. Dens. 597. Om säcken kunde tala, så gjorde hon mången mjölnare till tjuf. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-DRÄNG. jfr dräng 2 o. kvarn-dräng. ArkliR 1562, avd. 17. Misstänksamheten tar en hvit pudelhund för en mjölnardräng. SvOrdspråksb. 64 (1865). —
-LÖN. (numera bl. tillf.) förmalningsavgift till mjölnare, mallön, kvarntull (se d. o. 1). BtÅboH I. 1: 19 (1554). —
-MATTE, r. l. m., om person m.||ig. [efter fin. myllymatti (se myllymatte)] (i vissa trakter) spelt. benämning på kortspelet mas (se mas, sbst.3), mjölis, tok; äv. benämning på den som förlorar i spelet. 2NF (1912). —
-TORP. (förr) torp som innehades l. beboddes av en mjölnare, kvarntorp. Lönnrot SvSkr. 2: 305 (1841). —
-ÄMBETE~020.
Spalt M 1191 band 17, 1945