| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HORISONTAL hor1isonta4l, adj.; adv. = (†, Hiärne Berghl. 436 (1687), Rålamb 1: 87 (1690)), -T. Anm. Förr användes ss. adv. äv. det lat. adv. horisontaliter. Rålamb 1: 88 (1690). Triewald Förel. 1: 202 (1728, 1735).
a) (i sht i fackspr.) som är parallell med l. sammanfallande med jordytans plan, vågrät; motsatt: vertikal. Horisontalt läge. En Horizontal Timmesteen (dvs. solvisare) af Messing. BoupptSthm 22/9 1658. När .. Kiärillet .. ligger Horizontalt eller effter Wattupasz. Rålamb 1: 44 (1690). En kontinents horisontala förgrening. Hagman FysGeogr. 6 (1903). De latinska likasom de grekiska folken ha älskat den horisontala linjen. Ahrenberg Männ. 5: 229 (1910). — särsk. bildl., i uttr. horisontal kombination, horisontalt sammanhang o. d., om sammanslutning av företag vilka representera samma stadium av produktionen. Sommarin EkonL 1: 18 (1915). BonnierKL (1924).
-BALANS. (förr) urmak. i horisontalt läge befintlig balans i urvärk. (Urvärken hava) förmedelst Pendlar blifvit mycket accuratare, än de tilförene med horizontal-balancer varit. Triewald Förel. 1: 160 (1728, 1735). —
(b) -DIAMETER. astr. om diameter som solen l. månen har, när de befinna sig vid horisonten. (Solens) horizontal Diameter. Rajalin Nav. 155 (1728). VetAH 1817, s. 7. —
-ELD. (†) mil. om skjutning varvid projektilen framgår med jämförelsevis låg båge till målet, flackeld. Hazelius Artill. 2 (1833). KrigVAT 1849, s. 249. —
-INTENSITET. fys. kraft som utgör de jordmagnetiska elementens horisontala komposant. NordT 1883, s. 74. —
-KOMPOSANT. särsk. fys. om de jordmagnetiska elementens horisontala komposant; jfr -INTENSITET. Fennia XIV. 8: 7 (1898). —
-KURVA. (numera knappast br.) geogr. o. landtm. på karta: nivålinje l. nivåkurva (som framkommer därigm att man förbinder alla gränspunkterna på ett visst med horisonten parallellt plan). KrigVAH 1832, s. 59. PedT 1891, s. 401. SFS 1896, Bih. nr 11, s. 5. —
-LED, r. l. f. i uttr. i horisontalled, i sidled; motsatt: i lodled. Holmberg Artill. 3: Bih. 13 (1882). Vingarna (på flygmaskinen) .. äro .. rörliga i horisontalled. LD 1911, nr 199, s. 2. —
-LINJE. linje som ligger i l. är parallell med jordytans plan, vågrät linje. Rålamb 4: 45 (1690; i fråga om kartritning). Höpken 1: 225 (1745). Både i det yttre och det inre (av en italiensk gotisk kyrka) dominerar horisontallinien. Hahr ArkitH 289 (1902). —
-MÄTNING. geod. o. fys. mätning som hänför sig till horisontalplanet; motsatt: höjd- l. vertikalmätning. NF 5: 1051 (1882). Fennia XIV. 8: 6 (1898; i fråga om magnetiska undersökningar). —
(b) -PARALLAX. astr. (den dagliga) parallax(en), när den observerade himlakroppen befinner sig vid horisonten. Melanderhjelm Astr. 2: 409 (1795). —
-PENDEL. astr. o. geol. (instrument vars viktigaste del består av) en i mer l. mindre horisontalt läge upphängd pendel, vilket användes för mätande av horisontala jordbävningsrörelser. UB 2: 311 (1873). 2NF 21: 390 (1914). —
-PLAN, n. plan som sammanfaller med l. är parallellt med jordytans plan, vågrätt plan, vågplan; motsatt: vertikalplan. Rålamb 1: 92 (1690). Pasch Linearritn. 3 (1880). Moll Fys. 1: 26 (1897). —
-PROJEKTION. geom. o. topogr. projektion av en (ett) i horisontalplanet befintlig(t) linje l. yta l. föremål. TT 1871, s. 372. Pasch Linearritn. 3 (1880). —
(b) -REFRAKTION. astr. refraktion vid horisonten. Melanderhjelm Astr. 2: 355 (1795). Lindhagen Astr. 503 (1861). —
-RODER. skeppsb. Förutom det vanliga vertikalrodret har u-båten äfven horisontalroder. 2NF 30: 997 (1920). —
-SEISMOGRAF. astr. o. geol. seismograf utrustad med horisontalpendel. Ramsay GeolGr. 1: 27 (1912). —
-SKOTT. (†) mil. skott som avgives av skjutvapen som befinner sig i horisontalt läge; jfr KÄRN-, PASS-, VATER-, VISER-SKOTT. Grundell UnderrArt. 150 (1705). —
HORISONTALITET, r. (numera föga br.) horisontalt läge. Svea 1: 73 (1824). Hafsvattnets horizontalitet rubbas af mångfalldiga orsaker. JernkA 1832, Bih. s. 30. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 60 (1836).
Spalt H 1215 band 11, 1932