Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOVA 3va2, v.2 -ade (SthmSkotteb. 3: 191 (1521: loffuede) osv.); äv. (arkaiserande samt i vard. spr. i vissa trakter) ipf. -te 3vte2 l. 3fte2 (VDAkt. 1683, nr 314, Väring Vint. 137 (1927)) ((†) -de 2Saml. 4: 20 (1602), VDAkt. 1678, nr 257); sup. -t 4vt l. 4ft (Linné Bref I. 3: 227 (1768), Väring Vint. 208 (1927)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, VDAkt. 1684, nr 178, Därs. 1710, nr 235); jfr LOVEN.
Ordformer
(la- c. 1585 (: laffuet, sup.). lo- (lå-) 1521 osv. lö- 1544 (: förlöffwede, p. pf. pl.)1564 (: förlöffwedt, p. pf. n.). Anm. Skrivning med -f- förekommer stundom ännu i ipf. -te o. sup. -t för utmärkande av däremot svarande uttal)
Etymologi
[fsv. lova, tillåta, utlova, ansvara, motsv. likbetydande d. love, isl. lofa, mnt. loven; jfr fht. gilobōn, t. geloben; avledn. av LOV, sbst.4; jfr LOVA, v.3]
— jfr AV-, BE-, BORT-, FÖR-, HEM-, PRÄST-, TRO-, UT-LOVA m. fl.
1) giva ngn lov till (ngt) l. löfte om (ngt); numera företrädesvis: utfästa sig att göra l. prestera (ngt) l. att giva l. lämna (ngn ngt) l. att styra om att (ngn) får (ngt), utlova (ngt åt ngn), ställa (ngt) i utsikt för (ngn); ofta med inf. ss. obj.: utfästa sig (att göra l. vara l. bliva ngt). Lova ngn att göra honom en tjänst, att ge honom sitt stöd, att skänka honom en summa pängar, att ofta skriva till honom. Lova att komma, att passa tiden. Lova mig nu att vara riktigt snäll! Lova bot och bättring. Lova ngn arbete, pängar, anställning. Lova en kvinna äktenskap, (obrottslig) trohet. Lova (dyrt och) heligt, på sin heder. Hålla vad man lovat. Det har jag aldrig lovat. Lova rundt och hålla tunt. Lova ngn guld och gröna skogar. Han loffuede wa[re] paa stadzins besta. SthmSkotteb. 3: 191 (1521). Månger loffuer för sin nödh, thet han håller icke för sin dödh. SvOrds. B 6 b (1604). Ingen Befallningzman .. hafwe macht eller wåld någrom manne loffwa till att jäga eller skiuta någor diur uppå sådana frijkallade skogar och ägor. Lagförsl. 300 (c. 1606). Iag N. N. lofwar och swär wid Gud, och hans heliga Evangelium, at iag (osv.). FörordnRättegDomcap. 1687, § 6 (i edsformulär). Du torde äfven påminna Dig att du loft mig ett portrait af Voltaire. Kellgren (SVS) 6: 118 (1782). För falken, Woldmar, du mig en slafvinna loft. Runeberg 1: 240 (1841). Polismästaren lovade att inställa utkommenderandet av den ridande polisen. Hellström Malmros 60 (1931). — särsk.
a) (†) i p. pr. lovandes ss. adv.: med tillåtelse; motsatt: olovandes. (Soldater) som haffua dragieth oloffuandis eller loffuandis iffrå sinne fenichier. SkrGbgJub. 6: 239 (1591). Schultze Ordb. 2857 (c. 1755).
b) (†) i uttr. lova ett löfte, en ed o. d., avgiva ett löfte resp. svärja en ed. Om tu intet löffte loffuar, så är thet tigh ingen synd. 5Mos. 23: 22 (Bib. 1541). Mårten Tommesson .. schall haffwe .. handlat emot then eedh han högz:te Kong:e M:tt loffwedt och sworidt hadhe. HH XIII. 1: 168 (1564). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
c) i uttr. lova sig (själv) ngt, föresätta sig ngt (t. ex. att iakttaga ett visst uppträdande). (Den ryske befälhavaren hade) icke lofvat sig mindre, än att förstöra hela svenska flottan. Adlerbeth Ant. 1: 38 (c. 1792). Märk väl, Marthe, att jag är fullkomligt lugn och att jag lofvat mig sjelf att förbli det. Hedberg Sardou 109 (1866). Här stod .. (Ulrika Eleonora) nu .. framför den kalla och hårda man, som hon lovat sig att alltid lyda utan klagan. Heidenstam Svensk. 2: 164 (1910).
d) i fråga om löfte som giftoman ger ngn att giva honom en dotter l. kvinnlig myndling till hustru; förr äv. i utvidgad anv., särsk. dels om präst: trolova (ngn med en annan), dels refl. l. i pass. med refl. bet., i sådana uttr. som lova sig (med) ngn, lovas med l. vid ngn, ingå förlovning l. trolovning med ngn. (Han har) lofuat sigh en quinna, som hafwer giort hoor. ÄARäfst 10 (1596). Att hon androm manne i sex manna närwaro lofuat war. Lagförsl. 119 (c. 1609). Kom nu och tala medh kyrkioherden att han lofwar eder bägge. VDAkt. 1684, nr 178. Därs. 1701, nr 6 (: lofvatt sig medh). Lofva mig Hedda din dotter till hustru. Runeberg 1: 69 (1832). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning: förlovning, trolovning. VDAkt. 1684, nr 178. De kommo till migh enständigt anhållandes om lofningh lysningar och wigsell. Därs. 1710, nr 235.
e) (†) bestämma l. avskilja (ngn för ngt), inviga (ngn åt ngt); äv. refl.: (in)viga sig (åt ngns tjänst o. d.); hemfalla. Ther effter gingo .. (Israels fäder) til Baal Peor, och loffuadhe sigh til then skamligha affgudhen. Hos. 9: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: invigde de sig åt skändlighetsguden). När .. (baktalaren) försmädde then oförskylta, tå haffwer han .. förderffuat sin siäl och loffwat sigh til thet ewiga straffwet. Bullernæsius Lögn. 415 (1619). (Mina föräldrar) loffwade migh till Scholan, att iagh med tijden måtte bliffua een dugeligh gudz ordz tienare. VDAkt. 1654, nr 14.
f) (ngt vard.) i utvidgad anv.; med avs. på ngt ondt l. obehagligt som man ställer i utsikt för ngn. Carl IX Rimchr. 57 (c. 1600). (Jag) Vardt artigt bedd att gå och köpa tvål / men lofvad stryk, om bagatellen glömdes. Heidenstam Vallf. 150 (1888). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. lova ngn ondt; förr ofta i fråga om olycka som framkallas gm trollkonster. Herren Zebaoth som tigh planterat haffuer, haffuer loffuat tigh ondt. Jer. 11: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: Herren .. har beslutit olycka över dig). H. Margaretha i löffbergha en trolkona haffuer loffuat mången ondt och är så skeedt. Rudbeckius Dagb. 237 (1623). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 22 (1868).
2) (†) ikläda sig ansvaret (för ngn l. ngt); gå i borgen (för ngn l. ngt). Tha loffwedha thesse effterskriffne .. for X march och hwndrath for Anders Pedersson och hans mz fölgere Arffuith for en oxa, ena ko och eth sködh. JönkTb. 114 (1526). Att faddrerna lofva för barnsens uptuchtelse. OxBr. 12: 588 (1628). Spegel Pass. 51 (c. 1680).
3) försäkra (att ngt är sant); numera bl. (ngt vard.) emfatiskt, i bedyranden, med första pers. ss. subj. o. med särskild tanke på att det man försäkrar icke bl. är sant, utan gäller i högsta grad; särsk. i uttr. (ja l. jo) det vill jag lova, (jo l. ja) jag vill lova det, äv. vill l. skall jag lova, äv. jag vill lova att osv. The kopparsticken som E. H. Excellens loffvade tienliga wara til tijttelen (till Atlantican) för de gamla Philosophorum ansikten. Rudbeck Bref 142 (1677). Calenderen. Och han behagade henne, utan tvifvel? Osmin. Ja, det vil jag lofva. Envallsson OförtMöt. 16 (1786). Kronos fick en son på gamla dar: / Barnsölet var präktigt, vill jag lofva. Tegnér (WB) 1: 163 (1805). Aldrig har jag förr tyglat fyra hästar i bredd. Undan gick det, det vill jag lofva. Ymer 1915, s. 37 (1876). Jag vill lova, att det smattrade på morgonkvisten. Fyra hundra sprängskott gingo av på en gång. Hedin Pol 2: 10 (1911). jfr (†): Titta i taket; jag låfvar; / Kors, hvad Helgon, Solar och sken. Bellman (BellmS) 1: 208 (c. 1771, 1790). — särsk. (numera knappast br.) med indirekt obj. Wii loffue tiigh att wii her med inthet skempt mene. G1R 1: 209 (1524). Konungen skall, will iagh tigh Loffwa, / Offta waka när andra the Soffua. Aschaneus HwsRegl. 6 (1614).
4) i uttr. lova sig ngt (av ngt), (på vissa grunder) vänta sig att få ngt (av ngt); numera nästan bl. med särskild tanke på det väntade (ngt angenämt l. fördelaktigt) ss. förmedlat av en handling l. ett förlopp l. ett sakförhållande l. en tid; förr äv. lova sig ngt i ngn, vänta sig att i ngn få ngt (t. ex. en god ämbetsman). Eneman Resa 2: 191 (1712). Om Herr Gadd får förblifva hos en så stadgad och nitisk förman, som gudi lof! vår Prost och Kyrkjoherde är, kan församlingen med tiden lofva sig uti honom en upbyggelig lärare. VDAkt. 1785, nr 28. Ett namn, som han haft rätt att lofva sig af sina insigter. Leopold 6: 175 (1786). Lempriere lofvade sig icke godt utaf detta samtal. Agrell Maroco 1: 185 (1790, 1796). Man lofvade sig af en sådan förändring (i räntefoten) stora fördelar. Carlson Hist. 4: 308 (1875). Jag lovar mig ganska mycket nöje av att se dem tillsammans. Östergren (1932).
5) gm sin beskaffenhet o. d. ingiva förväntan om (ngt) l. ställa (ngt) i utsikt för (ngn l. ngt); giva hopp om (ngt); varsla om (ngt), vara förebud till l. bebåda (ngt); arta sig till (ngt); ofta med saksubj. Det lovar (inte) godt l. det bästa (för framtiden). Mannen infriade icke vad ynglingen lovat. Barometern lovade rägn. Fadren gråter en Son, som lofvade at blifva en tröst för hans ålder och en heder för hans namn. Kellgren 3: 140 (1785). Barnet lofvar alltid mera, än ynglingen eller mannen håller. Geijer I. 3: 332 (1814). Skörden lofvar .. på det hela att blifva god. QLm. 1: 72 (1833). På alla områden rådde (vid Adolf Fredriks tronbestigning) rörelse och lif och en kraftig växt, som lofvade Sveriges andliga och materiella odling en glänsande framtid. Stavenow G3 2 (1901). Skogen, vilken lovade ge en rik avkastning. Hellström Storm 16 (1935). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: som inger godt hopp för framtiden, hoppingivande, som artar sig väl. En lovande ung man. Hasselroth Campe 278 (1794). Benämningen den unge lofvande författaren .. får han behålla. Strindberg NRik. 84 (1882). Den första skymten af staden (Rothenburg), från tåget sedd, var icke heller mycket lofvande. PT 1910, nr 225 A, s. 3.
Särskilda förbindelser (till 1): LOVA BORT10 4. OPetri Kr. 136 (c. 1540). Åt denne man jag lofvat bort min dotter. Hagberg Shaksp. 1: 4 (1847). Lundquist Vingåk. 75 (1877). särsk. refl.: lova att komma (till ngn) ss. hans gäst l. för att utföra ett arbete åt honom (o. därigm bliva förhindrad att antaga en annan inbjudan osv.). Möller 2: 1261 (1785). Lisimon. Vil ni äta hos mig til middagen i dag? Eraste. Jag tackar; men jag har redan lofvat bort mig. Envallsson Tosorden 6 (1798). Spelmännen .. ha lofvat bort sig på annat håll. Lundquist Vingåk. 10 (1877). jfr BORTLOVA.
LOVA UT. (†) lova, utlova (att göra ngt). Och loffwar han sedhan vth ath göra thet honom är omöghlighit. OPetri MenFall L 7 b (1526). Livin Kyrk. 43 (1781). jfr UTLOVA.

 

Spalt L 1104 band 16, 1941

Webbansvarig