Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNISTRA knis3tra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. knistre, mnt. knisteren, t. knistern; ljudhärmande l. bildat med (sekundärt) avljud till KNASTRA (jfr DIRRA : DARRA, KNIRKA : KNARKA, KNIRRA : KNARRA m. fl.)]
giva ifrån sig l. frambringa ett knäppande l. sprakande l. knastrande ljud, spraka, knastra; särsk.: brinna med ett knastrande ljud; äv. övergående i bet.: gnissla, knarra; äv. opers.; i p. pr. ofta i adjektivisk anv., i sht i överförd anv., om ljud; ofta i förb. knistra och knastra o. d. Berzelius Kemi 1: 116 (1808). Slädmedarne knistrade språksamt i den halft krama snön. Törneros Bref 1: 74 (1825). Uppvärmdt i handen, knistrar .. (dammarhartset) stundom likt svafvel. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 149. Då Renen går eller löper höres från dess fötter ett knistrande eller knackande ljud. Nilsson Fauna 1: 502 (1847). Torfven knistrade hett och brann. Hansson NVis. 34 (1907). Hundraden av skott brunno av samtidigt; det knistrade och knastrade. Didring Malm 2: 331 (1915). Wester Reymont Bönd. 2: 48 (1924).
Ssgr: KNISTER-GULD. [efter t. knistergold; namnet givet på grund av det knastrande ljud som uppkommer vid hanterandet] (i fackspr.) om det tunnaste slaget av mässingsbläck, oäkta bladguld. Synnerberg (1815; med hänv. till blad- eller löfguld). —
-LJUD. särsk. med. jfr -RASSEL. Petersson FysUnders. 207 (1908). —
-RASSEL. med. benämning på de finaste rassel av hård karaktär som höras vid slembildning i luftrörens finaste grenar. Hygiea 1846, s. 14. Petersson FysUnders. 202 (1908). LbInternMed. 1: 852 (1917). —
-SALT, n. (i fackspr.) benämning på visst slags koksalt (bärgsalt) som utmärkes därav att vid lösning i vatten gas utvecklas under ett knastrande ljud (små detonationer). Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 235. 2NF 2: 1486 (1904).

 

Spalt K 1618 band 14, 1936

Webbansvarig