Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
1) (vard.) springa l. gå klumpigt l. trögt, lufsa; ofta i allmännare anv.: springa, lunka, traska; trava. (Pojken) luffade .. som en björn. Knorring Ståndsp. 2: 34 (1838). (Han) blef .. varse en stor varg komma luffande. Palmblad Nov. 4: 32 (1851). Det är minsann ingen småsak .. att .. luffa ända till Lilla Nygatan 6. SöndN 1866, nr 35, s. 3. SvD(A) 1931, nr 277, s. 8.
2) (vard.) fara l. stryka omkring utan egentligt mål; i sht i nedsättande mening: fara l. leva ss. lösdrivare l. vagabond. GHT 1896, nr 278 B, s. 3. (Luffaren) träffade .. ett par luffande kamrater. SDS 1900, nr 361, s. 2. Som gesäll gav man sig ut och luffa. VästmFmÅ 15: 59 (1925). SvD(A) 1929, nr 337, s. 15. — särsk. med obj. betecknande väg. Tre Svea lifgardister .. hvilka .. till fots ”luffat” hela landsvägen mot sin hemtrakt Skåne. SD(L) 1898, nr 45, s. 2.
LUFFA BORT10 4. till 1. —
LUFFA IN10 4. till 1. För två dagar sedan hade våra roddare sett en .. (björn) luffa in i småskogen. Engström 1Bok 113 (1905). —
LUFFA OMKRING10 04, äv. KRING4.
2) till 2. De häktade, hvilka en tid luffat omkring på skånska landsbygden. SDS 1898, nr 70, s. 3. —
Ssgr (vard.): luffar- l. luffare-hotell. (tillf.) lokal där mat o. logi för en natt tillhandahålles lösdrivare. KarlstT 1895, nr 1699, s. 3. Lagerlöf Bannl. 244 (1918).
Spalt L 1129 band 16, 1941