| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IGEN ijän4, prep. o. adv.
I. [jfr fsv. konungin gik honum siälfuer ij geen] (†) prep.: emot, (ngn) till mötes. Visb. 1: 29 (1572). Herren Pedher / han kommer från tinget hem. / Stoltz Inga hans dotter / gåhr honom sielf igen. Därs. 2: 299 (c. 1600). Därs. 1: 170 (c. 1620).
II. adv.
1) för att beteckna att ngt är stängt, tillslutet l. tilltäppt o. d.; särsk. i fråga om anbringande l. förefintlighet av ett l. flera föremål som spärra(r) vägen in i l. ut ur l. genom ngt; ofta i fråga om en öppnings l. ett med en öppning försett föremåls tillslutning genom en till öppningen hörande stängningsanordning (ss. dörr l. fönster l. lock o. d.); äv. för att beteckna att en stängningsanordning sluter till l. håller ngt tillslutet; vanl. sammansmältande med (oftast obetonat) verb till ett enhetligt uttr. med bet.: tillsluta, stänga, hålla (ngt) tillslutet, vara l. bliva tillsluten l. kunna tillslutas osv.; se vidare under de särskilda verben. Hålla igen munnen, ögonen. Klistra l. lacka igen ett brev. Bomma (förr äv. stäcka) igen en dörr l. ett hus. Stänga igen en dörr, ett fönster. Hålla igen dörren. Dörren, fönstret föll, slog igen. Låsa (bygdemålsfärgat äv. läsa) igen dörren. Dörren, fönstret är igen. Dörren, fönstret går inte igen. (Nils Grubbe) Stäckade igen döranar, satte så eelden på gården. Svart G1 48 (1561). Janus Läser igen sitt Tempels Portar. Stiernhielm Fred. 18 (1649). Slå tu igen boken. Lind (1749). Öfverstinnans ögon föllo igen af trötthet. Bremer Strid 27 (1840). När (sill-)lådorna ha blivit fulla, spikas de igen. Sandström NatArb. 1: 270 (1908). (Den lilla flickan) hängde en stund hjälplöst på låset, innan hon fick igen det. Sjödin StHjärt. 161 (1911). jfr (†): (Ängeln) kastadhe honom (dvs. draken) vthi affgrunden, och läste honom igen. Upp. 20: 3 (NT 1526; Bib. 1541: lät åter om honom; Bib. 1917: stängde igen). — särsk.
a) i fråga om försvårande l. omöjliggörande av framkomsten på en väg l. i en farled gm anbringande av spärrande föremål; numera nästan bl. antingen närmande sig l. övergående i bet. c (särsk. c α) eller (knappast br. utom i historiskt arkaiserande stil) i fråga om en vägs spärrande gm förhuggning. G1R 6: 55 (1529). BtFinlH 2: 183 (1565). Fienden (hade) fällt igen vägen för oss. KKD 1: 161 (c. 1710).
b) i fråga om hopknäppning l. hophäktning av klädesplagg o. d. Fader Movitz, Bror! / Spänn igen dina skor. Bellman (BellmS) 1: 226 (1790). Min frack .. gick (icke) igen kring lifvet. Kullberg Mem. 2: 181 (1835). Fadern .. knäpper igen rocken. Strindberg TrOtr. 2: 9 (1890). (†) Binda igen sina Byxer. GullbgDomb. 10/2 1640.
c) i fråga om borttagande l. utplånande l. förstörande av en öppning resp. en fördjupning l. passage; äv. i fråga om utfyllande av hål l. sprickor o. d. i syfte att täta ett föremål; äv. mer l. mindre bildl. Bygga l. mura igen en dörr l. ett fönster. Kasta igen en grav l. en grop. Sopa igen spåren av ett brott. At holen (i kyrkomuren) är igen. Murenius AV 273 (1653). Drifva igen läckan. TörngrenMål. 225 (1801). Hvart styrde han kosan? Du spörja får / Den nordan, som yrde igen hans spår. Snoilsky 2: 88 (1881). — särsk.
α) i fråga om det förhållande att en vattensamling uppgrundas l. utplånas gm slam l. växtlighet o. d., att en väg l., i sht landt., en åker överväxes med gräs l. buskar l. träd o. d., att en väg utplånas gm snö l. sand o. d. l., i sht landt., att åkerjord förvandlas (bringas att övergå) till ängsmark l. träda o. d. Lägga igen en åker. En åker som gått l. grott l. ligger igen. Legghe .. åkerin igen till kiurebetthe. RA I. 1: 486 (1546). Nu kan iord igen ligge och eij i bruk ware. Lagförsl. 193 (c. 1609). Husum kanal, som flere gånger blifvit upprensad, gror snart igen af storm och flodvatten. Bladh (o. Hornstedt) 10 (1799). Åkrar, som gå igen. Fahlbeck Ad. 2: 243 (1902). Blomberg Uvd. 57 (1917).
β) i fråga om tillfrysning av ett vattendrag o. d. Verelius 182 (1681). Elfven har lagt. Forsen håller på att frysa igen. Molin FrÅdal 304 (1890).
γ) i fråga om läkning av sår; äv. bildl.; numera företrädesvis i förbindelsen gro igen. Nordforss (1805). Vid sextioåtta års ålder skref han en sång, som visade att såret grott igen. Wirsén i 3SAH 2: 408 (1887).
d) i överförd anv., i fråga om det förhållande att man upphör att hålla en institution öppen för allmänheten, att man nedlägger driften vid en anläggning o. d.; utom i fackspr. numera nästan bl. i uttr. slå igen butiken (se BUTIK 1 slutet). OxBr. 11: 35 (1621). Ther .. somblighe Bergzmän icke willia bryta Malm, så länge som the andra .., så skal Grufwan therföre icke läggias igen. PrivBergsbr. 1649, s. E 2 a.
2) tillbaka, åter; vanl. sammansmältande med (oftast obetonat) verb till ett enhetligt uttr. med bet.: begiva sig l. komma l. bringa l. hämta (ngt l. ngn) tillbaka; se vidare under de särskilda verben; i vissa fall svårt att skilja från 7. Oc vither (dvs. given) oss ett swar i gæn med thetta vort bod. G1R 1: 110 (1523). (Kvinnans) ande kom igen, och hon stoodh strax vpp. Luk. 8: 55 (NT 1526). Kasta intet småsteenar åth wår Herre, han kastar stoora igen. Grubb 413 (1665). Och Tvetterskan, har hon burit igen mina linkläder? Mont-Louis FrSpr. 166 (1739). (Huldran) öppnar för dig / dina barndomsminnens blomstergårdar, / när från strid du längtar dit igen. Rydberg Dikt. 1: 67 (1876, 1882). Vare sig I han lång eller kort väg hem igen, när I nu återvänden till Eder dagliga gärning, så hoppas vi (osv.). Quennerstedt Tal 1902, s. 21. — särsk.
a) i fråga om ngts återkomst i ngns ägo l. disposition o. d.; äv. i fråga om hittande l. tillrättaskaffande av ngt bortkommet l. förlorat. Lämna l. få igen ngt (som man lånat l. tagit resp. lånat bort l. förlorat). Finna, hitta (förr äv. spörja) igen ngt. Thet som gifs bort fraa .. richet med orætto tet maa oc skal tagas med rettha i gæn tiil richet. G1R 1: 47 (1523). Offta önskas thet igen som tilförende bortkastes. SvOrds. B 7 b (1604). Nils Suensson .. hade en Månatz tidh tilförende bortmist ett brunsotet stodh, och dett intz kunnat spörga igien. VRP 1642, s. 1084. När Tiufwar träta, så får Bonden sin Koo igen. Grubb 586 (1665). Tage (brofogde) .. up, eller märke alla the svin, som han oringada finner, och löse ägaren them igen af honom, med två marck för hvarthera. BB 11: 4 (Lag 1734). ”Vad ger du mig, om jag lagar så, att du vinner igen gården?” frågade tomten. Lagerlöf Troll 2: 29 (1921). — särsk. i bildl. anv. (jfr b), i förbindelser med bet.: återtaga (sina ord), förr äv.: hava (ngt) ogjort. Han förgrep segh een gångh uthi sitt tal (det jagh märckte, att han gärne hadhe haft igen). OxBr. 10: 198 (1617). Nu hafver bemälte Her Salvius tagit sin ord igen och sagt, att (osv.). RP 8: 329 (1640). Dalin 2: 518 (1855).
b) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr a slutet). — särsk.
α) i fråga om motstånd o. d.; numera bl. i förbindelsen hålla igen, hålla tillbaka, återhålla; i ssgr förr äv. i fråga om motsägelse. Ungern-Sternberg Bourgelat 16 (1752). Carlén Köpm. 1: 112 (1860). Kuskarne körde i galopp uppför backarna och höllo starkt igen, då det bar brant utför. De Geer Minn. 1: 18 (1892).
3) för att beteckna att ngt lämnas l. mottages i utbyte l. som lön l. betalning o. d.; äv. bildl., i fråga om hämnd l. straff. — särsk.
a) i förbindelser med bet.: begära l. få l. giva l. bjuda o. d. (ngt) i utbyte l. gengäld l. ss. lön l. betalning. It nÿt træhwss gaff ffor[screffne] henric for[screffne] lasse p[er]s[on] j gh[e]n och th[e]r til Vc (dvs. femhundra) m[ar]c baadhe ffor for[næmde] stenhuss och g[rv]nd och tompt. OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). När the uthläne en spann, vele the haffve två igenn. G1R 21: 266 (1550). Thet haf(ve)r iag igen för alt thet goda iag hafwer giort emot them. VDAkt. 1676, nr 53. Hallström Than. 33 (1900).
b) i förbindelser med bet.: få l. giva betalning l. lön för (ngt), få l. giva betalt för (ngt); äv. (numera mindre br.) i förbindelser med bet.: hämna sig. Thet trägna arbetet med duplicerande nu i 22. åhr begynnar komma igen med matthet och svag hälssa. VDAkt. 1751, nr 390. Han skall veta att jag inte fick förargelse för assistancen för intet — det skall han ha igen. Wetterbergh Altart. 81 (1848). Det goda en gjort, det får en igen. Fröding Stänk 39 (1896). Förr eller senare skall det du gjordt gå igen. Ahrenberg StRätt 45 (1899). (†) Så befinne wij att ther endeles godh malm ware skal, och kan wäll löne arbetett igen. G1R 19: 310 (1548).
c) för att beteckna ett återgäldande l. besvarande av ett visst bemötande med samma l. ett likvärdigt slag av bemötande: i gengäld, tillbaka; ofta sammansmältande med verb till ett enhetligt uttr. med bet.: göra l. vara ngt ss. svar på ngt l. i gengäld för ngt. Om du slår mig, så slår jag igen. (Valborg som skymfats av en annan kvinna) sloo he[n]ne igh[e]n. OPetri Tb. 33 (1524; uppl. 1929). När han (dvs. Kristus) bleeff bannat, bannadhe han intit igen. 1Petr. 2: 23 (NT 1526). Såsom the haffua giordt emoot migh, så haffuer iagh giordt emoot them igen. Dom. 15: 11 (Bib. 1541). När the uti audientzen vordo titulerade Dominationes, kallade the oss Dominationes igen. RP 8: 244 (1640). Ondt älska, dher ingen älskar igen. Grubb 626 (1665). ”Om du bara är snäll .. och hvarför skulle du inte vara det? så är han nog snäll igen”, hade modern genmält. Lönnberg Skogsb. 94 (1881). Essén Fob 50 (1919).
4) i förbindelser med bet.: reparera (en skada), neutralisera värkningarna av (en förlust), kompensera (en brist), erhålla kompensation för (ngt), hämta sig, taga sig o. d. Taga sin skada igen. VDAkt. 11/10 1684. I fingrars nätthet vi (kvinnor) ha vunnit det igän, / Som utaf armars kraft vi lämna måst åt Män. Kolmodin QvSp. 2: 468 (1750). Man har tänkt och sagt: .. Hvad vi förlora på jordbruket, taga vi igen på industrien. PT 1897, nr 47, s. 3. Där stod Tjohej och tittade. Han var ganska belåten med att få vara i stillhet och ta igen sig en stund. Forsslund Djur 85 (1900). Han skyndade utför gatan för att taga igen den förlorade tiden. Lindhé Ledf. 57 (1903).
5) (†) i stället (för ngn l. ngt); möjl. äv. sammansmältande med verb till ett enhetligt uttr. Gudh medh sin goodheet är henne (dvs. människan) j frå fallen, och dieffwlen medh sin ondzko haffwer hon fått ighen. OPetri MenFall A 7 b (1526). P[er] Annderss[o]nn hade slagitt söndir tillförenne en kanna i kiellerrenn och kiöptte så thenne kanna jgienn. SkrGbgJub. 6: 199 (1590). Er. Nils. i Blekåsen fick på begäran afskied, ok grannen Nilss Mårtenson igen utsedder. OfferdalKArk. N I 1, s. 89 (1714). — särsk. i tautologisk anv., i sådana uttr. som i ngns stad l. ställe igen, i staden l. stället igen o. d. SvTr. 4: 29 (1522). Then .. Papistiske Lähra .. bleff här aff Rijket uthdrifwen, och i then stadhen .. then reena Ewangeliske Lähra igen inplantad. Lagförsl. 272 (c. 1606). Må nu een annor frisch broder stiga till rors igenn i min stadh. OxBr. 5: 3 (1612). Sorg och qwal, och bitter ångest / Äre wekne: Frögd och Wällust, / Äre komn’ igen i ställe. Stiernhielm Cup. 7 (1649, 1668).
6) [utvecklat ur 2] kvar, över; vanl. sammansmältande med (oftast obetonat) verb till ett enhetligt uttr.; se vidare under de särskilda verben. — särsk.
a) (†) i fråga om kvarblivande på en bestämd plats; i sådana förbindelser som bliva, gå, ligga, sitta, stå igen. Ther blef så mongen slagen, / Som låge alle på platzsen igen. Hund E14 47 (1605). Visb. 3: 44 (c. 1635). Fader, Moder stå ther igiän med gråtande kinder. BrölBesw. 337 (c. 1670). Några ryszer gåå här (dvs. i Stockholm) igen medh långa foddrade kiortter och råcker. Bolinus Dagb. 53 (1670). När de andre reste hem blef han igen och går der i neigden och arbetar. VDAkt. 1674, nr 96. Widh sin bort flyckt (har mannen) taget alla sin hustros kläder medh sigh, att hon satt igen lycka (dvs. lika) som nackot. Därs. 1681, nr 159.
b) (numera i sht bygdemålsfärgat l. arkaiserande; se dock β) i fråga om ngns l. ngts fortsatta förhandenvaro l. existens, sedan övriga personer l. saker med vilka han l. det hört samman upphört att förefinnas l. existera (dött l. dödats resp. föryttrats l. förslösats o. d.); särsk. i förbindelserna hava (ngt) igen, vara l. bliva, stundom finnas, förr äv. stå igen. För huilka szaker nw saa monghe thusendhe böndher ære j heel slagne ath wthij somliga sockner ære ey wthan ij eller iij böndher ighen. G1R 2: 182 (1525). Alle man skulla leggia sinn skaatt iffrånn sig, som ståå ighen an(n)o 84 och 5. SkrGbgJub. 6: 9 (1587). Sidann skall förnemde Simonn och hans hustruus syster byttha och behålla, huadh som ther jgien kann finnes. Därs. 192 (1590). Detta är mitt råd till eder. Gån med det, aténske män! / Men här finnas gossar äfven, och jag har ett råd igen. Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.). — särsk.
α) (numera knappast br.) i fråga om subtraktion; i förbindelserna bliva, få, vara igen. Subtrahera, eller affdragh .. 4 ifrån 5, är 1 igen. Hortulanus Rekn. B 3 a (1638). När iag afdrager 562. af 600. så blifwa 38 åhr igen. Rudbeck Atl. 3: 149 (1698). Därs. 4: 132 (1702).
β) (fullt br.) i fråga om återstod av tid l. väglängd före uppnåendet av en viss punkt. Han har icke långt igen, han är nära döden. Man haffver nu icke mere igen än halfftannet åår (till dess stilleståndet med Lübeck utgår). G1R 24: 3 (1553). Det är långt igen / Än till morgonen. Snoilsky 1: 165 (1870, 1874). De hade två fjärdingsväg igen till Berga. Lagerlöf Berl. 1: 81 (1895).
7) [utvecklat ur 2] ånyo, på nytt, ännu en gång, åter; i vissa fall (särsk. i förbindelse med befintlighets- l. rörelseverb) svårt att skilja från 2.
a) utan sammansmältning med verb till ett enhetligt uttr.; ofta pleonastiskt l. förstärkande i sammanställning med liktydiga ord l. uttr., ss. åter l. på nytt. Är du nu här igen? Komma tillbaka igen. Komma hem l. hit l. dit igen; äv. anslutet till 2. Thenne min son war dödh, och haffuer fååt lijff ighen. Luk. 15: 24 (NT 1526). Thensamma allzmächtige och barmhertige Gudh jagh åther och åther igen beder, att han (osv.). OxBr. 10: 5 (1612). Blif nu icke häftig igen, utan hör mig stilla! Lönnberg Skogsb. 177 (1881). Lovisa du, nu ha de visst släppt lillan i golfvet igen! Hedenstierna FruW 205 (1890). — jfr OM-, ÅTER-IGEN. — särsk. med förbleknad bet. i vissa frågeformuleringar använda då man vill antyda att man förut (ofta alldeles nyss) haft reda på (erhållit upplysning om) den sak man frågar om, men att man för tillfället icke kan erinra sig den. ”Känner Ers Nåd Grosshandlare Dahls?” frågade jag .. ”Nej .. något litet, .. vi ha så olika kretsar. Beskedligt, rätt beskedligt folk, tror jag .. Grosshandlar .. hvad heta de nu igen? Bremer Grann. 1: 96 (1837). Hva’ var det, jag skulle säja nu igen? Janson Gast. 59 (1902). Hur var det man kom dit upp (dvs. till klostret San Martino) nu igen? Öberg Makt. 1: 31 (1906).
b) sammansmältande med (oftast obetonat) verb till ett enhetligt uttr.; se vidare under de särskilda verben. — särsk.
α) i förbindelser med bet.: infinna l. inställa sig på nytt, uppträda på nytt, återupplivas, leva upp l. visa sig l. framställas på nytt, upprepa(s) o. d. (Lat.) Morbus recidivus .. (sv.) Siukdom som kommer igen. Florinus Voc. 200 (1695). Strider, som i Tyskland länge sedan äro utkämpade, gå .. ofta igen ibland oss och lefva upp i det starka eko, hvarpå vårt bergiga land är så rikt. Tegnér 4: 384 (1828). Jag visste, att det .. (var) mycket av hennes säregna syn på forna tiders människor, som gick igen i min bok. Lagerlöf Troll 2: 7 (1921). — särsk.
α’) i fråga om avliden persons uppträdande efter döden på ett för de yttre sinnena förnimbart sätt; se GÅ IGEN, v.2 1.
β’) (ngt vard.) i fråga om en dröms upprepande i den meningen att vad man drömt går i uppfyllelse; se FÅ IGEN 1 d.
γ’) (†) i vissa uttr. med bet.: ånyo l. upprepade ggr göra sig skyldig till en sak, upprepa sitt brott l. sin förseelse, på nytt låta ertappa sig med ngt o. d.; se KOMMA IGEN.
β) i förbindelser med bet.: ånyo finna l. påträffa (ngt som man känner från annat håll), uppfatta (ngn l. ngt) som ngt bekant (som man förut sett l. hört osv.), uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är o. d. G1R 3: 100 (1526). (Anders Persson) kende honom (dvs. Gustav Eriksson) wähl igen, ty the hade studerat tilhopa in Achademia vdi Vpsale. Svart G1 12 (1561). Han (hade) känt igen min stil i en af de till hans fader öfversända täflingsskrifterna. De Geer Minn. 1: 49 (1892). Ännu i den homeriska tidsåldern finna vi i krigets yttringar talrika rester av den krigets anda, som vi finna igen hos våra dagars vilda folkslag. Athena 148 (1917). — särsk. [möjl. delvis utgående från 2] i allmännare l. utvidgad anv.
α’) (†) i fråga om hittande l. anträffande av ngt l. ngn som man söker l. behöver l. vars läge man glömt. OPetri Clost. A 3 a (1528). Vi tänka på rättegångars förkortande och laglydnad, och öka likväl dagligen våra lagar, så att domaren sjelf får med möda igen dem af registret. Chydenius 134 (1765). Björnståhl Resa 1: 546 (1772).
β’) (†) i förbindelser med bet.: få veta (ngt), utröna (ngt), få l. taga reda på vem l. vad som är (ngt). Huad fördeel konsterna giöra bergzmännerna, finnes igen i tullböcker så vel som i tijondhe-längder. OxBr. 11: 115 (1643). Det är alt godt, bara man får igen uphofsmannen (till smädeskriften). 2RARP 4: 284 (1727). Sammansatte ords böjelser fås igen, när man ser efter de enkla. Sahlstedt Föret. 14 (1773).
8) [utvecklat ur 2 o. 7] däremot, å andra sidan, å sin sida, åter, i sin tur; numera bl. (vard., föga br.) i ställning efter ett substantiv (l. substantiviskt pronomen) l. ett tidsadverb, vilket ordet framhäver; förr ofta i sammanställning med däremot (varemot) l. tvärtom. En part vtaff eder ther i Länett, haffue latiidh siig befinne wäluillige i then motten, och en part igen haffue stått ther hårdeligen emott. G1R 12: 228 (1539). Så hafva the en och en ondh sedh ther i motth egen på sumlighe stedher, atth the brucka lithen åker. RA I. 1: 486 (1546). The Jambiske Verser äre, twert om igen sådana Verser, som bestå aff idle Jambis. Arvidi 121 (1651). Qwinnan är .. dygdig oc acktsam / Mannen igiän wanartig oc ond. BrölBesw. 373 (c. 1670). På sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka. / Ontrus igen stod qvar och strök sin haka med handen. Runeberg 1: 65 (1832). Nej, för si han igen gick och var förtjust i fröken Wiberg. Norrman Bar. 63 (1909). — jfr ÅTER-IGEN.
Sammansättningar. Anm. 1:o De ssgr i vilka ordet ingår ss. första led äro med mycket få undantag (t. ex. IGEN-GÅVA, -LEVA, sbst., -LJUD, -MULEN, -RESA, sbst., -SVAR) av verbal natur och hava i detta fall i allm. likbetydande motsvarigheter bland det slags fria verbförbindelser som behandlats ovan under II 1—4, 6, 7 b (se vidare Särskilda förbindelser under de olika verben). I stort sett användas dessa fria verbförbindelser numera oftare än ssgrna, vilka i allm. hava en viss skriftspråksprägel, särsk. i finita aktiva former, där de ofta (särsk. i huvudsatser) måste betecknas ss. mindre l. föga brukliga. Dock märkes, att de fria verbförbindelserna vanl. av ssgrna låna vbalsbst. o. p. pf., i flertalet fall äv. p. pr. Ofta föredrages, särsk. i sup., sammansättning äv. vid pass. på -s. Jfr BORT ssgr (se anm. sp. B 3992), FRAM ssgr (se anm. sp. F 1291), GENOM ssgr (se anm. sp. G 243). 2:o Ss. förled i ssgr betonas ordet i allm. 03~ men uppträder ngn gg äv. (särsk. i ssgr vilkas senare led ss. enkelt ord har huvudaccenten på första stavelsen) med betoningen 30~. Jfr FÖRBI ssgr (se anm. sp. F 2387).
(II 7 b) -BARNAD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som blivit barn på nytt. Det är djupt skakande att se en menniska, helt och hållet igenbarnad. Carlén Rosen 456 (1842). Wærn-Bugge Bruksb. 158 (1925). —
(II 2 a) -BEKOMMA, -else (Linc. (1640; under recuperatio)). (†) få igen, få tillbaka, återfå. HH XIII. 1: 37 (1562). Rätta ägaren kan igenbekomma (den i förvar tagna duken) hos Vaktmästaren Westlander. DA 1771, nr 9, s. 4 (i annons). —
(II 2 a) -BETALA, -ning.
1) (numera bl. tillf.) med avs. på pänningsumma: betala igen, betala tillbaka, återbetala. Att han igenbetaler the taxe penninger (m. m.) .., som han aff her Oleff i Hollula och någre andre prester truget haffver. G1R 22: 253 (1551). 2RA 1: 39 (1719).
2) (†) med avs. på person: lämna (ngn) betalning l. ersättning. Widekindi KrijgH 456 (1671). Doch skulle köparen och den, som .. (godsen) byttes ifrån, blifva igenbetald. Botin Hem. 2: 206 (1756; efter handl. fr. 1682). —
(II 1) -BINDA, v., -ning. särsk.
1) (†) binda för; binda över. Lindh Huuszapot. 2 (1675). Glaset, som var väl igenbundit med en Oxeblåsa. Triewald Förel. 2: 11 (1729, 1736).
2) (numera föga br.) gm bindning fästa (en stängningsanordning) så att den sluter till l. spärrar vägen. Porten Oplåtitt .. war igen Bunden. ÅngermDomb. 1640, fol. 40. Högberg Vred. 2: 216 (1906). —
(II 6 b) -BLIVA. (i högre stil) bliva kvar (sedan andra dött l. dödats), bliva igen. Herre the haffua dräpit thina propheter .., och iach är alleena igen bliffuen. Rom. 11: 3 (NT 1526; Bib. 1541: igenbliffuen; Bib. 1917: är kvar). Paulson Minnestal 28 (1894, 1899). —
-BLÅSA, v., -ning (i bet. 3).
1) (tillf.) till II 1; i p. pf., om dörr o. d.: som stängts av vinden (en vindstöt). Berndtson (1880).
2) till II 1 a, c, c α; i p. pf., om väg, fördjupning o. d.: spärrad resp. fylld l. övertäckt av sand l. snö o. d. som ditförts av vinden. Swedberg SabbRo 343 (1690, 1710). Nu är hon (dvs. källan) igenblåst af öknens sand. Waldenström Österl. 689 (1896).
3) tekn. till II 1, 1 c; gm blåsning i glasblåsarpipa tillsluta (ett glasrör o. d.) l. fylla l. utplåna en fördjupning (i ett glasföremål), blåsa igen. Thunberg Resa 1: 73 (1788). (Till justering avlämnad brännvinsprovare, areometer eller termometer) som blifvit undersökt .. igenblåses af justeraren eller af tillverkaren i justerarens närvaro. SFS 1888, nr 75, s. 5. —
(II 1) -BOMMA, -bomning. stänga (en dörr l. ett fönster) gm att lägga bom(mar) för, bomma igen; äv. med avs. på hus o. d. Dät .. igännbommade .. huset. HH XVIII. 3: 35 (1742). Med sina igenbommade fönster såg (stugan) snedare och förfallnare ut än någonsin. Schwartz Pos. 51 (1863). TurÅ 1912, s. 27. —
(II 1 a) -BRÅTA, v. (numera knappast br. utom i historiskt arkaiserande stil) spärra (en väg) med bråtar, ”bråta igen”; äv. mer l. mindre bildl. LPetri 2Post. 78 b (1555; i bild). Johan Turesson (Rosengren) lät (1563) igenbråta vägarna (över Holaveden). 2NF 11: 960 (1909). —
-BYGGA, -ning (numera knappast br., Linc. (1640; under obstructio), Wettersten Forssa 70 (c. 1750)). [fsv. i gen byggia (i bet. 3)] bygga igen.
1) till II 1, 1 c: gm byggande tilltäppa (ngt) l. förvandla (ngt) till ett slutet rum; förr äv. allmännare: tilltäppa, tillstoppa. Linc. (1640; under obturo). Förhindra .. (smältugnens) igenbyggande af sörja och järnfärskor, och i lagom tid utsticka godset. Rinman 2: 745 (1789). (Byggnaden) har svalen igenbyggd till ett förrum. TurÅ 1918, s. 66.
2) (numera knappast br.) till II 1 a: gm byggande spärra (en väg l. farled o. d.); äv. i fråga om utsättande av fiskebyggnader. Then aa j Elffkareby skal wara ighen bygdt ytthermera en laghen tilsegia. G1R 2: 71 (1525). Att gamla båtleden .. blifvit igenbygd af Lasse i Nor. Styffe Un. 207 (1867).
3) (†) till II 7 b: på nytt uppbygga (ngt), återuppbygga. The höllo på igen byggia muranar kring om Jerusalems stadh. LPetri KO Föret. 2 (1571; äv. i hskr. 1561). Schroderus Liv. 570 (1626). —
(II 2 a) -BÄRA, -ing, -ning. bära tillbaka, bära igen; äv. bildl.: återbära, återställa. Wij äre plichtighe alt medh stoor tacksäijelse igenbära huadh wij aff andra menniskior låndt haffue. OGeorgii Rosenhane 10 (1615). En igenburen bok. Lind (1749). Östergren (1928). —
(II 2 a) -BÖRDA, v. (i fråga om ä. förh.) jur. (i kraft av bördsrätt) återinlösa (ngt, i sht fast egendom). The .. godz han forra igen byrdat haffuer på sine barnes wegna. G1R 8: 18 (1532). BtFinlH 2: 218 (1588). Almquist CivLokalförv. 2: 281 (1919). —
(II 1 c, 7 b) -BÖTA. [fsv. i gen böta] (†) sätta i stånd, laga, reparera. Iagh (skall) igen vpretta then förfallna Dauidz hyddo, och igenteppa hennes reffuor, och igenböta hwadh affbrutit är. Am. 9: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: upprätta dess ruiner). —
(II 1 a, c α) -DRIVAD, p. adj. (i Finl.) spärrad av l. fylld med drivor; igensnöad. Topelius Vint. I. 2: 281 (1860, 1880). Vid dessa ord vek släden in genom ett starkt igendrifvadt tåg (dvs. bygata) och stadnade snart på en rymlig gård. Därs. I. 2: 16 (1867, 1880). —
-FALLA. falla igen.
1) till II 1, om dörr, lucka o. d.: (häftigt) sluta sig l. stängas (till). Små hängluckor, eller ventiler, som igenfalla, när bäljen insuper vädret. Rinman 1: 442 (1788). Östergren (1928).
2) till II 1 c: fyllas l. förstöras gm ras, rasa igen. Salegrwffwen ighen fallen ær. G1R 2: 62 (1525). En gammal igenfallen brunn. Oldendorp 2: 510 (1788). Manbyggnad af timmer .. med källare under golfvet, igenfallen. PT 1912, nr 157 A, s. 3.
3) (†) till II 2: vända tillbaka o. komma (över ngn). Reck vth tina hand offuer haffuet, at watnet igenfaller offuer the Egyptier. 2Mos. 14: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna). Därs. 15: 19 (Bib. 1541).
4) (†) till II 2 a: återfalla (till en förutvarande ägare). När .. (godsen) igenfalla till Cronan. RARP V. 2: 246 (1655). LReg. 416 (1662). —
1) till II 2 a, med avs. på ngt bortkommet l. borttappat o. d. Nume Pompilij Bööker .. wordo igen fundne. Schroderus Liv. 720 (1626). En gång, då han saknades och eftersöktes, igenfann man honom i det lilla rum (osv.). Sander i 3SAH 4: 21 (1889). särsk. (†) bildl., refl.: orientera sig; äv.: finna sig till rätta. De ämnade bestiga (bärget) .. för att derifrån se öfver trakten, försöka att igenfinna sig och kunna bestämma sin återväg. Bremer Nina 459 (1835). Valerius 2: 275 (1841).
2) till II 7 b β: (ngnstädes) finna (ngt som man känner till från annat håll l. gm beskrivning); äv. närmande sig l. övergående i bet.: igenkänna; i pass. äv. liktydigt med: (likaledes l. fortfarande) finnas l. förekomma (ngnstädes). At .. (konungen) skulle gifva tre brotslige frid, som icke giort nidings-verk, (är) en plägsed, som ännu igenfinnes i de vanliga pardons Placater vid de Kongliga Kröningar. Schönberg Bref 1: 143 (1772). Raoul igenfinner i Valentine sin ”okända sköna”. Sturzen-Becker 2: 138 (1842, 1861). Man igenfinner i denna dram alla hans vanliga fel. Östergren (1928).
3) (†) till II 7 b β α’: träffa, anträffa, få tag i (ngn l. ngt) o. d. (Doktorn och stadsbarberaren äro) bägge .. at igenfinna hwar dag hos Stadz-Barberaren. SthmStadsord. 2: 224 (1710). PT 1791, nr 2, s. 3.
4) (†) till II 7 b β β’: få veta, få reda på (ngt), inhämta, taga reda på (ngt), utröna, utforska. AJGothus ThesArithm. 110 (1621). Af en gammal pastoris i Gambla Kijhl annotation skall blifvit igenfunnit, att Gammalkijhl och Nykijhl uti .. konung Gustaf den förstes tid varit en sochn. 2RA 1: 238 (1723). Eden har ej rum, så länge sanningen kan, på annat sätt, igenfinnas. Nehrman PrCiv. 220 (1751). —
(II 2 a) -FORDRA, -ing (knappast br., Dalin (1852)). fordra tillbaka, fordra igen, återfordra. SvTr. 5: 218 (1613). The godz han igenfordrer i Lijfland. RP 8: 298 (1640). Dalin (1852). —
-FRYSA, -ning. frysa igen.
1) till II 1: tillslutas gm frost, hopfrysa; om stängningsanordning (fönster o. d.): frysa fast i den öppning vartill den hör; äv. bildl. Godhe .. rådh komma icke af them, som munnen är vppå igen frusen, och inthet dierfwes til at tala. Skytte Und. C 6 a (1604). Igenfrusna fönster. Östergren (1928).
2) till II 1 c β: isbeläggas, tillfrysa. Effter vintren var .. förhanden och alle sundt i haffvedt strax igenfrösse. G1R 27: 37 (1557). Brunnarne voro igenfrusna. VexjöBl. 1831, nr 6, s. 2. —
(II 1 c) -FYLLA, v., -ning. med avs. på öppning l. fördjupning: fylla, (helt l. delvis) utplåna gm fyllning, fylla igen. Och (Isak) lät vpgraffua igen the watubrunnar .., huilka the Philisteer .. jgenfylt hadhe. 1Mos. 26: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: kastat igen). SFS 1831, s. 187. —
1) till II 2 a: få tillbaka, få igen, återfå. Quinnonar haffua igenfått sina dödha. Ebr. 11: 35 (Bib. 1541; NT 1526: haffua fått theras dödha vthaff vpståndilsen; Bib. 1917: fingo igen sina döda). En (tull-)tjensteman .. affordrade mig mitt pass, som skulle igenfås på konsulatet. Centerwall Hellas 340 (1888).
2) (†) till II 2 a: lämna l. skaffa tillbaka (ngt) åt (ngn). När som thet tinget icke igenfås honom, som thet är ifrå tagit, tå gör then som thet behåller icke någon rätt boot. Muræus Arndt 1: 252 (1647).
3) (†) till II 3 b: få vedergällning (belöning l. straff) för (ngt). Alla måste då fram för Honom .. för att efter allvetenhetens heliga böcker igenfå, hvad de handlat, medan de lefde på jorden. Rudin 1Evigh. 2: 506 (1871, 1878).
4) (†) till II 7 b β α’, β’: få tag i, få fatt på, träffa; äv.: få l. taga reda på (ngt), utforska, utröna. Då ingen Medicus är för handen, eller i sådan hast, som nöden fordrar igenfås kan. HdlCollMed. 1691, s. 763. Jag har försökt at igenfå året när denne forss uttorkade. Porthan BrefCalonius 21 (1793). Grundorsaken (till en mäktig trons omstörtning) igenfås uti äldre och senare tiders dolda ränker, som förstört Statsverket. LBÄ 2—3: 57 (1797). —
-FÅNG. [vbalsbst. till -FÅ 1] (†) återfående. Wår Allernådigeste herre, hafwer .. migh .. medh mine godz och förre ägors igenfångh .. förtrösta .. latedh. SUFinlH 1: 387 (1602). —
-FÄLLA, v., -ning.
1) till II 1: tillsluta l. stänga (en lucka o. d.), fälla ihop (ögonlocken o. d.), fälla igen. När elden är utbrunnen, igenfälles luckan öfver rökgluggen. Palmblad Norige 67 (1846). Ögonlocken voro igenfällda. Sjödin StHjärt. 3 (1911).
2) (numera knappast br. utom i historiskt arkaiserande stil) till II 1 a: spärra (en väg) gm förhuggning o. d. LPetri DialMess. 145 b (1542). TurÅ 1896, s. 129. —
(II 1 b) -FÄSTA, -ning. med avs. på klädesplagg o. d.: hopfästa, fästa igen. Lifvet går högt up i halsen och igenfästes bak. MagKonst 1830, s. 55. Östergren (1928). —
(II 2) -FÖRA. [fsv. i gen föra] (†) föra tillbaka, återföra. Fridzens gudh som igenfördt hafuer frå the dödha then stora fåra heerdan. Ebr. 13: 20 (NT 1526; Bib. 1917: återfört). Linc. (1640; under reduco). —
(II 2 a) -FÖRSKAFFA, -ning. förskaffa tillbaka, förskaffa till rätta, förskaffa igen, återförskaffa. Lijke som vij thet I mist haffve kunne .. så letteligen eder igänn förskaffe. G1R 28: 52 (1558; möjl. två ord). 2VittAH XXXII: 70 (1890, 1894). —
-GIFT, f. [vbalsbst. till -GIVA] (†) handlingen att lämna ngt tillbaka l. i gengäld l. ersättning. LPetri Mandr. F 2 b (1562). Botin Hem. 1: 229 (1755). —
-GIVA, v., -else (†, Widekindi G2A 132 (c. 1676), Lind 1: 1814 (1749)), -ning (Linc. (1640), Schultze Ordb. 1523 (c. 1755)); -are (tillf., PErici Musæus 1: 124 b (1582)); jfr -GIFT. [fsv. i gen giva]
1) (numera föga br.) till II 2 a: lämna tillbaka, giva tillbaka, giva igen, återgiva. Huad som aff theres godz som vthan rijkit warit haffua i förgången tuedregt vpburit är, skall icke i ghen geffuas. OPetri Kr. 204 (c. 1540; möjl. två ord). BL 14: 301 (1847).
1) till II 1 c α: fyllas l. tilltäppas l. utplånas gm växtlighet, bliva bevuxen med l. övervuxen av gräs o. d., växa igen. UpplDomb. 1: 115 (1634). Then gamle banade wägen är igenkastad och igengrodd. Swedberg SabbRo Föret. § 15 (1712; i bild). Igengrodda diken. Flensburg Sång. 59 (1912, 1915). särsk. oeg. l. bildl., i fråga om process gm vilken ett hål l. ett ihåligt föremål småningom tilltäppes (så att det icke längre kan fylla sin uppgift). En igengrodd tobakspipa. LBÄ 44—50: 333 (1801). JernkA 1893, s. 298.
(II 1 c α) -GRUNDA, -ning. (i fackspr.) i pass. (förr äv. i aktivum) med intr. bet., om vattensamling l. hamn l. vattendrag o. d.: gm uppslamning o. d. bliva grund l. allt grundare (o. småningom alldeles fyllas igen), grundas igen. Möller (1807). Den numera igengrundade viken vid Selånger (har) varit hamn. (Forssell o.) Grafström 48 (1828). 2NF 32: 804 (1921). —
-GÅ, -ende. särsk. (i sht landt.) till II 1 c α: växa igen, gro igen, ”gå igen”. G1R 25: 266 (1555). Åkrarne äro här (i Norrbottens län) flerestädes i högsta grad igengångna af ogräs. SD(L) 1898, nr 519, s. 2. —
(II 3) -GÅVA. (†) gengåva. Gåffuor och igengåffuor, hålle lengst wenskapen. SvOrds. A 7 b (1604). Linné Bref I. 5: 154 (1767). —
(II 1 b) -HAKA, v., -ning. haka ihop, häkta ihop, haka igen. Kappan .. var vid halsen igenhakad. HSH 1: 187 (c. 1720). Landsm. XI. 10: 42 (c. 1888). —
-HUGGA, -ning.
1) (†) till II 1 a: gm förhuggning o. d. spärra (en väg l. ett område). Igenhugga Wägarna. Widekindi G2A 96 (c. 1676). Möller (1807).
2) (numera mindre br.) byggn. till II I c: tilltäppa l. borttaga (en dörr- l. fönsteröppning o. d.) gm insättande av timmer. J förstufvan är en fensterglugg, som igenhugges. VDAkt. 1810, nr 491. Därs. 1847, nr 519. —
(II 7 b α) -HÅLA, v. [efter t. wiederholen; jfr HÅLA, v.2] (†) upprepa. (Predikanterna böra vid slutet av en predikan) mett korte ord hele Sermonen och hwad som therutaff att beholle mäst förnöden ware will repetere och igenhåle. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). —
1) (numera bl. tillf.) till II 1: hålla (ngt) tillslutet; tillsluta. Men är thet (dvs. blodet vid åderlåtningen) wackert rött, och icke heet, skal man ådhren strax igenhålla. Berchelt PestOrs. F 8 b (1589). Dalin (1852).
2) (†) till II 2 b α: hålla tillbaka, hämma, hindra, återhålla. Dieffuulen är framme medh sina Englar, at han allestädz må hindra och igenhålla. LPetri Luther Nattw. A 7 a (1558). Dens. Œc. 13 (1559).
3) (†) till II 2 b α: undanhålla, förhålla. Dy tyckes wara aldeles æquum att bonden Hendrich får sine 3 1/2 tunna spanmåhl igen, hustro Catharina Tunandra för honom igenhullit. ConsAcAboP 5: 26 (1680). —
(II 1 b) -HÄKTA, v., -ning. häkta ihop, häkta igen. Valmarsrockar vele vi bruka, som .. igenhäktas med häkten. Hagström Herdam. 4: 202 (i handl. fr. 1741). Östergren (1928). —
-HÄMTA, -ning.
1) (numera bl. tillf.) till II 2 a: hämta tillbaka, hämta igen. Iagh skal vpsökia thet borttapadha, och igenhemta thet förwildta. Hes. 34: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: föra tillbaka). Thomander 1: 228 (1850).
2) (†) till II 4: taga igen (en skada o. d.), kompensera (en brist), reparera. OPetri Kr. 54 (c. 1540). Doch vill man förmoda, adt den afsacknadt frambdeles igenhemptes kan. OxBr. 11: 238 (1645). Widekindi G2A 90 (c. 1676).
3) (†) till II 7 b, b α: upprepa; återtaga; återinföra. KalmPriv. 1620, s. 64. (Tobaksstämplingen) är åter, til Lurendrägeriers förekommande, igenhämtad och påbuden at brukas. Arnell Stadsl. 119 (1730). Schultze Ordb. 1674 (c. 1755).
4) (†) till II 7 b β β’: få l. taga reda på (ngt); inhämta; lära. RP 8: 440 (1641). (I trivialskolans tredje klass läses) prosodia latina, hvilken igenhämtas flitigt vid tolkningen af någon tienlig latinsk poet. Skolordn. 1778, s. XXII. —
1) (numera bl. tillf.) till II 2: kalla tillbaka, återkalla; äv. bildl. G1R 26: 43 (1556). Slika pröfningar (dvs. krig, revolution o. d.) ha vi ej nu genomlefvat under vår fredsfurste (dvs. O. II), hvars dagar för oss igenkallat den vittre Gustafs skimmer. NSv. 1907, s. 420. särsk. (†) övergående i bet.: återföra (ngn) på den rätta vägen o. d.; äv. i sådana uttr. som igenkalla (ngn) från villfarelsen. Wij arme syndare bidhie tigh, .. At tu alla wilfarande och förförda werdighas igenkalla. Hb. 1541, s. G 2 b. (Man skall tala mot kätteri) att the som ther medh kunna wara bedragne, måge ther igenom warda igen kallade ifrån willfarelsen. KOF II. 2: 21 (c. 1655).
2) (†) till II 2 a: återfordra. Thenne brefwijsare .. må och skall upspöria, wederkennes, igenkalla alle dhe godz honom med rätte tillhörer. G1R 1: 175 (1523). Man inqvirerer granneligen hvad godz, som under Cronan kunde igenkallas. RP 4: 108 (1634). LReg. 294 (1680).
3) (numera föga br.) till II 2 a slutet: förklara sig icke vilja vidhålla (ngt), förklara (ett påstående l. löfte o. d. som man gjort) för ogiltigt; återkalla. Om Konungenom teckes .., så scriffue man, at Hamans .. breff .. mågha warda igenkallat. Est. 8: 5 (Bib. 1541). Herr Borgmestaren blef otåligh, att han sina ordh wille åtra och igenkalla. VRP 1699, s. 441. (Tionde)-anslagets igenkallande. Forssell Hist. 1: 184 (1869).
4) (†) till II 7 b α: bringa (ngt) till förnyad tillvaro l. förnyat praktiserande o. d.; återuppväcka. Raimundius HistLiturg. 24 (i handl. fr. c. 1580). Att .. (tvisten om svenska riksvapnet tre kronor) härmed skall ware aftalett och afskaffet och icke igenkalles af någon konung i Swerige eller Danmarck. SvTr. 5: 214 (1613). RARP 8: 167 (1660). —
-KASTA, -ning.
1) till II 1 c: fylla (en fördjupning) gm ikastande av jord o. d. Wij hafwe lathitt oprense en grufwe, som förfyltt och igenkastat war. G1R 19: 309 (1548). En under sakristians golv befintlig, under 1890-talet igenkastad .. källa. Fornv. 1924, s. 68.
2) (†) till II 2: kasta tillbaka (ngt till ngn). (När) folcket så theras .. (dvs. de bedrägliga köpmännens) bedrägerij merckia, och them theras waror igenkasta wilia, så säya the (osv.). Fosz 464 (1621). —
(II 1 c) -KITTA, -ning. tillsluta l. fylla l. tilltäppa (ett hål, en springa o. d.) med kitt, kitta igen; äv. oeg. l. bildl. Hur ska’ jag väl kunna gråta, när korpgluggarne ä’ igenkittade — jag ä’ blind. Blanche Jernbär. 5 (1847). Boklund Bost. 57 (1907). —
(II 1, 1 b) -KNYTA, -ning. gm knytning tillsluta (ngt), hopknyta, knyta igen. Bergius Småsak. 8: 48 (i handl. fr. 1682). Men som sällan .. Påstväskan var försedd med Lås, utan allenast igenknötz med en rem. VDAkt. 1736, nr 163. Landsm. XI. 10: 43 (c. 1888). —
(II 1 b) -KNÄPPA, -ning. medelst knappar l. häktor o. d. hopfästa olika delar av (ett klädesplagg o. d.), hopknäppa, knäppa igen; äv. med avs. på spänne o. d. Petreius Beskr. 5: 2 (1615). Han var lång och mager. Och han såg ännu längre och magrare ut i sin igenknäppta bonjour. Hellström Lekh. 283 (1927). —
-KOMMA, f. [vbalsbst. till -KOMMA, v. 1] (†) återkomst. Oc gefwe i (dvs. ärkebiskop Gustav Trolle) ther med claarlige tiil förstaa hwru bestondelig (dvs. gagnelig) kwnne wara eder i gæn komma wti richet tiil eder körkio. G1R 1: 160 (1523). —
-KOMMA, v., -else (†, G1R 3: 287 (1526), Schultze Ordb. 2173 (c. 1755)); jfr -KOMMA, sbst., -KOMST. [fsv. i gen koma] komma tillbaka, komma igen.
1) till II 2, i fråga om återkomst till en plats l. ett område: återvända. Ath forbida .. waar sendthningebudtz ighen kommilsze som nw j rysszeland æro. G1R 3: 287 (1526). (Kristus) Sittiandes på Alzmechtigh Gud Fadhers höghra hand. Tädhan igenkommandes, til at döma liffuandes och dödha. Cat. 1567, s. B 2 b. Jag går den vägen bort, der jag aldrig igenkommer. Wallin 1Pred. 2: 144 (c. 1830).
2) (numera bl. tillf.) till II 2 a, 7 b, i förbindelse med prep. till: återkomma i (ngns l. ngts) ägo l. besittning, återställas till (ngn l. ngt); förr äv. om person: på nytt komma i besittning av (ngt). Hadhe man sådane möter förnommet, / Longe hade Gotland til Swerige igenkommet. Svart Gensv. K 3 a (1558). Creditif-Zedlarne (äro) i sigh sielfwe säkre nogh .., när Banco allenast til sine vthlänte penningar igenkommer. Stiernman Com. 3: 210 (1664).
3) (†) till II 5: komma i stället. Rettferdigheete(n)nes hampn och fägrind .. war (efter syndafallet) borta, Och synde(n)nes styggheet war j gen ko(m)men. OPetri MenSkap. 28 (c. 1540; möjl. två ord).
4) (numera bl. tillf.) till II 7 b α: ånyo infinna sig l. uppträda. Sårnadhen igenkommer, och brister vth. 3Mos. 14: 43 (Bib. 1541; Bib. 1917: Om likväl en fläck åter kommer fram på huset). En klåde eller skabb, som åhrligen igen kommer. Linc. (1640; under agria; möjl. två ord).
5) (†) till II 7 b α γ’, i förbindelse med prep. med: ånyo göra sig skyldig till (ngt). Min sochnedrängh .., hwilken gud bättre, andre gången med lönskeläger sigh försedt och igenkommer. VDAkt. 1679, nr 317. SkråOrdn. 1720, s. D 2 b. —
-KOMST. [vbalsbst. till -KOMMA, v. 1 o. 4] (numera knappast br.) återkomst, tillbakakomst. Till hertig Erich om senningebudens igenkompst ifrån Ryssland. G1R 27: 268 (1557). En Trana som om våren kommer igen, och först bebodar Sommarens igenkomst. Rudbeck Atl. 2: 659 (1689). Igenkomst är den bästa tacksägelsen. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(II 2 a) -KRÄVA, -ning; -are (tillf., Linc. (1640; under repetitor)). kräva tillbaka, kräva igen. Skule the swenske .. jgen kräffia huat them med offuerwålle frå taghet bliffuer. G1R 3: 144 (1526). Wikner Vitt. 104 (1877).
Spalt I 110 band 12, 1933