Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNORLA knor3la2 l. knå3rla2 (knå`rla Dalin; knor3la2 LoW (1889; under knollra, sbst.); jfr: kno`rlig Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) cirkelrund l. spiralformig krökning, vindling; i sht konkretare; ofta i fråga om hår; jfr KNORL, sbst.2 1, KNORR, sbst.2 1. Ett (blomster) sigh i knorlor wrider. Spegel ÖPar. 59 (1705). Til Madratser spinnes en fingers tjock ända (av taglet), tvinnas så hårdt at det slår den ena knorlan vid den andra. Brauner Bosk. 37 (1756). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). — särsk. konkret.
a) i fråga om hår: lock. I knorlor hängande swart hår. Peringskiöld Jord. 5 (1719). Håret ligger i knorlor. Möller (1790). Dalin (1852).
b) krökt spån (hyvelspån o. d.). I kanterne af stången (dvs. stångjärnet) böra med en hvass mejsel hullungar kunna upphuggas till långa knorlor, som ej brista. Almroth Kem. 530 (1834). jfr Larsson i By Logen 5455 274 (1916: hyvelknorlor, pl.).
c) (†) närmande sig bet.: spiralformig prydnad. I Vessmanland och Dahlarna med åtskillige flere orter, brukas altid en knapp eller knorla midt på selkroken. VetAH 1748, s. 144.
2) (†) tilltrasslad l. tovig massa (av hår l. ull); jfr KNORL, sbst.2 2. Serenius EngÅkerm. 260 (1727).
Avledn.: knorlighet, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till knorlig 1. VetAH 1790, s. 291. Dalin (1852).
Spalt K 1650 band 14, 1936