| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLANS glan4s, r. l. m. ((†) n. Glossa4Mos. 27: 21 (Bib. 1541), AJGothus Theoria 259 (1647)); best. -en (ss. n. -et); pl. (numera bl. i bet. 4) -er32 (SvMerc. 2: 533 (1757), WoJ (1891)) ((†) -ar Dalin Vitt. I. 3: 65 (1739; i bet. 3)).
1) förhållande(t) l. egenskap(en) att utstråla ett blänkande ljussken, särsk. att på grund av glatt, blank yta kraftigt o. samlat återkasta ljussken, glittrande, blänkande, blankhet. Tiderus GrLat. 43 (1626). Koka .. linet (i lut av videaska) .. så får det skiön glants. Dahlman Reddej. 193 (1743). Pärlan .. lyste fram undan det öpnade skahlet med hög glants. Mörk Ad. 2: 268 (1744). Vanligen hava (näktergals-)äggen en rätt stark glans. Rosenius SvFågl. 6 (1913). jfr ATLAS-, AV-, DAGG-, DIAMANT-, EFTER-, ELD-, FETT-, FLOTT-, FULL-, FÄRG-, GLAS-, GLITTER-, GULD-, HIMLA-, KOPPAR-, LJUS-, MARMOR-, METALL-, MÅN-, PRESS-, PURPUR-, PÄRLEMOR-, SIDEN-, SILKES-, SILVER-, SOL-, SPEGEL-, STJÄRN-, STRÅL-, STÅL-, ÅTER-GLANS m. fl. — särsk. (i fackspr.) i fråga om vätska: klarhet. Till den första af .. (ölkonserveringens) uppgifter räknas hufvudsakligen att gifva ölet dess fullkomliga klarhet — det måste hafva ”glans”. Lindberg Ölbr. 120 (1885). Ju längre tid en sockerlösning kokar, desto mer förlorar hon i färglöshet och glans. Grafström Kond. 30 (1892).
2) (i sht i högre stil) (ljus)sken, (strålande l. blänkande) ljus; skimmer; dels om ljussken som återkastas från en blank yta o. d., dels om ljussken som utstrålar från en ljuskälla l. ngt som uppfattas ss. en ljuskälla. Här aff mena somlighe at .. samma liws (i översteprästens bröstsköld skulle) haffua giffuit jfrå sigh itt glantz. Glossa- 4Mos. 27: 21 (Bib. 1541). Se hur det spritter i buskar och grenar, / Af lif och af dans, / I den herrliga vårsolens glans. Sätherberg Dikt. 1: 154 (1837, 1862). Blickar gifva stundom ifrån sig en blandad, ganska stark glans. Almqvist Skälln. 10 (1838). Samma månes glans försilfrar / Begges undangömda vrå (på kyrkogården). Wirsén Dikt. 157 (1876). Ett sken från himmelen, klarare än solens glans. Apg. 26: 13 (Bib. 1917; NT 1526: itt skeen aff himmelen clarare än sool skenet). — jfr MÅN-, SOL-, STJÄRNE-GLANS.
3) bildl.; särsk. dels i fråga om yttre framträdande: (strålande) prakt, härlighet, pomp, ståt; festivitas; dels i fråga om inre egenskaper som framträda på ett iögonenfallande sätt (o. vinna erkännande o. beundran): stort anseende, ära, berömmelse; storhet. Sola sig i ngns glans. O Store Drottning: af thesz höga Ähra, / All Werlden har sitt Liusz och Glantz vnfångit! Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). Dock skiljer altid allmänheten det glitter, som väldet gifver, ifrån den lysande glants, som allena bedrifter och förtjenster tilhörer. Tessin Bref 1: 212 (1752). Johannes Magnus höll ett lysande hof och sökte genom utvärtes glans bjuda vördnad för sin person. Strinnholm Vas. 2: 444 (1820). Och fördes vi att bo i glans / Bland guldmoln i det blå. Runeberg 2: 5 (1847). Den tid, då Bergmans och Scheeles kemiska upptäckter spredo glans öfver (vetenskaps-)akademien. Odhner G3 1: 588 (1885). Nilsson FestdVard. 107 (1925). (†): (Eder) som jag städse högt värderar för en ren siähl och för stor glants i vettenskapen. Linné Bref I. 2: 163 (1750). — jfr ADELS-, AV-, FEST-, HEDERS-, HELGON-, KUNGA-, SAGO-, SKÖNHETS-, TROLL-, VAPEN-, ÅTER-GLANS m. fl. — särsk.
a) (†) i pl. Du friska Vandringsman, som går / Uti en farlig ungdoms vår, / Der falska glansar kring dig stråla. Dalin Vitt. I. 3: 65 (1739).
b) i uttr. i sin (osv.) glans o. d., i sin prakt, i sin storhet; i sin storhetstid. Visa sig i (all) sin glans (och härlighet) (äv. vard., skämts.). Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Afguda-Templet i Upsala var ännu i sin glants och offret underhölls af Drottar, Lagmän och Almoge .. med all nit. Dens. Hist. 2: 14 (1750). Det är dock först hos Schelling, som alla de nämnda panteistiska symptomen i all sin glans framträdde. Nyblom i 3SAH 8: 254 (1893).
c) (†) i uttr. hålla ngt i glans o. d., (bibe)-hålla ngt i högt anseende, hålla ngt i ära. Så wil och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder, / Hållas uti sin glantz. Stiernhielm Herc. 486 (1658, 1668).
d) mus. i fråga om sång l. musik. Den (dvs. basuntrion) förlänar såväl fortet som pianissimot glans och välljud. Wegelius Musikl. 2: 182 (1889). Stämmans glans. PT 1915, nr 29 A, s. 3.
e) (enst., i högre stil) konkretare: ärofull bedrift. Den svenska flottans största glans, / dess seger vid Svensksund, var hans. Runeberg ESkr. 1: 4 (1846).
f) (ngt vard.) i uttr. med glans, glänsande (se GLÄNSA 2 b), utmärkt, lätt o. ledigt. Han gick igenom examen med glans. Berndtson (1880). Sopranerna togo sitt höga b med glans. SD(L) 1894, nr 65, s. 7. Middagen gick .. med glans; de främmande gästerna beundrade allt. Roos OsynlVäg. 111 (1903).
g) (†) i uttr. under glans av, under sken av. En Samvetzlös, som under Glantz af Lagens skarphet och högsta Rätten, giör otaliga Grymheter. Dalin Arg. 1: nr 35, s. 5 (1733; uppl. 1754: skien).
4) konkret.
a) (i fackspr.) om preparat varmed ngt göres glansigt. Är glansen för tjock, utspädes den med sprit. Hirsch LbGarfv. 225 (1898). — jfr SCHÄLLACK-, STÄRKELSE-GLANS.
b) miner. benämning på vissa glänsande mineral, i allm. svavelmetaller, ngn gg syreföreningar (ss. järnglans); särsk. om blyglans; jfr BLÄNDE, KIS. Hiärne Berghl. 446 (1687). VetAH 1745, s. 130. Blyhalten på ren glants går til 70 à 72 proCent. Därs. 1786, s. 40. Svafvel .. Förekommer .. i förening med metaller, för hvilka föreningar finnas flera namn, såsom kiser (svafvelkis = svafveljern), blender (zinkblende) och glanser (blyglans). Holmström Naturl. 1: 61 (1888). 2UB 5: 417 (1902; om spetsglans). — jfr BLY-, JÄRN-, KOBOLT-, KOPPAR-, NICKEL-, SILVER-, SPETS-, VISMUT-GLANS.
-BARK. garv. ss. garvmedel använd, slät o. glansig bark av unga ekar, spegelbark. UB 3: 451 (1873). 2NF 2: 928 (1904). —
(3) -BILD. (i vitter stil, numera föga br.) strålande fantasibild, idealbild. Det roade mig .. att höra huru små fordringar hon gjorde sig af lifvet och huru de ändock i hennes läge sväfvade som oupphinneliga glansbilder för hennes längtan. Atterbom Minn. 34 (1817). Braun Dikt. 1: 24 (1834, 1837). Kindblad (1871). —
(jfr GLANSA 2) -BORSTE. borste som användes för åstadkommande av glansiga ytor; särsk.: (av hattmakare använd) borste avsedd för glansning av hattar. Wikforss 1: 679 (1804). WoJ (1891). —
(3) -DAG. i pl.: tid varunder ngn l. ngt står på höjden av makt o. välstånd l. berömmelse l. är särskilt framstående, storhetstid, ärorika dagar, välmaktsdagar; jfr -PERIOD. Lundquist Prof. 1: 118 (1884). Traditioner från den svenska naturforskningens glansdagar. GHT 1895, nr 234, s. 3. Den litteratur, som är karakteristisk för Ludvig XIV:s glansdagar. PedT 1905, s. 1. —
-DAGER. från ngn blank yta återkastad, glänsande dager; särsk. konst. om dyl. dager framställd på målning o. d. Scholander I. 2: 7 (c. 1870). En glansdager föll öfver en fläck af den ena kinden. Lundegård Prins. 227 (1889). (Bilden) är groft målad med bred pensel .., glansdagrarna väl skarpa och oförmedlade. Sirén Pilo 41 (1902). —
-FERNISSA, r. l. f. fernissa avsedd för åstadkommande av glansiga ytor; spritlack. HushBibl. 1757, s. 28. Slutligen öfverdragas alla vaxduksartiklar med en glansfernissa, som ger färgen hans fulla klarhet. UB 5: 576 (1874). —
-FILA. (†) gm filning göra (ngt) glansigt; polera; äv. bildl. Språket .. är ännu intet så vtsmyckat och glantsfilat, som thet behöfver. Spegel TPar. 75 (1745). Möller (1807). —
-FISK. zool. (individ av) den till de taggfeniga fiskarna hörande fiskarten Lampris pelagicus Gunn. Nilsson Fauna 4: 159 (1852). Glansfisken .. är silfverglänsande med blodröda fenor. DN 1892, nr 8397, s. 2. —
-FRÖ.
2) (frö av) den med vita, glatta, glänsande frön försedda örten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. Dalin (1852). Iverus VästmFanerog. 57 (1877). —
-FULL. (företrädesvis i vitter stil) glänsande, lysande, strålande. Solen, / Som mig bjert och glansfull stack i ögat. Tranér Anakr. 147 (1827, 1833). (Kullorna hava) blomstrande kinder, glansfulla ögon och leende min. Santesson Sv. 104 (1887). särsk. bildl. (jfr GLANS 3): glänsande; praktfull; härlig. Atterbom Minn. 192 (1817). ”Isbrytaren” hade varit i tillfälle att på ett glansfullt sätt visa sina goda egenskaper. SD 1900, nr 165, s. 4. —
-FÄRG. (i fackspr.) glänsande färg; färgstoff varmed dyl. färg åstadkommes. Det har .. blifvit mod, att ornamentet urskiljes från bottnen endast derigenom, att man utför den senare i glansfärg och det förra lemnas matt. TT 1871, s. 354. Färdigberedda oljefärger .. elastiska takfärger, .. glansfärger m. fl. SDS 1894, nr 307, s. 3. —
-FÖRGYLLNING. (i fackspr.) glansig förgyllning, blankförgyllning; motsatt: mattförgyllning. Poleras det (vid förgyllning av en bunden bok) pålagda guldet .. så uppkommer glansförgyllningen. Thon o. Kirsch 99 (1856). Eneberg Karmarsch 1: 225 (1858). —
-GARN. visst slags glansigt (broder)garn. Carlén Klein 133 (1838). Glansgarn i nystan. PriskurCronquist 1898, s. 27. —
-GRYN. bot. svampen Leocarpus vernicosus (Pers.) Link av slemsvamparnas ordning. Liljeblad Fl. 675 (1816). Krok o. Almquist Fl. 2: 312 (1907). —
-GULD. (-gull 1740) [jfr t. glanzgold] (guld som användes till) glansig förgyllning; numera bl. tekn. om till glas- o. porslinsföremål använd förgyllning som framstår glänsande omedelbart efter bränningen utan polering, ävensom om till dyl. förgyllning användt preparat. Carlberg SthmArchitCont. E 1 b (1740). Weste (1807). En förgyllning, som genast efter bränningen utan att poleras framstår glänsande (s. k. glansguld). UB 4: 432 (1873). Glansguld .. består af omkring 10 % guld samt i öfrigt harts, lavendelolja och vismut. VaruförtTulltaxa 1: 307 (1912). —
(jfr GLANSA 2) -HAMMARE. [jfr t. glanzhammer, glatthammer] (i fackspr.) för glansning avsedd hammare, polerhammare. Möller (1790). Polerhammarn (Glanshammarn) .. har en enda cirkelrund, något hvälfd och ganska glatt bas. Scheutz Bleckarb. 10 (1849). Klint (1906). —
-IS. (i vissa trakter) glansig is, glanskis. Schultze Ordb. 2089 (c. 1755). Eklundh Folk 69 (1918). —
(jfr 4 b) -KOBOLT. miner. mineral innehållande svavel, arsenik o. kobolt, koboltglans. Cronstedt Min. 213 (1758). 2NF 14: 452 (1910). —
-KOL. starkt glänsande (brunkol l.) stenkol; särsk.: antracit. Rinman 2: 816 (1789). Glanskol, Lithanthrax nitens, äro väl glänsande i brottet. Retzius Min. 86 (1795). Hammargren Jordkl. 43 (1854; om antracit). Ramsay GeolGr. 1: 260 (1912). —
-KRYMPNING. (†) dekatering (se DEKATERA 2). En machin till klädens appretering eller glanskrympning. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 30. —
-LACK. (i fackspr.) glansig lackfärg. AHB 113: 56 (1883). Skola tapeterna öfverdragas med glanslack (så osv.). 2UB 8: 202 (1900). —
-LJUS, n. glänsande, strålande belysning; glansdager. Hon såg på .. det skarpt skurna ansiktet, som dagningen gaf ett blekt glansljus. Levertin Magistr. 70 (1900). En dansös, .. beröfvad rampens glansljus. Berger Ysaïl 154 (1905). —
-LÖS. som saknar glans, utan glans, matt. Wahlberg Foderv. 203 (1835). Glanslösa ögon. Ling Tirf. 2: 49 (1836). Spetsar stärkas med tjock stärkelse och strykas på afvigsidan, så att de blifva glanslösa. Hagdahl Det bästa 120 (1885). Schnittger FörhistFlintgr. 30 (1910). särsk. bildl.; jfr GLANS 3. Torra och glanslösa föredrag. GHT 1895, nr 262 A, s. 2. —
(jfr 4 b) -MALM. (föga br.) miner. mineral som huvudsakligen består av bly o. svavel, blyglans; jfr GALENA. Wallerius Min. 297 (1747). Björkman (1889). —
(3) -NUMMER. eg. om det förnämsta numret på ett (fest)program o. d., ”klo”; äv. allmännare: (ngns mest) glänsande prestation. Bland hans glansnummer framstår en polka-mazurka i mästerligt utförande. TIdr. 1888, s. 40. Festens glansnummer utgjordes af ett .. föredrag. AB 1889, nr 258, s. 3. —
-NÄVA l. -NÄV, förr äv. -NÄBBA. (-näbba 1867. -näv 1905. -näva 1873 osv.) bot. örten Geranium lucidum Lin. Nyman VäxtNatH 1: 365 (1867). Kindberg SvNamn 20 (1905). —
-PAPP. glansig papp. NJournD 1854, s. 38. Glanspapp tillverkas genom pappens öfverdragning med stärkelseklister eller vaxsåpa samt glättning i friktionskalander eller med glättsten. 2NF 37: 982 (1925). —
-PAPPER. (oftast på ena sidan färgat) glansigt papper. En tät låda af träd, inuti klädd med glanspapper. Berlin Farm. 2: 23 (1851). Väldiga fyrkantiga (begravnings-)karameller insvepta i svart glanspapper och utsirade med hvitt krusflor. Nordmann BorgåBarn 154 (1906). —
(3) -PERIOD. glansdagar, storhetsperiod, storhetstid. Rydberg Ath. 242 (1859, 1866; uppl. 1876: storhetstid). Under det assyriska rikets glansperiod. UVTF 12: 48 (1875). —
-PLÅT. (i fackspr.) glansig järnplåt; särsk.: med speglande oxidhinna försedd järnplåt. JernkA 1875, s. 123. SFS 1919, s. 233. —
-POLERA, -ing. (i fackspr.) polera (ngt) så att det blir glansigt. Rinman 2: 291 (1789: glans-polering). Den japanska lackmålaren har i sin makt att frambringa de mest olika effekter, allt efter som han glans- eller mattpolerar. MeddSlöjdF 1884, s. 121. —
(3) -PUNKT. om den förnämsta, mest glänsande delen l. punkten av ngt: höjdpunkt; särsk. om det förnämsta numret på ett (fest)program o. d.: glansnummer. SKN 1841, s. 160. Den hemlighetsfulla förklaringsscen, som bildar den högsta glanspunkten af Jesu offentliga lif. Melin JesuLefv. 3: 75 (1849). Aftonens glanspunkt, ”Den gamle skådespelaren”, på ett särdeles lyckligt sätt framställd af hr Rosenholm. SvT 1852, nr 20, s. 2. Hahr ArkitH 201 (1902). —
-RAPP, m. l. r. (†) agatsvart häst. Florman HästKänned. 129 (1794). Glansrappar hafva en mörk svart färg hos täckhåren förenad med mycken glans. Sjöstedt Husdj. 1: 129 (1859). —
-RIK.
1) (i sht i fackspr.) som har stark glans. Det glansrika ”Wienerlärftet”. Freja 1873, s. 97. PriskurCronquist 1898, s. 43.
2) (i vitter stil) bildl. (jfr GLANS 3): glänsande, glansfull; ärofull. CFDahlgren 5: 43 (1832). Om glansrikt ej, dock ej med skam jag fört det (dvs. vapnet). Oscar II 2: 65 (1861, 1887). —
(3) -ROLL. roll vari ngn utvecklar l. får tillfälle att utveckla ett glänsande spel; (ngns) förnämsta roll. Denna rol var .. herr Westerlunds glansrol. Topelius Vint. II. 2: 75 (1882). Stycket .. (är) skrifvet .. för att bereda en ”glansroll” åt en firad artist. GHT 1896, nr 74 A, s. 3. —
-SIDA.
2) (numera mindre br.) bildl. (jfr GLANS 3): den glänsande l. ljusa(ste) sidan av ngt. Geijer I. 6: 5 (1839). Förf. .. tecknar glanssidan af Baron Görtz karakter. SKN 1841, s. 157. —
(3) -SKEDE. jfr -PERIOD. Tessinska tiden blef den svenska slotts- och stadsarkitekturens glansskede. 2NF 27: 1087 (1918). —
-SMÖRJA, r. l. f. (i fackspr.) smörja varmed läder o. d. göres glansigt; jfr BLANKSMÖRJA. Ekenberg (o. Landin) 348 (1890; med hänv. till blanksmörja). Hirsch LbGarfv. 221 (1898). —
-SOT, n. (sot av) den svarta, glänsande sotskorpa som bildas i nedre delen av rökgången från eldstäder där vegetabiliska ämnen förbrännas; ofta användt ss. färgstoff, förr äv. vid beredning av vissa läkemedel. Om .. (färggodset) behandlas med .. en upplösning af glanssot, så fås gulbrunt. Åkerman KemTechn. 2: 331 (1832). Glanssotet begagnades redan af de gamle grekiske läkarna. NF (1882). LfF 1913, s. 183. —
-STRYKA, -ning. (med strykjärn o. d.) stryka (ngt) så att det blir glansigt. Langlet Husm. 614 (1884). Lundell (1893). En första husjungfru, som är kunnig i tvätt, glansstrykning och bordsservering. SD 1893, nr 120, s. 10. —
-STÄRKELSE. stärkelseblandning som användes vid glansstrykning. Langlet Husm. 614 (1884). Hector PrRecB 319 (1902). —
-TAFT. ett slags starkt appreterad taft med ”spegelblank” yta. Wikforss 1: 679 (1804). Auerbach (1908). —
(3) -TID. jfr -PERIOD, -SKEDE. Wirsén i SAH 56: 215 (1879). Byalagens tid var de svenska böndernas glanstid, den tid de bestämde Sveriges historia. Nilsson FestdVard. 77 (1925). —
-ULL.
1) glansig kamull. Glansull eller egentlig kamull, som är mycket lång, temligen fin med mycken glans. Sjöstedt Husdj. 1: 283 (1860).
-VINKEL. fys. vinkel mellan en speglande yta o. en mot denna infallande ljusstråle (komplementvinkeln till reflexionsvinkeln). AHadding i IngVetAH 11: 4 (1922). —
-VIT. (i sht i vitter stil) vitglänsande. BL 11: 261 (1845). Glansvita måsar. Rosenius SvFågl. 112 (1915). —
(3) -ÅR. i sht i pl.; jfr -DAG, -PERIOD. Tidningens glansår. SD(L) 1900, nr 513, s. 5. Geijerstam KBrandt 11 (1904). —
1) (†) intr.: glänsa. Linc. (1640; under præfulgeo). En Orm togs här ..; hela undra sidan glantzade mot Solen. Linné Gothl. 227 (1745). Lindfors (1815; bildl.).
2) (i sht i fackspr.) tr.: göra (ngt) glansigt l. glänsande; satinera; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: glansig. Nordforss (1805). Jernplåt, matt och glansad. JernkA 1871, s. 36. Satinermaskiner, i hvilka papperet af en valsformig kringlöpande borste stoftas och glansas. UB 5: 569 (1874). Glansningen utföres med den rundade bakre sidan på jernet, som föres utefter bredden på den sak som skall strykas. Hagdahl Det bästa 119 (1885).
Särsk. förb.: glansa upp. (†) bildl.: förgylla upp; jfr GLANSA 2. Din Dygd var mera stor, än at hon kund’ begära / Med rik och ädel Börd få glansa up sin ära. Strand Tidsfördr. 1: 87 (1763). —
GLANSIG, adj. som har glans, som glänser, glänsande, blänkande, blank. Glansiga typer. Glansigt papper. Glansig tråd. Rinman 1: 255 (1788). Hatt af glansigt krusflor. MagKonst 1823, s. 40. Mjölkkorna .. med sina stora, glansiga ögon. TurÅ 1914, s. 92.
Spalt G 509 band 10, 1929