Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄRANDE ɟä3rande2 l. ɟæ3-, m.||ig.; best. -en; pl. = ((†) -er BtÅboH I. 4: 175 (1632), Lundell (1893)).
Ordformer
(ker- 16321666. kier- 1590. kiär- 16801726. kär- 1587 osv. -ande 1590 osv. -ende 15871666)
Etymologi
[fsv. kärande; substantiverat p. pr. av KÄRA, v.3]
jur. (enskild) person som vid domstol tagit initiativ till rättegång mot ngn annan; part som i sådant mål där allmän åklagare icke för talan instämt annan person (”svarande”) till underdomstol l. som (mot erläggande av vad) vid hovrätt fullföljer talan mot underrätts dom; motsatt: svarande. SthmTb. 25/2 1587. När .. effterlåtit .. warder Kärandenom och Swarandenom, at .. föra Saken til Rätta, .. skole the .. framställa sielfwe Factum. Schmedeman Just. 158 (1615). Parterne .. äro, Käranden, hvilken inför Domaren något fordrar, Svaranden, af hvilken något inför Domaren fordras. Rabenius Kam. § 45 (1825). Kallenberg CivPr. 1: 853 (1924). — jfr GEN-, HUVUD-, Å-KÄRANDE.
Ssgr (jur.): KÄRANDE-OMBUD~20 l. ~02. —
-PART. NoraskogArk. 4: 175 (1702). Körner JurRådg. 462 (1888).
-SIDA(N). NerAlleh. 1886, nr 122, s. 3. Från kärandesidan invändes häremot, att (osv.). Upsala 1916, nr 10, s. 6.
-TALAN. Inför domstol må en medlem af direktionen, utan skild fullmakt, för banken föra kärande- och svarandetalan. FFS 1896, nr 14, s. 9.

 

Spalt K 3706 band 15, 1939

Webbansvarig