Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSTABIL in1stabi4l, adj. -are. adv. -T; förr äv. INSTABEL, adj.
(i sht i fackspr.) som har ett osäkert jämviktsläge; äv. bildl.: vacklande, ostadig, fluktuerande, föränderlig. SvLittFT 1838, sp. 515. Flygplanet .. visade sig instabilt och slogs sönder. 2NF 34: Suppl. 403 (1922). Priserna ha varit instabila. TT 1927, Allm. s. 110. — särsk. fys. i uttr. instabil jämvikt, labil l. osäker jämvikt. Hildebrandsson Buchan 132 (1874). Tallqvist SvFinOrdf. (1898).
Spalt I 851 band 12, 1933