Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MINA mi3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Stiernhielm Fred. 10 (1649), Norrmann Eschenbg 2: 172 (1818)); förr äv. MINE, f. l. m.; best. -en (Gustaf II Adolf 255 (1621)).
1) (†) om underjordisk gång l. hålighet; äv. bildl.: lönngång. Wollimhaus Syll. G 6 b (1649). Gräf uthi en sådan Åker (med lanthavre) några små Miner och spendera därpå lijtet Kruut, spräng den sedan, så lärer Salpetter Luchten mycket corrigera Jorden. Rålamb 13: 16 (1690). (Vi) gingo .. i Minerna af et St. Claræ Kloster. Hasselquist Resa 159 (1751). 3SAH 12: 353 (1897; bildl.).
2) gruva (se GRUVA, sbst.3); gruvhål; gruvgång; äv. om metallåder; utom i MIN-TIMMER o. -VIRKE numera bl. ngn gg i fråga om utländska, i sht eng. förh. Risingh LandB 81 (1671). Sahlstedt (1773; om metallåder). Arbetet i minorne, hvilket här (i Colombia) endast består i jordens utgräfning och sköljning. Gosselman Col. 2: 94 (1828). Rubiner från Mogoks rika minor. Mörne Elef. 158 (1931). — jfr DIAMANT-, GULD-, SILVER-MINA.
3) zool. o. bot. om gångar l. hål som gjorts av vissa djur; numera bl. om dylika gångar som gjorts av vissa insekters larver i blad (l. frukter). Gräfsvinet drifver Kaninen utur sina miner. Linné PVetA 1739, s. 3. De minor, som Myospalax gjort. VetAH 1773, s. 138. Man finner .. i övergivna minor (på blad av äppleträd) tomma larvskinn (av apelspinnmalen). LAHT 1915, s. 319.
4) mil. urspr. o. eg. om under markens yta (under fientliga befästningar o. d.) grävd gång vari en sprängladdning införts som vid sin explosion förstör ovanförliggande föremål; numera vanl. om transportabel, med ett hölje (vanl. av metall l. trä) försedd sprängladdning (av olika konstruktion för olika ändamål) avsedd antingen till att nedgrävas i marken (landmina) l. till att nedsänkas på visst, medelst särskilda anordningar reglerat djup under vattenytan (undervattensmina). Förankrade, drivande minor. Lägga ut minor. De fällde minor i fiendens farvatten. Fartyget gick på en mina och sjönk. Gustaf II Adolf 255 (1621). Man sökte genom kontraminer att göra fiendernes miner obrukbare. Norrmann Eschenbg 2: 172 (1818). VFl. 1923, s. 116. Till Västkustens marindistrikt rapporterades på lördagen 58 drivande minor. SDS 1944, nr 28, s. 13. — jfr BLOCKAD-, BOTTEN-, DRIV-, FLADDER-, FLYT-, FÄLT-, GAS-, HORN-, KLÖVER-, KONTAKT-, KONTRA-, KROSS-, KRUT-, LAND-, MAGNET-, SJUNK-, STRIDSVAGNS-, STÖT-, SYFT-, TRUPP-, TRÄ-, UNDERVATTENS-MINA m. fl. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) bildl.; i sht i sådana uttr. som låta minan springa o. d. 2Saml. 13: 72 (c. 1690). Drottningen .. låter sista minan af sin vältalighet springa. Atterbom FB 200 (1818). Ingen trodde den andre mer än jämnt. Det var minor och kontraminor. Siwertz Sel. 1: 214 (1920).
b) sjömil. (till 1895 officiell) benämning på torped avsedd att avfyras från fartyg l. strandbatteri; i sht i uttr. rörlig l. självgående mina. Sjelfgående minor af Whit(e)heads konstruktion. Billmanson Vap. 161 (1882). Den rörliga minan .. har till uppgift, att vara till hands öfverallt. TSjöv. 1890, s. 29. AB 1895, nr 129, s. 2. jfr BOGSER-, SLÄP-, STÅNG-MINA.
1) (förr) bef. till 4: anfall mot fästning l. skyttegravssystem o. d. medelst mingångar. Busch Fästn. 21 (1880).
-ARBETE~020.
1) (om utländska förh., föga br.) till 2: gruvarbete. Gosselman Col. 2: 94 (1828). Mörne Elef. 113 (1931).
-AVDELNING~020. sjömil. till 4.
1) yrkesavdelning för underofficerare o. manskap vid kustartilleriet l. (förr) vid skärgårdsartilleriet med min- o. telefontjänst ss. specialitet. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 6. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 14.
2) avdelning inom marinförvaltningen som handhar ärenden rörande minor, sprängmateriel, minsvepning m. m. SFS 1896, nr 61, s. 5. —
(3) -BLÅSA, r. l. f. zool. o. bot. om de gångar (som utifrån se ut som blåsor) som göras av vissa insekters larver i blad; mina (se mina, sbst.1 3). LAHT 1915, s. 324. —
-BOMB. flygbomb vars värkan huvudsakligen består i det starka gastryck som uppkommer vid bombens detonation. SvD(B) 1943, nr 230, s. 5. —
-BRUNN.
1) lodrätt, rörformigt hål (i jord, numera äv. i betong o. d.) för anläggande av minering. KrigVAH 1833, s. 179.
2) sjömil. i ubåt: anordning för förvaring o. fällning av undervattensminor. SvUppslB 18: 1048 (1934). —
Ssgr (om förh. före 1895): minbåts-anfall,
-besättning,
-eskader,
-flottilj,
-folk,
-jagare,
-slip,
-typ. —
-DEPARTEMENT. sjömil. till 4: avdelning vid flottans stationer i Karlskrona resp. Stockholm som handhar minmateriel, sjunkbomber, minsvep o. telefonmateriel o. d. Personalen vid Mindepartementet (på Sthms station). StatSjöförsv. 1873, s. 12. —
-DETONATION. —
-DJUP, n. sjömil. om avståndet från vattenytan till en förankrad minas överkant. VFl. 1906, s. 92. —
-FARA, r. l. f. särsk. sjöt. om den fara som egna l. främmande makts mineringar (l. drivande minor) innebär. RiksdP 1919, 2 K. nr 42, s. 42. —
-FARLIG. om landområde l. farvatten: farlig att beträda resp. att befara på grund av minfara. SvD(A) 1915, nr 20, s. 7. —
(4, 4 b) -FARTYG~02, äv. ~20. sjömil. särsk. avsett för utläggning l. transport av minor. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 17. IllMilRevy 1904, s. 290 (för minutläggning). —
-FÄLT. sammanfattande benämning på ett större antal minor utlagda inom ett område till lands l. till sjöss. TSjöv. 1891, s. 60. —
-FÖRSTUGA~020. (förr) bef. i fästning: välvd gång varifrån mingallerierna utgingo. Busch Fästn. 9 (1880). —
(4, 4 b) -FÖRSVAR. särsk. dels sjömil. om försvar som utövas medelst minor, förr äv. om försvar medelst torpeder, dels (förr) bef. om (fästnings) försvar mot minanfall, kontraminering. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 4 b, s. 19. Busch Fästn. 34 (1880). RiksdP 1911, 2 K. nr 43, s. 52. —
-GALLERI. (min- 1818 osv. mine- 1755—1791) (förr) bef. underjordisk gång för minering l. kontraminering. Ståhlsverd 107 (1755). 3NF 8: 332 (1928). —
-GRANAT. granat som har relativt tunna väggar o. stor sprängladdning o. vars värkan består i det gastryck som uppkommer vid sprängladdningens detonation efter inträngningen i målet. KrigVAH 1889, s. 87. —
-GROP.
1) grop som uppkommer gm sprängning av en landmina. Hazelius Artill. 140 (1833). LbFältarbIngTrupp. 5: 175 (1913).
2) grävd grop i vars botten en sprängladdning (stridsvagnsmina, truppmina) nedlägges. Hammar (1936). —
-GÅNG; pl. -ar. (min- 1744 osv. mine- 1744—1807)
1) (numera bl. ngn gg om utländska förh.) till 2: gruvgång. VetAH 1744, s. 255. AntT XIX. 2: 50 (1911).
-INGENJÖR. sjömil. vid marinen anställd ingenjör som handhar konstruktion o. tillvärkning av sjöminor o. d. KrigVAH 1886, s. 170 (om t. förh.). SFS 1899, nr 97, s. 2. —
-KABEL. sjömil. vid kontrollerbar sjömina anbragt kabel för elektrisk tändning från land. SFS 1880, Bih. nr 2, s. 16. —
-KAMMARE. (min- 1791 osv. mine- 1745—1795) dels (förr) bef. om i minbrunn utgrävd fördjupning l. om trä- l. bläckkärl o. d. vari landminas laddning inrymmes, dels (om nutida förh.) om utgrävning (för inläggande av sprängämnen) utförd ss. förberedelse till förstöring av broar, kajer, järnvägar m. m. VetAH 1745, s. 149. 2NF 18: 561 (1912). —
-KONSTAPEL. sjömil. befattningshavare vid kustartilleriets minöravdelning, förr äv. vid flottan. Konow (1887). 2NF 18: 632 (1912). ReglMar. 1915, 1: 177. —
-KORG. särsk. (om förh. före 1895) sjömil. till 4 b, om korgliknande anordning för avfyrande av torped av äldre modell. TSjöv. 1891, s. 196. —
-KRYSSARE. sjömil.
(4, 4 b) -LADDNING. särsk. konkret, om sprängladdningen i en mina l. (förr) i en torped. Hazelius Bef. 135 (1836). —
-LINJE. sjömil. sammanfattande, om sjöminor utlagda i en linje; jfr -fält. Busch Fästn. 43 (1880). 2NF 33: 227 (1921). —
(4, 4 b) -LÄRA, r. l. f. sjömil. läroämne som omfattar studier i sjöminors, sjunkbombers o. minsveps (förr äv. i torpeders) konstruktion o. användning. SFS 1879, nr 26, s. 26. —
-MATERIEL, n. sjömil. sammanfattande, om för visst ändamål avsedda l. på viss plats befintliga sjöminor, sjunkbomber, minsvep o. d. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 17. —
-MÄSTARE. äldre benämning på militär person med särskild utbildning i anläggning av landminor. Lind (1738; under minirer). Holmberg Artill. 4: 194 (1886; om förh. 1625). —
-POSITION. sjömil. av artilleri försvarad minspärr i hamninlopp l. skärgård. NF 11: 33 (1887). jfr: Minpositionskartor. SFS 1880, Bih. nr 2, s. 17. —
-SKADA, r. l. f. särsk. om fartygsskada som uppkommit gm minsprängning (se d. o. 2). —
(4, 4 b) -SKOLA, r. l. f. skola för utbildning i mintjänst l. (förr) i torpedtjänst. SFS 1883, Bih. nr 2, s. 13. VFl. 1927, s. 43. —
-SKOTT. särsk. (om förh. före 1895) sjömil. till 4 b, om torpedskott. KrigVAH 1887, s. 179. NordT 1895, s. 95. —
-SKYDD. för fartyg. —
-SPRÄNGNING.
-SPÄRR. minfält avsett att spärra tillträdet till viss passage till lands (i befästningssystem o. d.) l. till sjöss. 2NF 19: 1201 (1913). —
-SPÄRRA. spärra tillträdet till (ngt) gm minering; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Ett minspärrat hamninlopp. 2NF 19: 848 (1913). —
-SPÄRRNING. spärrning av en passage till lands l. till sjöss medelst minering; äv. konkret, om de utlagda minorna, minspärr. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. 4 a. s. 3. TSjöv. 1890, s. 20. —
-STRID. särsk. (†) sjömil. till 4 b, i uttr. rörlig minstrid, om torpedanfall. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 21. —
-STYRMAN~02, äv. ~20. sjömil. för mintjänst särskilt utbildad underofficer vid flottan. ReglMar. 1931, 1: 8. —
-SVEP. sjömil.
1) av (vanl. två) fartyg bogserad inrättning avsedd att upptäcka l. undanröja sjöminor. 2NF 9: 497 (1908).
-SVEPA. [till -svepare] sjömil. befria (ett sjöområde) från minor gm svepning. PT 1918, nr 223 A, s. 2. —
-SVEPARE, r. l. m. [efter eng. minesweeper] sjömil. fartyg avsett för minsvepning. VFl. 1915, s. 131.
-SVEPNING. sjömil. handlingen att med hjälp av minsvep (se d. o. 1) befria ett sjöområde från minor. PT 1908, nr 219 A, s. 3.
-SYSTEM. (förr) bef. samlad grupp av mingallerier l. mingångar. Busch Fästn. 34 (1880). 2NF 18: 607 (1912). —
(2) -TIMMER. skogsv. om i sht förr exporterat timmer avsett att användas till pålvirke (huvudsakligen i de engelska gruvorna). Cnattingius 88 (1894). 2NF 30: 125 (1919). —
-TUB. sjömil.
-UGN. (förr) bef. minbrunn (i förbindelse med mingalleri) försedd med sprängladdning. KrigVAH 1833, s. 178. Busch Fästn. 133 (1880). —
-UPPBÖRD~02. sjömil. sammanfattande benämning på all till sjöminor, sjunkbomber, minsvep o. d. hörande materiel. SFS 1896, nr 61, s. 5. Därs. 1919, s. 1608. —
-UTLÄGGNING~020. sjömil. utläggning av sjöminor (från fartyg l. flygmaskin). TSjöv. 1905, s. 376. jfr: Minutläggningsfartyg. TSjöv. 1904, s. 375. —
(4, 4 b) -UTREDNING~020. sjömil. om ett fartygs utrustning med sjöminor, sjunkbomber o. dyl. l. (förr) med torpeder; äv. konkret. BtRiksdP 1891, 5Hufvudtit. s. 15. TSjöv. 1901, s. 212 (konkret). —
(4 b) -UTSKJUTNINGSAPPARAT~010102. (om förh. före 1895) sjömil. för avfyring av torpeder. TSjöv. 1890, s. 112. BtRiksdP 1891, 5Hufvudtit. s. 13. —
(4 b) -UTSKJUTNINGSTUB~0102. (om förh. före 1895) sjömil. jfr -utskjutningsapparat. KrigVAH 1888, s. 236. GHT 1896, nr 299 A, s. 3. —
(4, 4 b) -VAPEN. särsk. (numera bl. i icke officiellt spr.) sjömil. ss. sammanfattande benämning på den materiel (minor, fartyg, svep osv.) som användes vid minutläggning resp. -svepning; förr äv., i sht i uttr. det rörliga minvapnet, i fråga om torpeder; äv. om det vapenslag vars stridsmedel utgöres av minor l. (förr) av torpeder. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 6. Inom det rörliga minvapnet (finnes) ett stort fält för vår handelsflottas användning. TSjöv. 1891, s. 194. SFS 1923, s. 677. —
(4, 4 b) -VÄSEN l. -VÄSENDE. sjömil. sammanfattning(en) av allt som hör till minvapnets organisation o. användning. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 16 (rubrik). TSjöv. 1904, s. 361. —
B (†. Anm. Möjl. är mine-, åtminstone i vissa fall, bl. en stavningsform): MINE-GALLERI, -GÅNG, -KAMMARE, se A. —
Spalt M 984 band 17, 1944