Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖGN löŋ4n, förr äv. LYGN, r. l. f. (OPetri MenFall A 7 a (1526) osv.), äv. m. (Lindfors (1815), SvTyHlex. (1872)); best. -en; pl. -er32 (Hos. 7: 3 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar 2Saml. 9: 101 (c. 1575), LäsnHvarj. 1: 12 (1810); = (Castrén StormaktstDiktn. 98 (i handl. fr. 1676; i vers))).
Anm. Ordet undvikes gärna i vårdat l. hovsamt tal o. ersättes med ngt mildare ord, t. ex. osanning l. dyl.
1) påstående l. uppgift som strider mot sanningen, osant l. oriktigt påstående, (grov) osanning; i sht om medvetet oriktig(t) påstående l. uppgift som framställes i mer l. mindre ohederlig avsikt; äv. om handlingen att framställa medvetet osanna l. oriktiga påståenden l. uppgifter, särsk. i mer l. mindre ohederlig avsikt. En grov lögn. Smida ihop lögner. Sprida ut lögner (om ngn). Beslå ngn med lögn; jfr BESLÅ III. G1R 1: 197 (1524). Inghen vill .. ath han skal wardha bedraghen medh lygn och falscheet. OPetri MenFall C 3 a (1526). (Josef) Bleff .. för lögn bastat. Gevaliensis Jos. 52 (1601). Skicka aldrig ett barn att säga en lögn. Dahm Skolm. 180 (1846). Friherrinnan synes således ha erkänt. .. (Svar:) Det är lögn! Strindberg TrOtr. 4: 21 (1897). Lögn och förbannad dikt. Holm BevO 161 (1939). — jfr ARTIGHETS-, AVGRUNDS-, BOND-, DAG-, HUVUD-, KLOCK-, KLOCKAR(E)-, LIVS-, MUNK-, NÖD-, SKEN-, SKEPPAR-, TROS-LÖGN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Nya tidender ny lögn. Balck Es. P 4 a (1603). När sant kommer fram, så får lögnen skam. Grubb 377 (1665). Lögn och tiufwerij fölgias giärna åth. Törning 104 (1677). Sanning består, när lögn förgår. Wensell Ordspr. 66 (1863). Det är icke allt lögn, som lögn är likt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr. med bet.: ljuga l. bruka ljuga.
α) fara med lögn, stundom med grov lögn l. med lögner, äv.: utsprida lögner. Effter tu doch faar medh lögn. Jes. 57: 11 (Bib. 1541). (Djävulen) far med grof lögn. Swedberg SabbRo 947 (1690, 1712). Andra må med lögner fara. Hagberg Echegaray 127 (1902).
β) (†) föra lögn; äv. föra lögn l. lögner på ngn, beljuga ngn l. baktala ngn. (Munkarna) föra så mykin lögn j land och städher at ingen tilfullo vprekna kan. OPetri Clost. E 1 b (1528). Han förer lögner på folck i bygden. VDAkt. 1652, s. 15.
γ) (i högre stil) tala, förr äv. säga lögn, förr äv. lögnen. När .. (djävulen) talar löghnena, talar han aff sitt eghet. Joh. 8: 44 (NT 1526; Bib. 1917: lögn). Then ther lögn dristeligha talar, han skal icke vndslippa. Ordspr. 19: 5 (Bib. 1541). Mycken annen lögn och skalkheet hade han seia för Dalekaraner. Svart G1 105 (1561). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
δ) (†) umgå l. gå om med lögn, ljuga, bruka ljuga. Saligh är then som .. icke wender sich til the hogmodigha, och til the som med lögn vmgå. Psalt. 40: 5 (öv. 1536; Bib. 1917: vika av i lögn). Then hoop som Gudh förgäter, / Går om medh lögn och list. Ps. 1695, 63: 3.
e) i uttr. göra, ngn gg driva ett yttrande o. d. till lögn, förr äv. till en lögn, bevisa l. påstå att ngt är osant. När tu medh titt redeliga, froma .. lefwerne, thet onda rychte gör til en lögn. Forsius Fosz 355 (1621). Swarade Johan Månsson sigh willia giöra kyrkioherdens bref till lögn och inthet. VDAkt. 1692, nr 403. Laurén Minn. 126 (1877).
f) (i bibliskt spr.) i uttr. lögnens fader o. d., om djävulen. Dieffwlen som war en mandråpare aff begynnilsen, och fadher til lygnena. OPetri MenFall A 7 a (1526). Nohrborg 235 (c. 1765). (Djävulen) är lögnaktig, ja lögnens fader. Joh. 8: 44 (öv. 1777; NT 1526: han är löghnaktugh, och tess (dvs. lögnens) fadher).
g) övergående i bet.: vana l. benägenhet att ljuga, lögnaktighet; äv.: falskhet. Om thet såå wore ath gudz sanning wordhe yppare aff mina lögn honom till prijs, hwi schulle iach thå än nw dömas som en syndare. Rom. 3: 7 (NT 1526; Bib. 1917: lögnaktighet). (Sv.) full medh lögn (lat.) fabulosus. Wollimhaus Ind. (1652). Fruktan för straff födde lögn och förställning. Hellström Malmros 93 (1931).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, om förhållandet att ngt icke finnes l. existerar; äv. konkret: ngt som icke existerar, ngt ovärkligt, ngt som bl. är ett falskt sken. (Cornelius Agrippa) Säyer at all Wijsheet är flärd / Och lygn. Chronander Surge C 1 a (1647). (Mefisto) visar mig, hur storhet är ett skal / .. och glädje är en lögn. Fröding Guit. 93 (1891). — särsk. (vard.) i uttr. angivande att ngt är omöjligt l. otänkbart.
a) i uttr. det skall bli lögn, ss. ett (hotfullt) uttryck för att man ämnar förhindra ngt: det skall aldrig ske. Knorring Ståndsp. 1: 59 (1838). (Hon vill bli författarinna) Men det skall — respekt till sägandes — bli lögn. Benedictsson Ber. 60 (1886). VLitt. 1: 411 (1902).
b) i sådana uttr. som det var lögn att göra det l. det, det var lögn att det l. det skulle ske o. d., det var omöjligt att göra det l. det resp. det var otänkbart, att det l. det skulle ske o. d. Bondeson MVK 67 (1894, 1903). Det var lögn att gå dit. Isen bar inte och vattnet var kallt. Eklundh Folk 71 (1918). Det var lögn att man fick något mera ur (den häktade) Stein. DN(A) 1930, nr 31, s. 1. — Anm. Vard. förekommer i bet. 2 b stundom formen lygen [av ä. t. lügen], ävensom den utvidgade formen lygens. Det är lygen. (Han) försökte .. öppna dörren. Lygens. Han kunde inte vrida låset varken hit eller dit. Stjernswärd Båg 49 (1929). Det tycktes vara lügens att få något svar på stationen. SvD(A) 1931, nr 151, s. 13.
1) lögnaktigt andeväsen; jfr ande IV. Sathan .. är en Lögnande och en Mandråpare. Schroderus Os. 2: 57 (1635).
2) lögnaktig person; jfr ande VI 1. OMartini Pred. B 1 a (1606). Börjesson C12 90 (1858). SvTyHlex. (1872; bet. oviss).
3) lögnaktigt sinnelag; jfr ande VIII 3. Schroderus Os. 1: 610 (1635). Wulf Köppen 2: LVIII (1799). —
-BOK; pl. -böcker. (lögn- 1725. lögne- c. 1750) (†) innehållande oriktiga uppgifter. Münchenberg Scriver Får. 166 (1725). Murbeck CatArb. 1: 412 (c. 1750). —
-BREV. (lögn- 1622. lögne- 1620—1677) (†)
2) brev vari ngn erkänner sig hava ljugit. VästeråsDP 6/6 1620 (bet. oviss). Hagström Herdam. 3: 35 (1625). —
-BUD. (lögn- 1833. lögne- 1664) (†)
(1, 2) -DIKT. (lögn- 1694. lögne- 1753) (†) uppdiktad historia, lögnhistoria. Dryselius Måne 23 (1694). Borg Luther 1: 477 (1753). —
-DIKTARE. (lögn- 1635. lögne- 1635) (†) person som uppdiktar lögner. Schroderus Os. 2: 505 (1635). —
-DJÄVUL. (lögn- 1582—c. 1750. lögne- 1753) (†) djävul som är upphov till lögner; jfr djävul 2 b. PErici Musæus 5: 167 b (1582). Borg Luther 1: 505 (1753). —
-DRAGARE. (lögn- 1855. lögne- 1616) (†) person som utsprider lögner. LReg. 104 (1616). BL 21: 105 (1855; efter handl. fr. 1616). —
-FABRIK. (mera tillf.) bildl.; särsk. om tidning som sprider osanna uppgifter. Liljecrona RiksdKul. 381 (1840). VNorström (1915) hos Liljedahl Norström 2: 217. —
(jfr 1 f) -FADER. (lögn- 1849. lögne- c. 1750) (†) om djävulen. Murbeck CatArb. 1: 555 (c. 1750). Melin JesuL 3: 129 (1849). —
-FULL. (lögn- 1619—1915. lögne- 1694—1790) (numera bl. ngn gg i vitter stil) om person: som ofta ljuger; äv. om uttalande l. mening o. d.: falsk. The lögnfulla Judar .. vpdichtade lögn på Frelsaren. Bullernæsius Lögn. 111 (1619). Åthskillige fallske och lögnfulle berättelser. VDAkt. 1680, nr 347. Heidenstam NDikt. 110 (1899, 1915). —
-FÖRARE. (lögn- 1529—1619. lögna- 1619) (†) = -dragare. G1R 6: 270 (1529). Bullernæsius Lögn. 257 (1619). —
-HALS, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig. (lögn- 1824 osv. lögne- 1732)
1) (mera tillf.) om halsen på lögnaktig person. Kolmodin QvSp. 1: 631 (1732; i bild). Skölj din lögnhals ren och håll din rätta min. Karlfeldt Hösth. 14 (1927).
2) (starkt vard.) ss. skymford om l. till lögnaktig person. Tegnér (WB) 4: 408 (1824). Moberg Sedebetyg 110 (1935). —
-HISTORIA. med uppdiktat innehåll; äv. med orimligt innehåll; jfr lögn 2. SvTyHlex. (1851). Wägner NattS 186 (1926). —
-KVARN. bildl.; jfr kvarn 4 e. Lögnkvarnen har gått dag och natt för att fördölja verkligheten. Fahlbeck PolitStälln. 6 (1914). —
-MAKARE. (lögn- 1848—1913. lögne- 1720) person som uppdiktar o. utsprider lögner. Sahlstedt Hoffart. 116 (1720). Grebst Bröll. 97 (1913). —
-MUN, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig. (lögn- 1541—1848. lögne- 1667—1722) (†)
1) om munnen på en lögnaktig person. The lögnmunnar skola tilstoppadhe warda. Psalt. 63: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: de lögnaktigas mun). Fryxell Ber. 4: 304 (1830).
-ORD. (lögn- 1597. lögna- 1689, 1710. lögne- c. 1750) (†) lögn. UrkFinlÖ I. 1: 123 (1597). Murbeck CatArb. 1: 672 (c. 1750). —
-PREDIKANT. predikant som i sin predikan icke håller sig till sanningen; äv.: person som utsprider lögner. Murbeck CatArb. 2: 184 (c. 1750). Oelreich 130 (1755). Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri. 1Tim. 4: 2 (Bib. 1917; NT 1526: them som medh skrymterij tala lögn). —
-PREDIKNING. (lögn- 1704—1766. lögne- 1749—1753) (†) predikan som innehåller lögner; jfr -predikant. Cavallin Herdam. 1: 353 (cit. fr. 1704). Rydén Pontoppidan 484 (1766). —
-PROFET. (lögn- 1768 osv. lögne- 1746—c. 1778) om falsk profet. Wahlström Alm. 1746, s. 11. Eberhardt AllmH 2: 280 (1768). Till det yttre är det .. föga skillnad mellan den rätte profeten och lögnprofeten. SvTeolKv. 1936, s. 156. —
-PROPAGANDA. propaganda gm systematiskt utspridande av lögner. Den lögnpropaganda, som i utlandet föres mot riksregeringen. SvD(A) 1933, nr 81, s. 26. —
-RIKE. (lögn- 1874. lögna- 1582) (†) bildl. Mitt Konungarikes hela Regemente, står vthi sanningenes predican, ther medh förstörer iagh dieffuulens lögnarike. PErici Musæus 1: 5 a (1582). Wikner Pred. 130 (1874). —
(1, 2) -SAGA. (lögn- 1707 osv. lögne- 1674—1753) berättelse med uppdiktat (i sht orimligt) innehåll. VDAkt. 1674, nr 204. FolklEtnSt. 1: 192 (1916). —
-SKRIFT. (lögn- 1617—1790. lögne- 1600—1662) (†) med uppdiktat o. osant innehåll. HSH 19: 228 (1600). Hallenberg Hist. 1: 138 (1790; efter handl. fr. 1611). —
-TAL. (lögn- 1805. lögne- c. 1750) (†) osant tal. Murbeck CatArb. 1: 527 (c. 1750). Thorild (SVS) 1: 225 (1805). —
(1, 2) -VISA, r. l. f. visa innehållande osanna uppgifter; äv.: visa med orimligt innehåll. Svart Gensw. I 3 b (1558). Norlind AllmogL 677 (1912). —
-VÄSEN(DE). (lögn- 1920. lögne- 1720—1885) (numera föga br.) lögnaktighet. Sahlstedt Hoffart. 116 (1720). Siwertz Sel. 1: 148 (1920). —
B (†): LÖGNA-BÖSSA. bildl., om ”bössa” laddad med lögn. (Satans) tienares lögnaböszer, som aff förtaal lenge ladda warit haffwa. Bullernæsius Lögn. 217 (1619). —
-FÖRARE, -ORD, -RIKE, se A. —
-TAND, se C.
C (†): LÖGNE-ANDE, se A. —
-BOK, -BREV, -BUD, se A. —
-DIKT, se A. —
-DIKTARE, -DJÄVUL, -DRAGARE, -FADER, se A. —
-FULL, se A. —
-HALS, se A. —
-KRAM. i uttr. tjäna i ngns lögnekram, om osann berättelse o. d.: passa ngn i hans lögnaktighet l. hans smak för lögner; jfr kram, sbst.1 2 c. VnderrSwarSwWapnPohl. 17/7 1656, s. A 1 b. —
-MAKARE, -MUN, -ORD, -PREDIKNING, -PROFET, se A. —
-SAGA, -SKRIFT, se A. —
-TAL, se A. —
-TAND. (lögna- 1619. lögne- 1684—c. 1699) eg. om tand på lögnaktig person; anträffat bl. bildl. Bullernæsius Lögn. 199 (1619). Men nu alt för slaka tömar / Gier du Momi lögne-tand. Runius (SVS) 2: 24 (c. 1699). —
-VÄSEN(DE), se A.
LÖGNAKTELIG, äv. LÖGNAFTIGLIG, adj.; adv. = (Svart Gensw. E 2 a (1558)), -a (G1R 2: 162 (1525), Linc. (1640; under fabulose)), -e (2SthmTb. 1: 255 (1547), Svart Gensw. F 8 a (1558)), -en (G1R 26: 406 (1556), Bergius Småsak. 6: 92 (i handl. fr. 1733)). (long- 1547. -afftiglig 1558. -aktelig (-c(h)t-) 1525—1733) [fsv. lyghnaktelika, adv.] (†)
1) = lögnaktig 2. The danskes lögnafftiglige föregiffvende. G1R 28: 499 (1558). SkrGbgJub. 6: 345 (1594).
2) ss. adv.: gm lögn l. osanning, lögnaktigt, osant; äv.: bedrägligt, svekfullt. Then ther tiigh lyngnactheliga wille bedragha. G1R 2: 184 (1525). Bergius Småsak. 6: 92 (i handl. fr. 1733). —
LÖGNAKTIG, förr äv. LÖGNAFTIG, adj. (logn- 1598. lögen- 1545. -afftig 1550. -aktig (-ac(h)t-, -agt-) 1521 osv. -aktug (-c(h)t-, -ogh) 1524—1529) [fsv. lyghnaktogher, i y. fsv. äv. lygnafftig; jfr d. løgnagtig]
1) om person (l. annat levande väsen): som ljuger l. brukar ljuga; äv.: falsk, bedräglig; äv. om ngns tunga l. röst. G1R 1: 197 (1524). Ormen .. besweech menniskiona medh sine lygnactughe tungo. OPetri MenFall A 7 a (1526). Smickrerij, är .. en spottligh och lögnachtigh stemm (dvs. röst). Forsius Fosz 212 (1621). Hellström Malmros 94 (1931). (†) Dieffuulsens werck medh alla lögnactugha craffter. 2Tess. 2: 9 (NT 1526; Bib. 1917: lögnens alla kraftgärningar).
2) om tal, berättelse, rykte o. d.: som icke överensstämmer med sanningen, osann, uppdiktad. G1R 1: 276 (1524). Lögnagtiga upgifter och vrängda framställningar, til Allmänhetens förvillande och förledande. TFF 1812, 3: 12. Beckman SvSpr. 227 (1904).
Avledn.: lögnaktighet, r. l. f.
1) till lögnaktig 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara lögnaktig. Helsingius (1587). Hellström Malmros 93 (1931).
LÖGNARE, m.||(ig.). (lögnar 1621. lögn(n)are (ly(nn)gn-) 1525 osv. lögner 1621. lögn(n)er(r)e (lygn-) 1534—1598) [fsv. lyghnare; jfr d. løgner, fsax. luginari, mnt. logenere, t. lügner] person som ljuger l. brukar ljuga. G1R 2: 71 (1525). Lögnaren och tjufven äro syskonbarn. Rhodin Ordspr. 90 (1807). Hellström Malmros 201 (1931). särsk.
b) i uttr. göra, förr äv. driva ngn till lögnare, påstå att ngn ljugit; äv.: förorsaka att ngns påstående är osant; förr äv. i uttr. driva ngn till en lögnare, påstå att ngn ljugit. (Gudsförnekarna) gåå hän, spotta åt Gudh j sijn otroo, och drijffua honom til een Lygnare, j alt thet han talat och låffuat haffuer. PPGothus Und. I 1 a (1590). Östergren (1932).
c) (†) med genitivattribut, övergående i bet.: person som förnekar ngn l. ngt. En Gudz lögnare. Muræus Arndt 2: 259 (1648).
LÖGNELIG, adj.; adv. -en. (lögnelig 1706. lögnligen, adv. 1761) [fsv. lyghneliker, adj., lyghnelika, adv.] (†) = lögnaktig 1. Den lögnelige och arge mannen. Bark Bref 2: 128 (1706). Hjelt Medicinalv. 1: 307 (i handl. fr. 1761). —
LÖGNERSKA, f. [jfr d. løgnerske] kvinna som ljuger l. brukar ljuga. UppsDP 19/5 1599. Tiselius Huxley Fyrverk. 50 (1931).
Spalt L 1819 band 16, 1942