Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KIPPA ɟip3a2, v.1 -ade (G1R 5: 29 (1528: fråkippat, p. pf. n.) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er RA I. 1: 196 (1533), Balck Ridd. C 5 b (1599); p. pf. -t G1R 2: 95 (1525: affkipt), Svart G1 70 (1561)); förr äv. KIPPAS, v. dep.; ipf. -tes (BtFinlH 2: 311 (1668), Därs. 354 (1670)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) urspr.: hastigt rycka l. draga (ngt); vanl. bildl., särsk.: bortsnappa, borttaga, roffa till sig; ofta i förb. rycka eller kippa. At högieliga tenckiendis ær ath inthit ryckes eller kippes fraa kyrkior och closther. G1R 2: 95 (1525). (Att Sverge) icke (skulle) wara förswarlöst, bliffua ryckt och kifft hijt och tijt meer än annor Konungerijke. Svart G1 70 (1561). Huru judarne .. opköpa, förvexla, vippa och kippa silffver. RP 6: 232 (1636). — jfr AV-, FRÅN-KIPPA.
2) (†) refl. l. dep.: rycka till, spritta till. Doch war han (dvs. Jesus) städugt som thet fåår. / Som sigh hwarken rycker eller kipper, / Vnder honom som thet klipper. OPetri JesuPina K 1 a (c. 1550). Balck Ridd. C 5 b (1599; refl., i bild). (Häxan) kyptes, då .. (profossen) stack henne annorstädes (än på trollmärket) fast sacktare. BtFinlH 2: 311 (1668). Därs. 354 (1670).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (i fackspr.) vippa l. tippa (ngt) över från en sida till en annan l. över ända; äv. i p. pr. kippande i adjektivisk anv.: som kan tippas över (på andra sidan), kippbar. Behållaren kippas och säden uthälles samt utbredes till torkning. LAHT 1907, s. 384. En annan konstruktion av plogen .. med kippande bärplog. TT 1927, Allm. s. 94.
4) [jfr motsv. anv. i dan.] (knappast br.) gymn. från hängande ställning i barr, räck, ring o. d. (med sträckta ben o. i höfterna starkt böjd kropp) svinga sig upp till en ställning där man stöder sig med armarna på ifrågavarande redskap. Balck Idr. 3: 297 (1888).
5) hastigt draga på sig (skor, tofflor o. d.); i förb. kippa på sig.
6) (numera föga br.) trampa ned l. gå ned (bakkappan av en sko o. d. på grund av att man vid påtagningen icke dragit upp den); särsk. i uttr. kippad sko, nedkippad sko. Kippa skon och smutza tröyan, / Det är Ammans proprium. Tessin Skr. 131 (1767). Möller (1790; angivet ss. vard.). (Fröken Juliana) Bar .. / .. masklupna strumpor och kippade skor, / Förslitna och bruna på lädret. Lenngren (SVS) 2: 224 (1798). Topelius Ljung 207 (1889). SvSkämtl. 131: 11 (1919).
7) om sko, toffel o. d.: glappa l. glida upp o. ned vid gåendet (på grund av att skon icke är ordentligt påsatt l. sluter till vid hälen). Kippande skor. Toffeln kippar. Bellman SkrNS 1: 152 (c. 1770). Östergren (1930). — särsk.
a) (enst.) i utvidgad anv., om annat föremål: glappa. Golfvet liknade ett klaver, med kippande tangenter. CFDahlgren 4: 91 (1830).
b) i överförd anv., om person: gå i kippande skor o. d. Min gamla städerska kommer kippande i tofflorna. Törneros Brev 2: 139 (1827; uppl. 1925). Bruzelius AllmogL 28 (1876). — särsk. (i Finl., †) i förb. kippa på skorna o. d., gå med kippande skor. Topelius Vint. I. 2: 245 (1862, 1880). (Han) upptäckte .. till sin fasa, att hans fästmö .. kippade på skorna. Därs. II. 2: 13 (1882).
8) [efter isl. kippast, kivas] (†) dep.: kivas, träta. Spegel GW Fff 1 a (1685). Dens. (1712). Ullenius Ro § 280 (1730).
KIPPA OM10 4. (i fackspr.) till 3: tippa om. Plogen drages af den ena maskinen öfver fältet, kippas der om .. och drages sedan tillbaka af den andra maskinen. LAHT 1900, s. 264. —
KIPPA PÅ SIG10 4 0. (vard., numera föga br.) till 5: draga på sig (skor o. d.) utan att (ge sig tid att) draga på sig strumpor l. att snöra skorna l. att draga upp bakkappan på skorna. Serenius Eee 3 a (1734). Kullström hvilken varit afklädd skal genast kippat på sig skor och gått ut. VRArk. 3/3 1756. Sahlstedt (1773). Klint (1906). —
KIPPA ÖVER10 40. (i fackspr.) till 3.
(3) -PLOG. [jfr d. kip(pe)plov] (mindre br.) landt. balansplog vars ena plogkropp (l. rad av plogkroppar) är lyft över marken under plöjning framåt över fältet, medan den andra (raden) är lyft under plöjningen tillbaka (varvid plogen vid vändpunkten ”kippas” över). TT 1899, M. s. 38. LAHT 1900, s. 264. —
(3) -ROST. tekn. kring en horisontal axel rörlig rost i ångpanna. TT 1871, s. 291. Därs. 1884, s. 165. —
-SKO, r. l. m.
1) (vard., föga br.) till 6: nedkippad sko. ÖoL (1852). Käringar i kippsko. Sandberg GHusH 3 (1897).
2) (numera i sht i fackspr.) till 7: lätt, (mer l. mindre) löst sittande sko utan bakkappa; jfr -TOFFEL. Serenius Eee 3 a (1734). Lind (1749; under latsch-schuhe). DN(B) 1935, nr 277, s. 14. —
(5, 6) -SKODD, p. adj. (kipp- 1682 osv. kippe- 1712—1757)
1) (i sht i folkligt spr.) som går med skor direkt på foten utan strumpor. (Han) skyndade sig i bara (skjortan) barfota och kippskodder, .. till Doct(ore)m. ConsAcAboP 5: 246 (1682). Fridner Söderh. 84 (1929).
3) (knappast br.) som går i skor på vilka bakkappan icke är uppdragen; som går i nedkippade skor. Widegren (1788). Krusenstjerna Händ. 247 (1929).
4) [till -SKO] (i sht i fackspr.) som går i kippskor (se d. o. 2). DN(B) 1935, nr 277, s. 14. — (4) [jfr liknande anv. av t. kippe] -SVING. (i sht i Finl.) gymn. om underarmstödjande sving med förflyttning bakåt. Balck Idr. 3: 360 (1888). —
(7) -TOFFEL. om toffel utan bakkappa (som kippar, när man går); jfr -SKO 1. Andersson Verldsoms. 3: 178 (1854). De hade .. tofflor eller kipptofflor på fötterna. Martinson Kap 46 (1933). —
(3) -VAGN. [jfr d. kipvogn, t. kippwagen] (i fackspr.) tippvagn. TT 1896, Extrah. s. 69. FFS 1920, s. 832.
B (†): KIPPE-SKODD, se A.
KIPPERI, se d. o.
Spalt K 969 band 14, 1935