Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LIBHABER li4b~ha1ber l. ~ha1-, l. 3~20, l. med tyskt uttal, m.||(ig.); best. -n; pl. -habrar ((†) = (Bellman 5: 247 (1782)); -habers 2Saml. 9: 48 (1799), GHT 1938, nr 55, s. 8); förr äv. LIBHABARE l. LIBHAVARE, m.||ig.; pl. =.
(i sht i vitter stil)
1) (†) (manlig) tillbedjare, (ngns) älskare; äv. bildl. Fuhrman Alm. 1681, s. 39 (bildl.). Humbla Landcr. 223 (1740). Andersson (1845, 1857).
2) person som hyser stark förkärlek l. stort intresse för l. är mycket förtjust i l. finner stort nöje i l. vurmar för föremål o. d. av visst slag; stundom närmande sig bet.: kännare, ”förståsigpåare”; numera företrädesvis i fråga om konst, musik, maträtt o. d. Libhaber på, förr äv. av l. efter ngt. VDAkt. 27/6 1686. Hon var en stor liebhaber utaf Poeteriet och Versekonsten. Jansson Möller O 4 a (1744). Våra liebhabrar efter kyssar. Trolle Sjöoff. 2: 277 (1870). Riktiga liebhabrar påstå .., att iskall sherry skall vara den enda rätta drycken (till surströmming). Hamilton Hågk. 299 (1928). Liebhabers på cowboyfilm. GHT 1938, nr 55, s. 8.
3) (numera föga br.) person som på grund av särskild förkärlek skaffar sig l. samlar föremål o. d. av visst slag, samlare; äv. i uttr. libhaber på, förr äv. av ngt. Een Liebhaber af Swenskas antiquiteter. Dijkman Obs. A 3 b (1686). NordT 1895, s. 455.
Spalt L 624 band 16, 1940