Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HINDI hin4di, förr äv. HINDUI, r. (2NF 11: 723 (1909) osv.) l. n. (Svea 2: 32 (1819) osv.); best. (föga br.) -n, ss. n. -t.
(i fackspr.) benämning på till sanskritgruppen hörande ariska språk i Främre Indien; dels om två grupper (västlig o. östlig hindi) av i mellersta delen av nordliga Främre Indien talade språk; dels om en (i motsats till det alltid med arabiskt alfabet skrivna o. ofta i riktning mot persiska modifierade ”urdu”) vanl. med sanskritalfabet (devanagari) skriven, i riktning mot sanskrit modifierad (litterär) form av hindustani. Palmblad i Svea 2: 32 (1819). 3NF 9: 1034 (1928). — Anm. Formen hindui har stundom användts särsk. om hindi i dess ä. litterära form. NF (1883). 2NF (1909).
Spalt H 925 band 11, 1931