Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GIKT jik4t, äv. (numera bl. i ssgn IKTE-GRÄS, bygdemålsfärgat) IKT, r. l. f. (f. Lind (1749; jämte n.) osv.; m. Sahlstedt (1757), Ahlman (1872)) ((†) n. Lind (1749; jämte f.)); best. -en ((†) -an ÄARäfst 130 (1596)); pl. (i bet. ”giktanfall”, †) -er (Weste (1807; med uttalet i`), JGOxenstierna 4: 403 (1815)).
benämning på en sjukdom vid vilken bl. a. smärtsamma svullnader (beroende på avlagring av urinsyra l. urinsyrade salter) uppstå, i sht kring ledgångar; äv., i sht förr samt ännu utanför medicinskt fackspr., i allmännare anv., om sjukdomstillstånd som yttrar sig särsk. gm smärtor i leder o. muskler, särsk. om reumatism l. vissa nervösa åkommor. BOlavi 170 b (1578). Joen i Korttekälla och hans hustru bruke signelse för jehtan. ÄARäfst 130 (1596). Kruus kan af jicht ingen handh röra. KKD 11: 44 (1704). Gickt eller torrvärk i händren, få de mäste mans-personer som fiska, genom det de i kölden handtera den våta fisk-redskapen. Troil Isl. 94 (1777). Gikt i fötterna kallas Podager, och i händerna Chirager. Linderholm (1803). Äkta gikt (podager, arthritis uratica). Wretlind Läk. 6: 83 (1898). Missbildande ledvärk eller falsk gikt. Därs. 87. Akut gikt träffar stundom fingerleder, knä- och armbågsled samt öronbrosken, vanl. dock stortåns basala led. BonnierKL (1924). — jfr FLOG-, FLUSS-, FLYG-, LED-, TARM-GIKT.
-ARTAD, p. adj. —
-BLOMMA, r. l. f. (†) växten Colchicum autumnale Lin., tidlösa. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Serenius Iiii 4 b (1757). —
-BRUTEN, p. adj. som lider l. har lidit av gikt o. som på grund därav bl. med svårighet kan röra sig l. har uppsvällda leder o. d.; äv. om kropp l. kroppsdel: vanställd av gikt. Giktbrutna leder. En giktbruten kropp. Wikforss 1: 674 (1804). På ålderdomen blek och giktbruten och svag. Wadman Saml. 2: 163 (1835). —
-BÄR. (ikt- 1659. ikte- 1694) (†) (bär av) växten Empetrum nigrum Lin., kråkris, kråkbär. Franckenius Spec. E 2 a (1659). Bromelius Chl. 27 (1694). —
-DROPPAR, pl. om ”droppar” (se DROPPE 2) som användas ss. läkemedel mot gikt; särsk. farm. om guajakdroppar med ammoniak. Tersmeden Mem. 4: 238 (1765). Lindgren Läk. 104 (1919). —
-FEBER. (numera icke i fackspr.) om giktanfall som åtföljes av feber. VetAH 1768, s. 364. Lagerlöf Kejs. 139 (1914). —
-GRÄS. ((g)ikt- 1638—1892. (g)ikte- 1685—1919) benämning på vissa ss. botemedel mot gikt förr använda växter.
1) (†) växten Ajuga chamæpitys (Lin.) Schreb., gul gransuga, gulgynsel, slagflussblomma. Franckenius Spec. B 2 b (1638). PH 11: 277 (1777).
2) (†) växten Geranium robertianum Lin., stinknäva, storknäva, Guds nådes gräs. Franckenius Spec. C 1 a (1659). Bromelius Chl. 37 (1694).
3) växten Linnæa borealis Lin., jordkronor, linnea, torrvärksgräs. Wahlenberg FlSv. 394 (1824; anfört fr. Värml.). FoFl. 1908, s. 78.
4) växten Ranunculus flammula Lin., ältgräs, blåsört, brännört, feberört. Linné Vg. 235 (1747). Rothof 705 (1762). Fries Ordb. 47 (c. 1870).
5) växten Solanum Dulcamara Lin., kvesved, besksöta; jfr -RIS. BotN 1892, s. 265 (anfört fr. Södermanl.).
6) växten Thalictrum flavum Lin., torrvärksgräs, ängsruta. Fries BotUtfl. 3: 246 (1864). 2NF 28: 1038 (1919). —
-KEDJA. galvaniskt element i kedjeform, avsett att bota gikt l. reumatism. NVexjöBl. 1851, nr 5, s. 4. Giktkedjor .. spela alltjämt en roll i humbugsmedicin mot reumatism och gikt. 2NF (1908). —
-KNÖL. hård, knölig avlagring av urinsyra l. urinsyrade salter i l. kring leder m. fl. ställen hos person som lider av gikt. Schützercrantz PVetA 1755, s. 14. BonnierKL 4: 1246 (1924). —
-PAPPER. (numera föga br.) farm. papper som blivit genomdränkt med harts o. flyktig olja o. som lägges på en på grund av gikt värkande kroppsdel för att lindra smärtorna. Nyblæus Pharm. 141 (1846). SFS 1922, s. 503. —
-PATIENT. —
-PLÅSTER. plåster som användes ss. botemedel mot gikt o. d. ApotT 1739, s. 23. Lindgren Läkem. (1891). —
-RING. fingerring (av koppar o. zink) som användes ss. (föregivet) botemedel mot gikt o. reumatism. AB 1865, nr 222, s. 4. 2NF (1908). —
-ROT.
1) (†) växten Pæonia officinalis Retz., (vanlig) pion. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Tillandz D 4 b (1683).
2) (växt av) släktet Lappa Tourn., kardborre. Lindestolpe FlWiksb. 20 (1716). Wahlenberg FlSv. 499 (1826). Nyman VäxtNatH 1: 41 (1867). —
-ROVA. (ikt- 1659—1757. ikte- 1685) (†) växten Bryonia alba Lin., hundrova. Franckenius Spec. B 1 a (1659). Serenius Iiii 3 a (1757). —
-SALVA, r. l. f. (numera föga br.) salva som användes ss. botemedel mot gikt. Schultze Ordb. 3981 (c. 1755). Lindgren Läkem. (1902). —
-VÄRK, r. l. m. ((g)ikt- 1672 osv. ikta- 1625—c. 1645. ikte- 1649—c. 1660) [fsv. ikta värker] (numera icke i fackspr.) smärta som föranledes av gikt; äv.: gikt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 406 (cit. fr. 1625). Månsson Åderlåt. 39 (1642). På sednare åren led han mycket af giktvärk. Cavallin Herdam. 5: 246 (1858). Björkman (1889). —
-VÄRK, se A.
C (numera bl. i -GRÄS, bygdemålsfärgat): IKTE-BÄR, -GRÄS, -ROVA, -VÄRK, se A.
GIKTIG, adj. (†) som lider av gikt. Af mina giktiga fötters genomblötning hade jag fått ondt i hufvudet. Berzelius Res. 209 (1819). —
GIKTIKER, m.||ig. [jfr d. gigtiker; bildat efter sådana ord som APOPLEKTIKER, REUMATIKER] (mindre br.) med. person som lider av gikt. LbInternMed. 2: 464 (1916). —
Spalt G 393 band 10, 1928