| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄRNA ɟæ3rna2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er BOlavi 116 b (1578)); äv. (numera föga br.) KÄRNE ɟæ3rne2, r. l. m.; best. -en; pl. (numera knappast br.) -ar (möjl. äv. att hänföra till sg. kärna; Bar. 6: 42 (Bib. 1541: Oliuo kernar), Brate SvSpr. 84 (1898)).
1) frö av vissa växter.
a) frö av sädesslag; sädeskorn; särsk. om det inre skiktet (bestående av frövita o. grodd) som omgives av skalen; äv. koll., särsk. landt. om den del av stråsädens avkastning som utgöres av kärnorna. Gå i kärna, sätta kärna. Korn och kärna, se KORN 3 slutet. Frese VerldslD 27 (1714, 1726). Proportionen imellan säds Skal och kärna på en Svensk tunna. VetAH 1756, s. 280. Maysen växer efter gipsningen lifligare .. men ökes icke i kärna. EconA 1807, maj s. 95. När det är kärna i kornet, så tiger åkerhönan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Skörden af halm utgjorde 4,098 kg. och af kärna 1,980 kg. pr hektar. LAHT 1893, s. 87. (Vete) med usla ax, tomma på kärnor. LBl. 1904, nr 35, s. 1. Sätta kärna. Ramsay Barnaår 7: 32 (1906).
b) frö av vissa andra växter, särsk. med bär l. sten- l. nötfrukt; i fråga om stenfrukt dels om själva fröet, dels med inbegrepp av det hårda höljet, sten. Rusin vthan kerner. BOlavi 116 b (1578). Kerna i Äpplen och Nötter och annan Frucht. Rudbeck Atl. 2: 447 (1689). Af vatnet sammanväxer i (kokos-)nöten, då hon blir gammal, en svampaktig hvit kärna. Osbeck Resa 95 (1751, 1757). De från kärnor uppdragna (äpple- o. päron-)träden äro härdigare än de ympade. Elfving Kulturv. 66 (1895). (Fläderbuskens frukt) har inuti 2 till 3 hårda kärnor. LfF 1898, s. 61. — jfr APELSIN-, CITRON-, DADEL-, DRUV-, FRUKT-, GURK-, KVITTEN-, KÖRSBÄRS-, NÖT-, OLIV-, PLOMMON-, PÄRON-, RUSSIN-, STENFRUKTS-, SVISKON-, VINBÄRS-, ÄPPLE-KÄRNA m. fl. — särsk.
α) i ordspr. Brune nötter haffue söt kärne. SvOrds. A 4 a (1604). Den kärnan vill äta måste nöten bita. Rhodin Ordspr. 17 (1807). Den som vill ha kärnan, måste ock bräcka skalet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (numera föga br.) i utvidgad anv., om kärnor jämte omslutande kärnhus. Salé 102 (1664). Skala Äplen i skifwor, tag uth Kiärnan. Rålamb 14: 137 (1690).
γ) bildl. (jfr 3). Tronnes Articlar wilia wara oförkränkte, elies bliffuer medh Sacramenten, som skola wara tronnes insegell och försäkring, icke annat än nötaskaal vthan kierna. KOF 1: 281 (1575).
2) i utvidgad l. oeg. anv., om den del av ngt som utgör dess innersta l. mellersta skikt l. parti; centrum; stomme. Iordennes kärna eller Centrum. Luth Astr. 30 (1584). Sjelfva ledningstråden (för telegrafering) utgör kärnan i en grof jernlina, som nedlägges på sjöbottnen. Fock 1Fys. 623 (1855). Hos en rullstensås skiljer man emellan kärnan och skalet. Holmström Geol. 119 (1877). Kärnan (som man inlägger i ett fiskespö) skall sträcka sig genom hela spöet. Hammarström Sportfiske 8 (1925). — särsk.
a) om den inre delen i en växtstam.
α) kärnved, kärnträ. Schroderus Comenius 109 (1639). Att kärnan på plankor och bräder stiger uppåt, har .. sin orsak i splintens starka och snara hopdragning. Rothstein Byggn. 41 (1856). I centrum (av trädstammen) ligger märgen närmast omgiven av kärnan eller kärnveden samt omkring denna splinten. HantvB I. 2: 3 (1934).
β) om märgen i växtstam; särsk. i fläder, säv o. d. Bureus Suml. 61 (c. 1600). IErici Colerus 2: 265 (c. 1645; i fläder). Ser man på ett trä, finner man först den yttra barken, sedan den fina safven, så sielfva trädet, och aldra innerst märgen eller kiärnan. Möller PrincBot. 21 (1755). Barchæus LandthHall. 36 (1773; i sjösäv).
c) (†) i uttr. tredje kärnan, om viss åder hos häst; jfr KÄRN-ÅDER. Den Ådren (på hästen) som löper widh Gomen, som man kallar den tridie Kärnan, blifwer upslagen, när en Häst är mycket hetzig, och hafwer förätet sigh. Rålamb 13: 121 (1690). Därs. 189.
d) fys.
α) atomkärna. En atom består av en tung kärna med positiv elektrisk laddning, kring vilken kretsa negativa elektroner. 19Årh. V. 1: 178 (1922). jfr ATOM-KÄRNA.
f) anat. o. zool.
α) (numera knappast br.) om den inre, vita substansen i hjärnan. Rosenstein Comp. 237 (1738). Florman Anat. 2: 112 (1830).
β) (†) om det inre skiktet i nervmärg. Dahlbom Insekt. Inl. XXXIII (1837). Öhrvall Smaks. 83 (1889).
δ) i hästens tänder: böna (se BÖNA, sbst.2 1 h). Florman Abildgaard 7 (1792). Kärnan är .. försvunnen hos undre käkens tång-, mellan- och hörntänder vid resp. 6, 7 och 8 år. Juhlin-Dannfelt 162 (1886).
g) (i fackspr.) i vissa tekniska anv.
α) gjutkärna, formkärna. Kiellberg KonstnHandtv. StyckKlock. 3 (1753). Ihåligt gjutgods gjutes öfver en så kallad kärna af sandblandad lera, som hänges eller ställes in i formen, der håligheten skall blifva. ArbB 294 (1887). Ehrström Konsthantv. 18 (1924). — jfr FORM-, GJUT-, LER-KÄRNA.
δ) metall. midtparti av en metallurgisk produkt (t. ex. rostad malm, vändrostad skärsten, brännstål) som till beskaffenheten avviker från omgivande yttre partier. Vallerius PVetA 1744, s. 17. Färskningen .. sker svårare, när ingen kärna finnes, omkring hvilken det färskande järnet kan få sätta sig. Tamm Smid. 47 (1830). (Malmen rostades) hvarvid Hagges Lasses-grufvemalmen, oaktadt tvenne gångers sträng rostning, dock bibehöll mycken rå kärna. JernkA 1854, s. 60.
ε) elektr. om järnstången i en elektromagnet, omkring vilken ledningstråden är lindad. SvAlm. 1883, s. 41. Nerén (1930).
h) orgelb. skiljevägg mellan kroppen o. foten i en orgelpipa. Weste FörslSAOB (1823). Hennerberg (o. Norlind) 1: 95 (1912).
i) astr.
α) om den inre, mörkaste delen av en solfläck. Lindhagen Astr. 304 (1860). Bergstrand Astr. 346 (1925).
j) den centrala, tornlika borgbyggnaden i medeltida fästning l. borg. (Laholms) slott, hvilket utgjordes liksom Helsingborgs af en kringbyggd kärna eller ett hufvudtorn. Brunius Resa 1838 4 (1839). Rig 1932, s. 79.
k) om den inre l. centrala delen av ett landområde l. ett samhälle. Fahlcrantz 4: 57 (1865). Kärnan af Dalarna, landet vid Siljan. IllSvH 3: 33 (1877). SvD(A) 1934, nr 323, s. 3.
l) arkeol. flintstycke med parallella märken efter avslagna spån (utgörande det återstående inre partiet av ett flintblock varifrån spånen avslagits). Montelius MinnFornt. 2: 22 (1917). Fornv. 1930, s. 280.
3) bildl., om ngt som gm sin vikt l. betydelse o. d. påminner om en kärna. — särsk.
a) om den del av ngt som utgör dess stomme l. grunden varpå det vilar l. ursprunget l. begynnelsen varur det utvecklats. Phrygius MRosengren D 4 b (1608). Grufworne, hwar utur Bergslagen sin Malm hemtar, äro lika såsom kärnan och uphofwet, hwar utaf hela Bergshandteringen flyter. Bergv. 1: 252 (1669). Den rena mythen, för hvilken ingen historisk kärna eller substrat finnes. Agardh ThSkr. 2: 20 (1842, 1856). Ett ordspråk hade aldrig blifvit det, om det ej inneslutit en kärna af sanning. HLilljebjörn Hågk. 2: 104 (1867). Den innersta kärnan (i vredesutbrottet) var rädsla. Bergman Chef. 181 (1924). — jfr SANNINGS-KÄRNA. — särsk. i fråga om personlighet, karaktär, sinnelag o. d. Hvarje sannfärdigt stor man .. har i kärnan af sitt väsende varit ödmjuk och anspråkslös. Atterbom Minn. 67 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Starka naturer gömma ofta en kärna af blödig vekhet. Lundegård Tit. 286 (1892). NoK 50: 144 (1925).
b) om den bästa delen av ngt; särsk. om den del av en samling människor som utgör den bästa o. pålitligaste delen, den fasta stommen. Kärnan av landets ungdom. Jer. 3: 19 (Bib. 1541). LPetri 2Post. 253 a (1555). Kiärnan aff theras armeé. Brask Pufendorf Hist. 286 (1680). Kärnan av senska folket. NDA(A) 1934, nr 84, s. 3.
c) om det viktigaste l. väsentligaste av ngt; den innersta betydelsen l. avsikten, den värkliga meningen l. innebörden; kvintessensen, kontentan (av ngt). FörsprGT a 5 a (Bib. 1541). Augustana Confessio .. ährkiännes för summan, som innehåller kiernan och hufwudstycken uti wår religion. KOF II. 1: 10 (1650). Tränga till sakens kärna. Geijer I. 5: 366 (1847). Sök i allt blott sjelfva kärnan; / Skal är allt, som bräcks. Böttiger 2: 83 (1857). Mjöberg Lb. 443 (1910). — särsk. [efter t. des pudels kern (Goethe Faust; eg. om Mefistofeles, som besöker Faust i skepnad av en pudel, men gm besvärjelser tvingas att träda fram ur ”hundskalet”, varvid Faust utropar: das also war des pudels kern)] i uttr. pudelns kärna, den värkliga (fördolda) innebörden l. avsikten. Där ha vi pudelns kärna. VL 1893, nr 42, s. 2. TurÅ 1912, s. 212. jfr Andersson Faust 52 (1853).
d) (enst., †) i uttr. vara en kärna av ngt, vara det bästa tänkbara av ngt, idealet av ngt. Generalen (Stenbock) .. kallar .. (överstelöjtnant Bennet) en kärna af en Officer. Loenbom MStenbock 2: 55 (1758).
e) i pregnant anv.: värkligt o. värdefullt innehåll, ”märg”, must, kraft. Sådant skrymteri höll jag för idel kerna. Kolmodin QvSp. 1: 519 (1732). Hvilkens prosa .. har den kraft och kärna .. som .. Geijers? Tegnér (WB) 4: 223 (1822). GHT 1934, nr 64, s. 13.
f) garv. i fråga om hudar: fasthet. Skinnen .. erhålla (gm viss behandling) hvad man kallar kärna. JournManuf. 2: 170 (1826).
-BILDNING. uppkomst av kärna l. kärnor; äv. konkret; särsk.
1) landt. till 1 a; i säd. Arrhenius Jordbr. 1: 218 (1862). Under kornets sista utvecklingsstadium, ”kärnbildningen”, är ihållande regn högst menligt. LAHT 1888, s. 58.
2) skogsv. till 2 a α; i träd. 2NF 30: 120 (1919). Geete o. Grinndal 60 (1923). jfr: Den hos .. (björk o. bok) förekommande ”falska kärnbildningen”, rödkärnan, är .. en begynnande förstörelseprocess i veden. SvSkog. 756 (1928). —
(2 g β) -BORRNING. tekn. borrning med diamantborr för erhållande av borrkärnor. JernkA 1878, s. 315. —
(2 g δ) -BRÄND, p. adj. metall. om brännstål: som vid beredningen blivit alltigenom överfört till stål. Rinman (1788). JernkA 1819, s. 69. —
(2 k) -BYGD. den del av ett landområde som utgör dettas ”kärna”. SD(L) 1893, nr 210, s. 8. Upplands kärnbygd är uppsalaslätten. BygdFolk 1: 370 (1927). —
(2 e) -CELL. biol. Hvarje dess (dvs. fosterhinnans hos krustacéerna) cell består af en ytterst tunn vägg, .. en kärncell och dennes kärnkropp. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 6. —
(2 e) -DELNING. biol. uppkomst av nya cellkärnor gm delning av förutvarande. Direkt, indirekt kärndelning. Lundström Warming 12 (1882). NoK 113: 36 (1932). —
(2 a) -DRAG. skeppsb. o. skogsv. skada i timmer, uppkommen därigm att vid trädets fällning en l. annan sträng av trädets fibrer blivit fastsittande vid stubben o. utslitits ur stammen; stubbdrag. ReglVirkeslev. 1859, § 9. SFS 1922, s. 325. —
(3 b) -DUK. [jfr ä. t. kerntuch] (†) tyg av bästa sortens ull. KKD 10: 65 (1707). BoupptVäxjö 1739. —
-FAST, adj.
2) (i sht i vitter stil) till 2 a; om träd l. virke: som har fast kärnved. En kärnfast ek. Adlerbeth Æn. 94 (1804). Backman Reuter Lifv. 2: 204 (1870).
3) (i vitter stil) till 3, bildl.; särsk.
a) om person. Elgström (o. Ingelgren) 187 (c. 1809). (Engelbrekt) var en kärnfast, ärlig svensk. Gumælius Engelbr. 152 (1858). Melin Dikt. 1: 103 (1888).
b) om karaktär l. om ord l. uttr. o. d. Ett gammalt äkta, kärnfast ordspråk. PoetK 1820, 1: 18. Hans kärnfasta karakter. KrigVAH 1883, s. 294. Hagström Herdam. 3: 396 (1899). —
-FATTIG.
(1 a) -FODER. landt. djurfoder av kärnan i säd (l. baljväxter), i motsättning till halm, hö, rotfrukter o. d. Florman Abildgaard 15 (1792). Såsom kärnfoder (för höns) äro korn, hafre och i synnerhet majs passande. TLandtm. 1897, s. 84. —
(3) -FOLK. kraftiga, genompräktiga o. pålitliga människor; särsk. i fråga om krigsfolk. NAv. 13/3 1657, nr 2, s. 2. KrigVAT 1849, s. 405. —
(2 e) -FOT. biol. den del av fröämnet från vilken fröämneshinnorna utgå, groddfläck. Lundström Warming 230 (1882). Rosendahl Farm. 477 (1897). —
-FRI. fri från kärna l. kärnor; särsk. till 1 b, om frukt. Kärnfria russin. Beyel Turk. 71 (1918). —
(2 a) -FRISK.
1) om träd l. virke: som har frisk kärna. Ström Skogsh. 69 (1830). Kärnfrisk fur. Snoilsky 2: 94 (1881).
2) bildl.: alltigenom frisk o. sund; särsk. om person l. karaktär l. om ord o. d.; jfr -SUND. Tegnér (WB) 3: 98 (1820). Ett kärnfriskt fosterlänskt sinne. Tullberg SvRättskr. 22 (1862).
Avledn.: kärnfriskhet, r. l. f. särsk. till -frisk 2. —
(1 b) -FRUKT. (kärn- 1690 osv. kärne- 1738—1749) särsk. om frukt vars kärnor (frön) omgivas av kärnhus; äppelfrukt. Rålamb 14: 27 (1690). SvUppslB (1933).
Ssgr: kärnfrukt(s)-mögel. svampsjukdom på äpple- o. päronträd, förorsakad av svamparten Monilia fructigena Pers. LAHT 1903, s. 65.
(3 c) -FRÅGA, r. l. f. den väsentliga delen av ett problem. Bolin Statsl. 1: 348 (1870). Därmed äro vi framme vid själva kärnfrågan. SvD(A) 1934, nr 166, s. 4. —
-FULL. (kärn- 1740 osv. kärne- 1665—1817) som har kraftig(t utbildad) kärna; full av kärna l. kärnor.
1) landt. till 1 a; om säd(esax). VetAH 1740, s. 362. Där lera påförts, blev havren kärnfull. LAHT 1921, s. 282.
3) skogsv. till 2 a α; om träd l. virke: vars kärnved upptager stor del av virkesmassan. VetAH 1758, s. 94. Kärnfull furu. SFS 1922, s. 323.
4) till 3; bildl., särsk. om person l. karaktär l. om tal l. skrift o. d.: kraftig, grundlig, gedigen. Ett kärnfullt uttryck. En kärnfull stil. Roman Holbg. 181 (1746). Ett kärnfullt och rättskaffens väsende. Læstadius 1Journ. 258 (1831). Hon talade .. mycket klart i korta, kärnfulla satser. SvD(A) 1935, nr 183, s. 5.
Avledn.: kärnfullhet, r. l. f. särsk.
(2 a α) -FUR. kärnfull fur. ReglVirkeslefv. 1825, § 65. Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad af kärnfur. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). Engström Skeppsb. 158 (1889). —
(2 j) -FÄSTNING. (förr) bef. den inre, sammanhängande delen av en fästning, omgiven av en fortgördel. Busch Fästn. 36 (1880). 2NF 37: 766 (1925). —
(2 g α) -GJUTNING. tekn. gjutning av ihåligt föremål omkring gjutkärna. Palmstierna Artill. 96 (1872). 2UB 6: 520 (1904). —
-GOD. som har god kärna.
2) skogsv. till 2 a α; om träd l. virke. BL 8: 238 (1842). Veden skall vara frisk, kärngod. TLev. 1893, nr 49, s. 1.
3) (i vitter stil) till 3; bildl., om person l. karaktär: alltigenom god. Benedictsson Eftersk. 80 (c. 1885). GHT 1896, nr 103, s. 4. —
(3) -GUBBE. (ngt vard.) alltigenom frisk o. stark gubbe; ”krutgubbe”. SAOL (1874). En 90-årig kärngubbe, frisk och rörlig intill slutet. Hagström Herdam. 4: 243 (1901). —
(3) -GUMMA, f. (ngt vard.) jfr -GUBBE. SAOL (1900). En kärngumma av den gamla stammen. Fatab. 1922, s. 131. —
-HALTIG. (kärn- 1847 osv. kärne- 1606)
1) (†) landt. till 1 a; om säd: rik på kärna. Ahlquist Öl. 1: 358 (i handl. fr. 1606). Axen, mindre kärnhaltige. NVexjöBl. 1847, nr 37, s. 1.
2) biol. till 2 e; om cell: som har cellkärna. Thorell Zool. 1: 295 (1860). Det undre lagret af mera saftiga och kärnhaltiga celler, slemlagret. Wretlind Läk. 1: 36 (1893). —
(3 b) -HAMPA, r. l. f. (i fackspr.) hampa av god kvalitet. Bästa ryska kärnhampa. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 17. —
(1 a) -HEL, adj. (†) om säd: rik på kärna. VDAkt. 1663, nr 338. God och kernhel Säd. Ullenius Röthm. § 130 (1730). —
-HUD.
(1 b) -HUS. (kärn- 1650 osv. kärne- c. 1600—c. 1710) [jfr d. kernehus, t. kerngehäuse, kernhäuschen]
1) den pergamentartade l. benhårda del av äppelväxternas fruktvägg som närmast omgiver fröna (kärnorna); vanl. med inbegrepp av dessa. OMartini Läk. 29 (c. 1600). Skala Äple och skäär vth Kärnhusen. Kockeb. B 5 a (1650). Kärnhuset (i äpplen o. päron), som innefattar fem stjärnlikt ordnade rum med tunna och pergamentartade väggar samt vanligen med två frön eller kärnor i hvartdera rummet. LfF 1899, s. 43.
Ssg (till -HUS 1): kärnhus-uttagare, r. redskap för uttagning av kärnhuset i äpplen l. päron. KatalNK 1916—17, s. 42. —
(2) -IS. fast, tät o. klar, homogen is; motsatt: snöis o. packis. Lind (1749; under grund-eis). Alm. 1872, s. 41. En klargrön kärnis utan snöblandning. NDA 1912, nr 36, s. 6. —
(3) -KARL. (ngt vard.) genompräktig o. vederhäftig man; kärnsund karl, kraftkarl; förr äv.: man med grundliga kunskaper o. stor skicklighet; jfr -GUBBE. Weste (1807). Han är just en kärnkarl i sin vetenskap. Dens. FörslSAOB (1823). Kärnkarlar af utmärkt värde, på kunskapens, charakterens och religionens vägnar. Atterbom Bref 56 (1824). En riktig hedersman, en kärnkarl af gamla stammen. AB(L) 1895, nr 285, s. 5. —
(3 b) -KLÄDE. (†) jfr -DUK. (Bland andra varor föryttrades i Konstantinopel) Fint kläde; Brede-list kläde; Kärn-kläde. Nordberg C12 1: 834 (1740). —
(2 a α) -KOL. (i fackspr.) träkol av kärnved. Bark, ytkol och kärnkol äro alltid tagna af samma stycke. JernkA 1887, s. 307. —
(3) -KRISTEN. (kärn- 1922. kärne- 1735—1749) [jfr t. kernchrist] alltigenom pålitligt kristen; äv. i substantivisk anv. KyrkohÅ 1904, s. 206 (1735). En kärnkristen. Peterson (1922; boktitel). —
(2 e) -KROPP. biol. rundad kropp i en cellkärna, nukleol. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 6. Lundström Warming 8 (1882). —
(3) -KVINNA. jfr -KARL. Bååth EgilS 1 (1883). (Hans gamla mor var) en kärnkvinna, som åren och sorgerna ej mäktat böja. Åkerhielm GamlRoman 162 (1907). —
(2 k) -LAND. område som utgör kärnan i ett land l. rike. SvLittFT 1835, sp. 452. Svea rikes gamla kärnland, Uppland. Söderblom Herdabr. 77 (1914). —
(1) -LAV. bot. lav med slutna fruktkroppar inneslutande liksom en kärna; i pl. ss. namn på gruppen Lichenes pyrenocarpi. Liljeblad Fl. 618 (1816). Fries Ordb. (c. 1870). —
(2) -LINDNING. elektr. konkret. (Induktionsapparaten) består av en kärnlindning av grov koppartråd, som lindats i slingor, genom vilka batteriströmmen får passera. Nerén BilB 1: 99 (1928). —
(2) -LINJE. (i fackspr.) medellinje, midtlinje, axel. NoraskogArk. 4: 208 (1719). JernkA 1834, s. 598. 2NF 17: 797 (1912). särsk. vap. i eldvapen: loppets axel l. medellinje. Rinman JärnH 1021 (1782). Kanonens kärnlinie. Wrangel SvFlBok 139 (1897). —
(3) -LYRIK. centrallyrik. Wirsén (1871) hos Klockhoff ESkr. XXVI. Kärnlyriken, den absoluta stämningspoesien. SvLittH 2: 12 (1919). —
(3) -LYRISK. jfr -LYRIK. SvTidskr. 1871, s. 94. En rik, artistiskt fulländad diktskatt av dels kärnlyrisk, dels episk karaktär. Flodström SvFolk 341 (1918). —
(2 g α) -LÅDA, r. l. f. tekn. (av två halvor bestående) form vari (mindre) gjutkärnor tillvärkas. Almroth Karmarsch 105 (1838). TT 1900, M. s. 109. —
-LÖS. (kärn- 1657 osv. kärne- 1735—1817) som saknar kärna l. kärnor; särsk.
4) biol. till 2 e; om cell. 2NF 17: 1468 (1912). (I hornskiktet) äro cellerna flata och kärnlösa. Strandberg HudSj. 10 (1924).
5) till 3; bildl.; särsk. om framställning i tal l. skrift: tom, utan värkligt innehåll; ytlig. Lagerström Bunyan 2: 71 (1727). Et kärnlöst orda-prång. Dalin Vitt. II. 6: 197 (1754). Dalin (1852). (†) Redelige män, starke i ryggen, utan vinglande, kärnlösa Affairer. Dalin Arg. 1: 170 (1733, 1754).
Avledn.: kärnlöshet, r. l. f. —
(2 g α) -MAKARE. tekn. person som formar gjutkärnor. PT 1892, nr 209 B, s. 4. SkånD 1907, nr 6012, s. 4. —
(1 a, 3 b) -MJÖL. (i fackspr.) benämning på den finaste sortens (vete)mjöl. VetAH 1774, s. 330. SvUppslB 9: 800 (1932). —
(2) -MÅTT. [jfr t. kernmaß] boktr. (punkt)mått vid typgjutning för bestämmande av en typs höjd o. bredd. Nordin Boktr. 57 (1881). —
(2 e) -NÄT. biol. i cell: fint, trådlikt nätvärk som utgår från kärnmembranen o. genomsätter kärnans inre; lininnät. Wirén ZoolGr. 1: 20 (1896). —
(2 k) -OMRÅDE~020. (i fackspr.) område som i ett l. annat avseende utgör centrum l. kärnan av ett större område. Globen 1926, s. 45. Fatab. 1933, s. 266. —
(3) -ORD. kärnfullt ord l. uttryck, kraftord; äv.: ord som utgör kärnan i ngt. Den Christna trons kärn-ord: Gud är kärleken. Rogberg Pred. 1: 369 (1824). Kärnord af Luther. Frey 1846, s. 64. —
(2) -PART. (i fackspr.) part som utgör kärna i en lina. (Vissa) jerntrådslinor .. äro 36-trådiga med kärnpart af hampa. JernkA 1872, s. 189. Därs. 1894, s. 344. —
(3) -POJKE. (ngt vard.) jfr -KARL. Båtbyggar Veman .. är en kärnpojke på 80 år. Engström Äfv. 45 (1908). —
(3 c) -PROBLEM. jfr -FRÅGA. GHT 1898, nr 268 A, s. 2. Kunskapsteoriens kärnproblem, nämligen frågan vad det innebär att ett omdöme är sant. NoK 9: 47 (1922). —
(2 k) -PROVINS. jfr -OMRÅDE. Dalarne .. denna sverges kärnprovins ur hvilken dess frihets lif mer än en gång framgått. Bremer Brev 2: 347 (1843). TurÅ 1933, s. 2. —
(3) -PSALM. kärnfull psalm. Ödman UngdM 2: 132 (1878, 1881). Äkta kärnpsalmer. SvFlicksk. 33 (1888). —
-PUNKT.
1) till 2: centrum. Düben Lappl. 443 (1873). Lövängen .. bildar byns och bosättningens kärnpunkt, kring vilken alla andra kulturmarksformer utvecklats. Ymer 1933, s. 54.
2) till 3 c; bildl.: den centrala l. viktigaste punkten, huvudpunkt. SvT 1852, nr 15, s. 2. Själva kärnpunkten i problemet. SvD(A) 1930, nr 62, s. 4. —
(1 a) -PUTSMASKIN~002. i kvarn: maskin för skalning av sädeskornen före malningen. SD(A) 1915, nr 303, s. 1. 3NF 12: 346 (1930). —
(2 d) -REAKTION. fys. process varigm ett l. flera grundämnen omvandlas till ett l. flera andra element gm reaktion mellan atomkärnorna. SvUppslB (1933). —
-RIK. rik på kärna, kärnfull.
2) skogsv. till 2 a α; om träd l. virke. Balkar .. af kärnrik och mogen skog. TLev. 1899, nr 36, s. 1.
3) (i sht i vitter stil) till 3; bildl.; särsk. om framställning i tal l. skrift. Nordenflycht (SVS) 3: 114 (1756). I vackra och kärnrika ordalag. ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 4. GHT 1897, nr 266, s. 3 (om psalmer). —
(1 a) -RIKEDOM~002 l. ~200. jfr -RIK 1. UdsädT 1895, s. 247. Kärnrikedom i småaxet är i allmänhet förenad med storkornighet. LB 2: 130 (1900). —
(2 g δ) -ROSTNING. metall. (förr använd) rostningsmetod för kopparmalm enl. vilken knytnävsstora malmstycken underkastas en långsam o. bl. småningom stegrad rostning, varvid i varje malmstycke bildas en inre kärna, dit nästan all kopparn från ytterpartierna samlats. JernkA 1826, 1: 175. Därs. 1894, s. 325. —
-RÖR.
1) artill. till 2; i kanon: eldrörets innersta godslager. JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 63 (1882). VFl. 1916, s. 153.
3) tekn. till 2 g β; i diamantborrmaskin: i borrstångens nedre ända fastskruvat rör som håller borrkronan o. är avsett att upptaga borrkärnan. TT 1877, s. 159. 2UB 5: 81 (1902). —
(2 a α) -RÖTA, r. l. f. skogsv. i kärnved. Möller (1790). Bokträd tåla icke at kappas, ty de taga straxt kärnröta. Retzius FlOec. 249 (1806). —
(2 a α) -RÖTT, p. adj. angripen av kärnröta. Thelaus Skog. 30 (1865). Gamla kärnrötta ekstammar. 2NF 7: 125 (1907). —
(2 e) -SAFT. biol. i cell: äggvitehaltig vätska som utfyller luckorna mellan cellkärnans fastare delar. Areschoug BotEl. 173 (1883). —
(3) -SATS. sats som utgör själva kärnan av ngt; äv.: kärnfull sats. Schultze Ordb. 3928 (c. 1755). Den hufvud- och kärnsats, som uttrycker det väsentliga af den lära, hvilken .. (dogmatikern) skall utreda. Reuterdahl InlTheol. 352 (1837). Sylwan (o. Bing) 1: 318 (1910). —
(1 a) -SATT, p. adj. landt. som satt kärna. Så väl korn som hafre äro väl kärnsatta. SD(L) 1896, nr 438, s. 3. —
(2 a α) -SKOG. (kärn- 1724 osv. kärne- 1738) gammal, mogen skog med virke av kärnved. Bergv. 1: 660 (1724). Stiernstedt Mitt 2: 294 (1930). —
(2) -SKOTT. (kärn- 1685 osv. kärne- 1765)
1) (i sht förr) mil. skott vars bana går i (nästan) rak linje med loppets kärnlinje; horisontalskott. LMil. 1: 564 (1685). Man .. skjuter kjärnskott eller ock med minste tillåtelige elevation, för att få skotten mera raserande. Törngren Artill. 1: 113 (1794). Högberg Frib. 194 (1910).
2) (förr) mil. skotthåll för kärnskott i bet. 1; i uttr. inom kärnskott. PH 5: 3452 (1752). KrigVAH 1809, s. 142.
-distans. längsta distans på vilken man kan avskjuta kärnskott. Törngren Artill. 2: 82 (1795). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(2) -SKUGGA, r. l. f. i sht astr. den centrala delen av en slagskugga, som icke erhåller ngn omedelbar belysning från ljuskällan, helskugga, fullständig skugga. Lindhagen Astr. 241 (1860). Om .. (månen) kommer inom .. den s. k. helskuggan eller kärnskuggan .., blir den avstängd från allt direkt solljus. Bergstrand Astr. 97 (1925). —
(2 a α) -SKÖRA l. -SKÖLA. skogsv. i trävirke: spricka i veden, uppkommen därigm att tvenne närliggande årsringar lossnat från varandra (på ena sidan l. rundt om stammen), ”öppen ring”. ReglVirkeslefv. 1825, § 60. SkogsvT 1909, s. 4. —
(2 a α) -SKÖRIG l. -SKÖLIG. skogsv. om trävirke: försedd med kärnsköror. Rothstein Byggn. 16 (1856). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 22. —
(2 a) -SNITT. skogsv. snitt genom en trädstam från barken till kärnan i radiens riktning o. parallellt med stammens längdriktning, radialsnitt; äv. konkret, om snittytan. Cnattingius (1875, 1894). HbPedSnick. 28 (1890). —
(2 g α) -SPINDEL. tekn. spindel för uppbärande o. styrning av en l. flera i en kärnlåda l. gjutflaska lagrade kärnor. TT 1874, s. 256. —
(2 e) -SPOLE. biol. vid delning uppträdande spolformigt trådknippe i cellkärna. VerdS 88—89: 9 (1900). —
(2 a) -SPRICKA, r. l. f. skogsv. i träd l. virke: radiell spricka, märgspricka. Stål Byggn. 1: 20 (1834). HbSkogstekn. 33 (1922). —
(2 h) -SPRINGA, r. l. f. orgelb. i orgelpipa: öppning mellan kärnan o. underlabiet, ljudspringa. Lagergren Orgelsk. 1: 4 (1894). —
(3) -SPRÅK. (kärn- 1737 osv. kärne- 1724—1731)
1) [jfr t. kernspruch] uttryck l. sentens som är full(t) av kraft o. innehåll; särsk. om bibelspråk. Skolordn. 1724, s. 14. Sentenser och lärorika kärnspråk gåfvos till utanläxa (i det gamla Roms skolor). PedT 1899, s. 55.
2) om en persons sätt att uttrycka sig: kraftigt språk (rikt på kärnfulla ord). AB 1838, nr 56, s. 2. Blanche Bild. 4: 46 (1865). —
-STAM.
1) [jfr kernstamm] trädg. till 1 b: icke förädlat fruktträd uppdraget av kärna, ofta användt ss. grundstam (underlag) vid förädling. Lundberg Träg. 68 (1754). 2UB 4: 227 (1899).
2) (i vitter stil) till 3 b; om samling av personer som bilda kärnan i en större samling. Wetterbergh Sign. 24 (1843). Utkorade män, kärnstammen af Argos’ ungdom. Janzon Cat. 2: 4 (1891). —
(2) -STARR. med. starr som består i en allt mer tilltagande förtätning av linsens midt. Hallin Hels. 2: 670 (1885). Löwegren Oftalm. 420 (1923). —
(2) -STÅL. [jfr t. kernstahl] (†) metall. hårdt o. från järntågor fritt råstål från midten av stålsmältan. Rinman Jernförädl. 289 (1772). —
(2 g α) -STÅNG, sbst.1 (sbst.2 se KÄRNA, v.2 ssgr). [jfr t. kernstange] (förr) metall. stång omkring vilken kanonrör götos. Rinman JärnH 150 (1782). KrigVAH 1841, s. 97. —
(3) -SUND, adj. [jfr t. kerngesund] (kroppsligen l. andligen) alltigenom sund. Heidenstam Vallf. 169 (1888). Kärnsund ungdom. Risberg Goethe HoD 300 (1926). —
(1 b) -SVAMP. [jfr t. kernpilz] bot. säcksporsvamp av gruppen Pyrenomycetes, vars fruktkropp är sluten o. innehåller liksom en kärna; i pl. äv. ss. namn på gruppen. Düben Vextr. 327 (1841; i pl.). Fries BotUtfl. 3: 353 (1864; i pl.). SvSkog. 351 (1928). —
(1 b) -SVART, n. tekn. svart färg som erhålles gm förkolning av stenfrukternas kärnor o. skal. (Ekenberg o.) Landin (1893). —
(3) -SVENSK. alltigenom (typiskt) svensk; särsk. med bibegrepp av kärnfullhet o. kraft; äv. ss. sbst. Atterbom Minnest. 1: 236 (1847). Kärnsvenska sextonhundratalspsalmer. Sjöberg Kvart. 521 (1924). —
(1 b, 3) -SÅPA, r. l. f. [jfr d. kernesæbe, t. kernseife] handel. ett slags bättre såpa, vanl. med kristalliniska korn av stearinsyrat kali; äv. oeg.: natrontvål som gm ursaltning befriats från överskott av vatten o. glycerin. Björkman (1889). 2NF 28: 46 (1918). Den nya såpan — kärnsåpan, med de små vita grynen i, var som gammal honung att se. Suneson GGrund 152 (1926). —
(2 f δ) -SÄCK. veter. säckliknande fördjupning i hästens framtänder; böna (se BÖNA, sbst.2 1 h). Billing Hipp. 135 (1836). —
(2 a α) -TALL. skogsv. jfr -FUR. Broocman Hush. 5: 45 (1736). (Stockarna) togos av mogen kärntall. Key HjälpDSjälv 18 (1917). —
(3) -TANKE. tanke l. idé som utgör kärnan i en framställning l. ett system o. d. 2SAH 41: 131 (1866). I dessa ord ligger bokens kärntanke. GHT 1895, nr 297 B, s. 2. —
(2 j) -TORN. = KÄRNA, sbst.1 2 j. Lindfors Sägn. 99 (1898). Ett kvadratiskt kärntorn, omgivet av en vanligen fyrkantig, ibland ringformig mur. TurÅ 1919, s. 34. —
(3 b) -TRUPP. särsk. mil. elittrupp; i sht i pl.; äv. bildl. Weste FörslSAOB (1823). Svenska Konungen .. kom till Wolgast med 9 regementen Svenska kärntrouper. Ekelund 1FädH II. 2: 2 (1831). Kärntruppen i Lyceums lärarinnekår. SvD(A) 1933, nr 277, s. 11. —
(2 e) -TRÅD. biol. trådformig bildning i cellkärna, kromosom. Tholander Ordl. (c. 1875). Lundström Warming 9 (1882). —
-TRÄ.
1) till 2 a α: kärnved. Adlerbeth Buc. 58 (1807). Alla Bjelkar böra vara af godt och friskt kärnträ. Stål Byggn. 1: 26 (1834).
-TRÄD.
1) trädg. till 1 b.
(2) -TRÄFF. (föga br.) fullträff. Högberg JesuBr. 2: 36 (1915). En kärnträff kastar honom (dvs. gräsanden) stendöd ner. Gripenberg DianV 19 (1925). —
(3) -TVÅL. [jfr t. kernseife] (i fackspr.) jfr -SÅPA. Nyblæus Pharm. 218 (1846). 2NF 30: 487 (1920). —
(3) -ULL. (i fackspr.) fårull av bästa o. finaste slag, erhållen från djurens ryggar. BoupptVäxjö 1781. Åstrand (1855). —
(2 a α) -VED. (i fackspr.) den inre (döda) hårda o. fasta, vanl. mörkare veden i stammen av vissa trädslag; motsatt: ytved, splint. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 413. I centrum ligger märgen närmast omgiven av kärnan eller kärnveden samt omkring denna splinten. HantvB I. 2: 3 (1934). särsk. i uttr. falsk kärnved. Falsk kärnved .. framkallas .. av svampinfektion och är således en begynnande förstöring av veden. SvUppslB (1933). —
(2 a α) -VIRKE. skogsv. jfr -VED. Eneberg Karmarsch 1: 2 (1858). särsk. bildl. (Pojkarna) äro sannerligen funtade av äkta Bourmaisterskt kärnvirke. Bergman JoH 223 (1926). —
(1 b) -VIVEL. zool. viveln Anthonomus Druparum Schönherr, vars larver leva i kärnorna av vissa frukter. Dahlbom Insekt. 62 (1837). —
(2 g) -VÄRK, n. (†) metall. vid vändrostning av råsten o. skärsten erhållen, jämnt o. lagom rostad produkt. VetAH 1771, s. 256. Rinman 2: 1199 (1789). Weste FörslSAOB (1823). —
(2) -YXA, r. l. f. arkeol. grovt (gm endast två slag) slagen (icke efterarbetad) flintyxa med oregelbundet spetsoval l. mångsidig genomskärning, eg. utgörande ”kärnan” i det flintblock varav yxan tillvärkats. Ymer 1913, s. 147. Fornv. 1916, s. 121. —
(jfr 2 c) -ÅDER. [jfr ä. d. kerneaare] (†) viss åder hos häst. Andra hafva, som man kallat det, öppnat kärnådren vid 3dje fåran ifrån framtänderna (då tandköttet är svullet och svampigt). Florman Hushållsdj. 122 (1834).
B (†): KÄRNE-FRUKT, -FULL, -HALTIG, -HUS, -KRISTEN, -LÖS, -SKOG, -SKOTT, -SPRÅK, se A.
1) (†) landt. till 1 a; dep. l. i pass. med intr. bet., om säd: sätta kärna. Rätt som Rogen begynner kärnas. IErici Colerus 2: 186 (c. 1645). Santesson Nat. 9 (1880).
3) (†) till 2: rensa ur inkråmet i (fisk); äv. allmännare: skära sönder (fisk l. kött); äv. i förb. kärna sönder. SthmTb. 7/1 1596. Hwar någre Hool eller tiockt Kiött ähr, kärnar man sönder och strör .. något ther inn, och emellan. Salé 125 (1664). —
KÄRNIG, adj. särsk.
2) skogsv. till 2 a α; om träd l. virke; som har kraftigt utvecklad kärna. Fischerström 2: 285 (1780). Kärnigt furutimmer. Moberg Rask. 55 (1927).
3) (i sht i vitter stil) till 3.
a) om uttryck, språk o. d.: kärnfull. Vising Dante 165 (1896). Korta, kärniga sentenser. 3SAH 24: 119 (1909).
b) (mindre br.) om person: kraftfull, kärnsund. Två kärniga sjöbussar. GHT 1897, nr 80 A, s. 2. Gellerstedt SDikt. 2: 353 (c. 1900).
4) till 1; ss. senare led i ssgr: som har (så l. så många l. så l. så beskaffade) kärnor; jfr FULL-, SMÅ-, STOR-KÄRNIG.
Spalt K 3737 band 15, 1939