| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GATA ga3ta2, r. l. f.; best. -an ((†) gatn OPetri Tb. 123 (1526)); pl. -or (Hes. 26: 11 (Bib. 1541) osv.) ((†) gater Upp. 11: 8 (NT 1526: gaterna), VRP 2/5 1722 (: Twärgaterna); gatur Upp. 22: 2 (NT 1526), Spegel GW 48 (1685)).
1) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. l. i framställning som skildrar förh. på landsbygden; jfr dock b) i fråga om förh. på landsbygden: väg som går fram mellan inhägnader l. på annat sätt (gm byggnader o. d.) är avgränsad från omgivningen; vanl. dels om huvud- l. bivägar inom själva bytomten l. tomtplatsen (stundom äv. om torgliknande utvidgning av dessa), bygata, dels om mindre, inhägnad (mark)väg (särsk. om väg som användes för kreaturens drivande till o. från betet l. mellan olika beten: ”fägata”). Bureus Suml. 34 (c. 1600). Gata lägges af oskifto mellan hvarje tomt i by. BB 1: 1 (Lag 1734). Många (drängar som sjungit maj i by hava) blifvit så öfverlastade .., att de blifvit liggande på gatan. Lönqvist Bara 9 (1775). Tå kallades det ställe, där gatan (fädreven) mynnade ut i betesmarken. Landsm. XI. 10: 11 (c. 1888). (Bondsonen) for uppför en trång gata och kom fram till en stor, präktig gård. Lagerlöf Saga 41 (1908). — jfr BY-, FÄ-GATA m. fl. — särsk.
a) (†) i allmännare anv.: väg; stråt, bana; ofta mer l. mindre bildl. Lögn och Bedrägerij wender intet igen på hans Gatur (dvs. han ljuger o. bedrar, var han drar fram). Schroderus Os. 1: 800 (1635). Den andre Eric får fahra samma gatu (nämligen till stiftsstaden), för vitnes afhörande skull (som en annan Erik). VDAkt. 1784, nr 417. Jag (är) tjurhufvad tillräckligt för att gå min egen gata. ELundgren (1851) hos Nordensvan Lundgren 185; jfr 2 a. jfr VINTER-GATA. — särsk. i uttr. gå, äv. draga sin gata, gå sin väg, ge sig i väg. (Sv.) Gå din gata, (fr.) Va-t-en. Nordforss (1805). Mellin Nov. 1: 99 (1846, 1865).
b) med särsk. tanke på själva vägbanan; numera bl. (fullt br.) i ssgn IS-GATA. Thetta är, föra folk på hala gaton, och bedragha them. LPetri 2Post. 325 b (1555; bildl.). — jfr IS-GATA.
2) trafikled (av normal storlek) i stad l. stadsliknande samhälle (ofta motsatt: gränd resp. aveny, bulevard o. d.); stundom med tanken särsk. fäst vid själva vägbanan; äv. användt om trafikleden jämte de vid denna liggande byggnaderna; jfr STRÅT. En bred, ståtlig, smal, trång; rak, krokig, slingrande; starkt trafikerad, livlig, tom, ödslig gata. Gator och gränder. Huset ligger tvärs över, snedt över gatan. Hans rum ligga åt l. mot gatan. Hon bor i l. på, äv. (i sht i mera vårdat spr.) vid den l. den gatan. Han gick gatan framåt. De vandrade arm i arm gata upp och gata ned. Han driver på gatorna dagen i ända. Hundarna stryka omkring på gatorna. Barnen lekte på gatan. Han slog huvudet i gatan. Vid eldsvådan i Växjö 1838 brunno flera gator ned. Gatan är avstängd (för trafik). Gatan är lagd med (tuktad) sten, med träkubb. En stenlagd, asfalterad, makadamiserad gata. På öppen gata, offentligt, inför allas blickar. Gammal som gatan, (vard.) uråldrig. (Kristiern II) loot thera liik nogra daga liggia paa gathunne för hund oc Rampn. GR 1: 28 (1521). Thå .. sadhe (husbonden) til sin tienare, Gack snarliga vth på gatwnar och grändherna j stadhen. Luk. 14: 21 (NT 1526). Gudz stadh och gator af idel gull skola wara. Ps. 1695, 411: 12. Å almän väg, eller gato. MB 21: 7 (Lag 1734). Öde voro gatorna och torgen / och på Kung Gustafs stod sken månen klar. Tegnér (WB) 8: 3 (1836). En kryddkrämare, hvars gård och gata han sopade. Almqvist Amor. XXVII (1839). Man hör (under ferierna) ej den kära Studentsången om qvällarne brusa i gatorna. Wetterbergh FyraSign. 144 (1843). Gata och husnummer bör, då adressaten bor i stad, å adressen utsättas. Geijer Postförf. 90 (1880). På källarn (dvs. krogen) under gatan (dvs. under gatans nivå) / Är skrän och larm. Bååth GrStig. 41 (1889). jfr AFFÄRS-, ASFALT-, BAK-, BI-, BUTIKS-, HUVUD-, MAKADAM-, RING-, SIDO-, STADS-, STEN-, STOR-, TVÄR-GATA m. fl. — särsk. i förb. o. uttryck med vanligen bildl. bet.
a) (ngt vard.) med tanke på att gatan vid vilken ngn bor tillhör honom på ett särskilt sätt, särsk. att han där är hemma(stadd) o. kan röra sig fritt o. med lätthet; särsk. i uttr. vara på sin egen gata, skämts. äv. vara på sin mammas gata. Kommer lyckan på min gata, skall jag riktigt kräfva ut min gamla fordran. Sparre Frisegl. 3: 249 (1832). Anländ till ridande artilleriets exercisplats, kom jag — som det i en gammal theaterpjes säges — på min mammas gata. Wingård Minn. 5: 87 (1847). Sjåaren .. ger Kalle en örfil … Kalle (svarar) förbluffad: Ä- .. Vänta du, tils du kommer på min mammas gata. Landsm. 1: 623 (1881). (Konstnären) visar (på utställningen) blott ett par prof på den konstart, där han är på sin egen gata. PT 1913, nr 234 A, s. 3. Det syns snart att Aristoteles helt enkelt är inne på logikens gata. Athena 223 (1917).
b) med tanke på att gatan (trafikleden) är motsatt hemmen (i de omliggande husen) o. att den som befinner sig på gatan sålunda är utan hem o. skydd l. utblottad o. ställd på bar backe; särsk. i uttr. köra l. kasta l. sätta (ngn) på gatan, äv. lämna (ngn) på (bara) gatan, o. i uttr. upptaga (ngn) från, förr äv. av gatan. The fattige på gatun. SthmTb. 12/10 1547. Barnen på gathen. UrkFinlÖ II. 1: 88 (c. 1595). Wällachtat Månss Larson Krook och hans k: hustru .. hwilka mig fattiga och Faderlösa Barn så godt som af gatan taget och upfostrat hafwa. VDAkt. 1700, nr 78. Mina meriter, jemförda med andres, borde gifva mig fullt så goda anspråk att ej lemnas på bara gatan. CJLAlmqvist (1844) i OoB 1904, s. 7. När Napoleoner spränga riksdagar och kasta landets högsta domstol ut på gatan. Rydberg RomD 7 (1876).
c) med tanke på att lösaktiga kvinnor på gatan söka sina kunder; med bibet. av förakt. Gatans lätta garde. Bååth GrStig. 44 (1889). Gatans nattkvinnor. Öberg Makt. 1: 24 (1906).
d) (numera knappast br.) med tanke på att den som springer på gatorna l. ur hus o. i hus är nyfiken o. skvalleraktig; särsk. (†) i uttr. löpa gatan, föra sladder. Hans l. Nisse i var gata, beteckning för en person som vill vara med överallt, som vill ”lägga sin näsa i blöt” överallt (jfr Hjelmqvist Förnamn 222) [efter t. Hans in allen gassen]. RP 8: 531 (1641). Inkom Nisse i hvar Gatu och berättade, at … Dalin Arg. 2: 412 (1734, 1754). L. löper gatan, och med hans påståenden är för Academ(ie)n ingen fara. Calonius Bref 127 (1795). Lidforss DQ 2: 818 (1892).
e) med tanke på att det liv som leves på gatan är rått o. pöbelaktigt. Gatans parlament. Jag smickrar (icke) lidelser från gatan, / Ty demagoger fins det fullt ändå. CVAStrandberg 5: 93 (1862).
f) i sådana uttr. som detta finner man icke, detta är inte att kasta på gatan o. d., förr äv. detta växer icke på gatan o. d., detta är icke lätt att få l. är icke att förakta. Penningar wexa osz ey på Gatun. Brasck FörlSon. H 2 a (1645). Vil Ni icke förtjena penningar, 50 R:dr äro icke at kasta på gatan. TörngrenMål. 160 (1801). Schulthess (1885).
Anm. till 2. Liksom redan under medeltiden ingår gata i bet. 2 (nästan alltid i best. form) i de flesta namn på trafiklederna i städerna, t. ex. Långgatan, Drottninggatan, Handskmakargatan, Mäster Samuelsgatan, Klara västra (östra) kyrkogata.
3) i utvidgad o. överförd anv. av 1 o. 2: större l. mindre, vägliknande, fri l. öppen genomgång l. genomfart, passage; äv.: vägliknande stråk o. d. (se f, g). Then wandringh eller gatha, som wij haffue befaledt att göre emellen för- (skriv)ne Stadz Muhr och Stadzens hwss. HB 2: 111 (1576). När till chorum slåås skola alla bussarne ställa sig i gatan (dvs. i tält- l. kompanigatan). KKD 10: 208 (1702). Vinkelrät från kajen eller järnvägsspåret utgå vanligen gator mellan (bräd-)staplarna. Ekman SkogstHb. 173 (1908). Frivilliga .. (hade) krupit upp till den ryska taggtråden för att .. klippa en gata för morgondagens stormning. Christiernsson MedMack. 65 (1915). — jfr LÄGER-, TÄLT-GATA m. fl. — särsk.
b) i sht skogsv. (o. jäg.) rak, gm uthuggning åstadkommen, öppen (l. lövskogsbevuxen) remsa land gm (barr)skog, särsk. för angivande av rågång, begränsande av skogseld o. d. Hillerström Björnf. 19 (1750). Det sättet, att genom upphuggna gator i skogen befordra drag öfver åkrarna, .. finnes icke användt i Västerbotten. EconA 1807, maj s. 68. GHT 1896, nr 275 B, s. 1. — jfr BRAND-, RÅ-GATA.
c) om fri väg gm en samling människor (öppnad l. lämnad öppen för en l. flera personer som skola passera); äv. bildl. När the nu kommo in om Kyrkiodören, tå gofwe sigh Adelen på både sijdor, .. görandes een Gata ther H. Kongl. May:t och Sändebuden gingo igenom. Widekindi KrijgH 920 (1671). ReglInf. 1751, s. 507. Cronstedts snabbskjutande fältstycken plöjde gator i .. (danskarnas) sammanpackade center. Snoilsky i 3SAH 14: 35 (1899). Quennerstedt Torneå 1: 190 (1901; om gata bildad vid gatlopp).
e) (i fackspr.) ränna (öppen ledning) gm vilken ngt skall passera (rinna); utslagsränna, gjutränna. SRinman (1746) hos Wallner Kol. 77 (i fråga om mila). Sedan järnet och slaggen utrunnit, rengöres .. gatan från järnskofvor och slaggrusor. Wiborgh JärnMet. 449 (1904). — jfr JÄRN-GATA.
f) (i sht i kustbefolkningens spr.) långsträckt, vägliknande stråk av relativt lugnt vatten i för övrigt krusad sjö. TIdr. 1882, s. 47. En morgon, då jag tittade ut .. över Gullmarsfjärden, vars yta krusades av en sakta bris, såg jag ej mindre än 3 praktfulla, blanka gator, som sträckte sig från land utåt sjön. PopVetAfh. 32: 38 (1904, 1909). — jfr: Fradgan fräste om bogarne: styret lemnade en lång gata efter sig i sjön. Almqvist Smar. 52 (1845).
g) (i sht i vitter stil) om långsträckt, vägliknande stråk av ljus över en för övrigt mörk(are) yta. Swedberg Dödst. 575 (1711). Allt som syns är en kritvit gata av ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga. Essén HExc. 244 (1916). — jfr LJUS-, MÅN-GATA m. fl.
4) [utvecklat ur 2 e] (i högre stil) personifierat: gatans folk, pöbel; vanl. i best. form. Hagberg Shaksp. 3: 196 (1848). Efter den heliga kyrkans lära .. är det ju endast osyrat bröd, som gatan skall ligga på knä för? Högberg JesuBr. 2: 98 (1915).
5) [jfr motsv. anv. i d. dial.] (i fråga om ä. förh. i Skåne, delvis äv. i Hall. o. Blekinge o. Smål.) invid byplatsen belägen mark, urspr. använd ss. betesmark, senare upplåten till gatehus o. d. Åckren är väl i fullt bruk, .. af sahl. Hr Comm: Wretin, på gatan uptagen. VDAkt. 1742, Syneprot. F III 7. Gafslätts gator, ett numera afhyst hemman under Ribbingshof. Rääf Ydre 1: 32 (1856). Gatan n:r 12, Trönninge socken (i Halland). MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 69. Sjöbeck Skåne 41 (1928).
Sammansättningar (i allm. till 2). Anm. Användningen av de båda nu värkligt levande ssgstyperna, gat- o. gatu-, regleras av ssgns eller framställningens stilvärde. I officiellt o. tekniskt språkbruk föredrages typen gatu-, i det otvungna vardagsspråket gat-. Ord som huvudsakligen tillhöra det förra, ss. GATU-RENHÅLLNING, GATU-VÄSEN(DE), använda därför sällan typen gat- (det senare ordet sannol. aldrig), medan däremot ett i vardagsspråket så vanligt ord som GAT-STEN numera aldrig annat än möjl. i konstlat språk torde kunna förekomma med formen gatu-. En särskild grupp bilda vardagliga, ofta föraktligt använda ord, sådana som GAT-POJKE, GAT-SKRIK, GAT-SLINKA, GAT-SOPARE, vilka i överensstämmelse med den allmänna regeln alltid ha typen gat-.
(2 c) -FLICKA, f. (vard.) gatslinka. —
-FRED, -GRIND, -HJÄLTE, se E. —
-HÖRN. (gat- 1694 osv. gato- 1772. gatu- 1526—1879) hörn där två gator (en gata o. ett torg osv.) stöta samman. The skrymtare .. stå gerna j församblingenar, och j gatwhörnen och bedia. Mat. 6: 5 (NT 1526). Om man vill at .. (ngt) genast skall bli utbasunat i hvart gathörn. Levin Schiller Cab. 12 (1800). Stridsropet 1884, nr 4, s. 3. —
-KORSNING, se E. —
-KRASSE. (gat- 1865 osv. gatu- 1792—1877) örten Lepidium ruderale Lin. Gatukrasse v(äxer) på Stockholms gator och annorstädes. Hoffberg Växtr. 275 (1792). Lindman NordFl. 3: 152 (1903). —
-KRÄMARE, se E. —
-LINJE, -LIV, se E. —
(3 c) -LOPP. (gat- 1790 osv. gate- 1674—1746. gato- 1657. gat(t)u- 1629—1908) [jfr fsv. gatulop (i privilegierna för Kopparbärgs gruva 1347)] (förr) om ett (förnämligast inom armén o. flottan, men äv. i stor utsträckning för förseelser mot allmänna lagen användt) straff bestående däri att den dömde en l. flera gånger fördes fram o. tillbaka mellan tvenne led av karlar, vilka, då han passerade, gåvo honom var o. en ett slag med en käpp på hans blottade rygg; i Sv. avskaffat för civila brott (med undantag för viss förseelse mot bärgsordningen) i Lag 1734, för militära 1812; äv. om varje enskild gång som den dömde passerade ”gatan” (fram o. tillbaka). Löpa, springa, förr äv. ränna gatlopp. RP 5: 150 (1635). Dee bååtzmän, som haffva begådt snatterij, .. må benådas medh itt godt gatulop. Därs. 6: 614 (1636). PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 6. U., som med så många bofstycken och bedrägerier är beträdd, .. (bör) med 5 gatulopp afstraffas. 2RARP 5: 478 (1727). Nio hvarf gatulopp genom trehundrade Man. Krigsart. 1798, 14: 73. Lagerlöf Troll 2: 105 (1921). särsk.
a) bildl. Weise 1: 103 (1769). Trupperna måste vid sin reträtt löpa gatulopp vid Toivola by. JJBurman (c. 1818) hos Cygnæus 2: 100. ”Gamla skolans” män och dess anhängare äfvensom neutrerna fingo springa gatlopp (i en viss smädedikt). 2NF 17: 997 (1912). särsk. i uttr. viborgska gatloppet, om sv. flottans genombrytning vid Viborg den 3 juli 1790 gm de i två rader, på ömse sidor liggande ryska skeppen. Liljecrona RiksdKul. 232 (1840). —
-LYKTA, r. l. f. (gat- 1790 osv. gatu- 1780—1897) SP 1780, s. 1000. En ensam gatlykta tändes borta i ett hörn af torget. Tavaststjerna Inföd. 31 (1887). De första gatlyktorna voro hamp- eller rofoljelampor af enklaste slag, s. k. vargögon. 2NF 35: 1233 (1923). —
-LYSNING, se E. —
-LÄGGA. (gat- 1790—1852. gatu- 1649—1740) (numera knappast br.) förse (en gata) med hård vägbana (av sten, träkubb, asfalt o. d.). Lundin o. Strindberg GSthm 553 (cit. fr. 1649). Drottning Christinæ förordning om gatuläggiande af den 30 Aprilis 1649. FörarbSvLag 1: 396 (1691). ÖoL (1852). —
-LÄGGARE. (gat(h)- 1722 osv. gat(h)e- 1669. gatu- 1546—1910) [fsv. gatu lägger] (numera icke i fackmässigt spr.) person som yrkesmässigt utför gatuarbete. SthmTb. 12/4 1546. Hellström Kusk. 150 (1910). —
-LÄGGNING. (gat- 1723—1923. gatu- 1636—1905) (utom i ssg numera föga br.) vbalsbst. till -LÄGGA; nästan bl. konkret, om den anlagda vägbanan: gatubeläggning. RP 6: 694 (1636). Folket .. bryter upp gatläggningen. Atterbom FB 260 (1818). Gatuläggningen är under all kritik. Strandberg Lustsp. 1: 48 (1865). Det synes, som skulle denna gatläggning (dvs. träbeläggning) komma att undantränga alla föregående. Palmberg Helsovårdsl. 501 (1889).
Ssg: gatläggnings-arbete. —
-LÖPARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (gat- 1734—1871. gatu- 1743)
1) (†) till 2 d: person som för sladder; baktalare. Serenius Y 3 b (1734). Benzelstierna Cens. 220 (1743).
2) (förr) till 2. Det fanns .. ett slags skridskor, som kallades gatlöpare och voro nära en aln långa, med släta jern utan rand. Sehlstedt 4: 194 (1871). —
(2 c) -MAJA, f. (numera mindre br.) gatslinka. Rydqvist SSL 5: 227 (1874). Nej, tack, gatmaja .. kommer .. (jag) inte att bli. Sandberg GHusH 120 (1897). —
-MARK, se E. —
-MODD. —
-MOLLA. (gat- 1829 osv. gatu- 1851—1877) örten Chenopodium murale Lin. Deleen 597 (1829). Krok o. Almquist Fl. 1: 135 (1903). —
-MUN, se E. —
-MUSIK. (gat- 1880 osv. gatu- 1894) (mindervärdig) musik som spelas på gator (o. gårdar) av kringvandrande musikanter. (Lundin o.) Strindberg GSthm 129 (1880). Fyris 1894, nr 70, s. 3. —
-MYNNING, -MÅNGLARE, -MÄLL, se E. —
(2 c) -NYMF. (gat- 1793 osv. gatu- 1831—1897) (i sht i vitter stil) gatslinka. Kellgren 3: 225 (1793). Gatnymfer spärra vägen för mig, ligapojkar flina åt mig. Strindberg Inf. 15 (1897). —
(2 b, e) -POJKE. (gat- 1745 osv. gatu- 1695—1882) ouppfostrad pojke som (utan stöd i ett hem) driver omkring på gatorna o. övar ofog; äv. allmännare: ouppfostrad, självsvåldig pojke, gamäng. Fernander Theatr. 30 (1695). Mer än en gång var jag fast hos rektor för mina slagsmål med gatupojkarne. GOHyltén-Cavallius (1882) i FrSmål. 16. Du roar dig bland fyllbusar och gatpojkar här nere i stan, du. Nordström Lack 101 (1912).
Ssgr: gatpojk(s)-fasoner,
-upptåg,
-språk. —
-PREDIKANT, -PRÅNG, -RENING, se E. —
-RUM. rum beläget åt gatan. GHT 1895, nr 210, s. 4 (i annons). Ett stort, ljust gatrum .. att hyra gen(ast). DN 1928, nr 71, s. 19 (annons). —
-SKRIK. (gat- 1735—1843. gatu- 1901) (numera mindre br.) skrik l. oväsen på (l. från) gatan. Kling Spect. Ee 3 a (1735). Frey 1843, s. 445. (tillf.) rabulisteri. (En viss) teori är ständigt färdig att anse folkets opinion liktydig med gatuskrik. Söderhjelm Brytn. 234 (1901). —
-SKRIKARE. (†)
1) person som skriker o. för oväsen på gatorna; äv.: rabulist. Dalin Arg. 2: 210 (1734, 1754). Man oroades på Torg och Hemma, på Källare och Caffehus af .. oblyga Gat-Skrikare. DA 1772, nr 290, s. 1. Dalin (1852).
-SKYLT. (gat- 1901 osv. gatu- 1892—1896) skylt uppsatt vid gathörn på vilken en gatas namn (jämte kvarterets namn o. nummer o. d.) är angivet. TLev. 1892, nr 25, s. 2. Öfverst på hörnet står det på gatuskylten: Monte Tarpeo. GHT 1896, nr 296 C, s. 2. —
-SLASK, n. (gat- 1889 osv. gatu- 1887—1898) Snoilsky 4: 65 (1887). Duggregn och gatuslask. SvD 1898, nr 1 A, s. 2. —
(2 c) -SLINKA, f. (föraktlig benämning på) (yngre) kvinna som håller till på gatorna; sköka som söker sin kundkrets på gatorna. SvTyHlex. (1851). Han var en sudd och slarf och ville tvinga sin fästmö att bli gatslinka för att kunna försörja honom. GbgAB 1911, nr 260, s. 9. —
-SMUTS. (gat- 1786 osv. gatu- 1879—1901) smuts som samlas å gata (o. i sht vid rägnväder gör sig märkbar). Kellgren (SVS) 6: 150 (1786; bildl.). Jag hade vandrat i snöslask och gatsmuts öfver fotknölarne i petersburgskt oktoberväder. Langlet Ryssl. 22 (1898). —
-SOPARE. (gat- 1790 osv. gate- 1669. gatu- 1749—1755) Risingh Kiöph. 97 (1669). Bergman JoH 72 (1926). —
-SOPERSKA. (i sht förr) SP 1780, s. 36. jfr: Våra Sidentygs Gatsoperskor. Eichhorn Stud. 3: 16 (i handl. fr. 1772; om damer klädda i släpande sidenklänningar). —
Ssg: gatsopnings-maskin. —
-SOPOR, pl. (gat- 1751 osv. gatu- c. 1755) Linné Sk. 90 (1751). Gatsoporna utgöras i allmänhet till väsentlig del af hästspillning. Almquist Häls. 178 (1894). —
(2 e) -SPRÅK. (gat- 1783 osv. gatu- 1874—1906) (föraktligt) om det vulgära språk som talas av gatans folk. CAEhrensvärd 120 (1783). Kojs! Venstervriden! .. Det der gemena gatspråket kan jag aldrig försona mig med! Hedberg Sardou 72 (1866). Noreen VS 1: 29 (1903). —
(3 d) -SPÅNE. boktr. sättare som är ”spåne” (arbetskamrat) med en annan i samma ”gata”. 2NF 35: 1233 (1923). —
-STEN. (gat- 1749 osv. gatu- 1698—1883) sten använd till gatubeläggning o. d.; äv. koll. Granatenflycht Penn. 4 (1698). Försök hafva .. (utomlands) blifvit utförda med gatsten af (masugns-)slagg. TT 1871, s. 319. Femtio folkskolebarns hundra träskor klappra .. mot gatstenarna. Hedenstierna FruW 202 (1890).
Ssgr: gatstens-arbetare,
-brott,
-huggare,
-industri,
-klinker,
-stötare,
-sättare. —
-STRID, se E. —
(2 b) -STRYKA, anträffat bl. i p. pr. -ande o. ss. vbalsbst. -ande; jfr -STRYKARE, -STRYKERSKA. (gat- 1768 osv. gatu- 1770) stryka omkring på gatorna. Den gatstrykande ungdomen. Posten 1768, s. 165. Lundin o. Strindberg GSthm 603 (cit. fr. 1770). Landsm. 6: cxxi (i handl. fr. 1793). —
(2 b) -STRYKARE. (gat- 1721 osv. gate- 1745—1755. gatu- 1746—1749) person som sysslolös strövar omkring på gatorna; i sht förr äv. användt ss. skymfligt tillmäle. Släpp mig lös E’ra gatstrykare. Gyllenborg Vill. 83 (1721). NordT 1892, s. 58. —
(2 b, c) -STRYKERSKA. (föga br.) jfr -STRYKARE; övergående i bet.: gatslinka. Hagberg Shaksp. 10: 183 (1850). —
-SÅNGARE. (gat- 1863 osv. gatu- 1893) (i sht i fråga om utländska förh.) kringvandrande sångare som sjunger på gator (o. gårdar). Schwartz Pos. 6 (1863). —
-SÅNGERSKA. (gat- 1869 osv. gatu- 1883—1893) (i sht i fråga om utländska förh.) jfr -SÅNGARE. Strindberg Perichole (1869; i titeln). —
-TIGGARE. (gat- 1814—1852. gate- 1718. gatu- 1748—1771) (numera bl. tillf.) tiggare som går omkring o. tigger på gatorna i en stad. Stiernman Com. 6: 561 (1718). Dalin (1852). —
-TIGGERI. (gat- 1804 osv. gatu- 1650—1748) (numera bl. tillf.) jfr -TIGGARE. Stiernman Com. 2: 648 (1650). Dalin (1852). —
-TRAFIK, se E. —
(2 b, e) -UNGE, m.||ig. liten pojke l. flicka som håller till på gatan, rännstensunge; jfr -POJKE. Schulthess (1885). Tjurig som en agad gatunge. Smith Rönnerkr. 327 (1912). —
-UPPLOPP, se E. —
-UPPLYSNING. (gat- 1817 (: gat-upplysnings-anstalter)—1843. gatu- 1878) (†) gatubelysning. Palmblad Fornk. 1: 217 (1843). SvT 1878, nr 1, s. 4.
-UPPTRÄDE, -VATTNING, -VIMMEL, se E. —
(2) -VISA, r. l. f. slagdänga (som sjunges på gatorna). Wadenstjerna Cavall. 88 (1747). Äfven i utlandet sjönk den ideala riddardikten ned till en burlesk gatvisa. Schück (o. Warburg) LittH 1: 152 (1896). —
-ÖPPNING, se E. —
-ÖRES-PÄNNINGAR, pl. (gat- 1541. gatu- 1559) (förr) i Sthm utgående viss avgift, avsedd att utgöra ersättning för underhåll av gator? jfr GATU-PÄNNINGAR. Forssell Hist. II. 1: 76 (i handl. fr. 1541). Därs. 78 (i handl. fr. 1559).
B (†): GATA-MOT, -RÄNNARE, se E.
C († utom i ssgn -HUS): GATE-BOD, se E. —
-DÖRR, se E. —
-FLACKER, m. [till FLACKA, v.2 1] gatstrykare; användt ss. skymfligt tillmäle. KyrkohÅ 1910, s. 138 (1666). —
(5) -HUS. (gat- 1712 (: Gathusmän) osv. gate- 1689 (: Gatehuusmännerne) osv. gatu- 1751 (: gatuhusfolk)— 1909 (: gatuhuslägenheter)) [sv. dial. (södra Sv.) gatehus] (i fråga om ä. förh. i Skåne, delvis äv. i Hall. o. Blekinge): hus med tillhörande mindre tomt, urspr. beläget på byns ”gata”; äv. kam. 2RA 1: 660 (1723). (Klockarens) lilla boställe, ett anspråkslöst gatehus med 2/3 tunnelands åker. Ahnfelt StudM 2: 189 (1857). (De) Alnarps kungsgård underlydande gatehusen n:is 12 och 13 Lomma. SFS 1899, Bih. nr 41, s. 17. Under 1700-talet, då många av gatorna delades, ökades antalet gatehus i hög grad. Kristoffersson Färs 27 (1924). Jfr A.
Ssgr: gatehus-folk,
-hjon,
-lägenhet,
-man, ägare av gatehus. —
-LOPP, -LÄGGARE, se A. —
-MUN, -NASK, se E. —
-POJKE, se A. —
-RÄNNARE, se E. —
-SOPARE, -STRYKARE, -TIGGARE, se A.
D: GATO-BOD, se E. —
-HÖRN, -LOPP, se A. —
-MOT, se E.
-ARBETE~020, äv. ~200. (gat- 1906. gatu- 1897 osv.) gatläggningsarbete. —
-AVVISARE~0200. (numera mindre br.) jfr AVVISARE a. Backman Dickens Pickw. 1: 463 (1871). Hallström GHist. 66 (1895). —
-BELYSNING. (gat- 1818—1906. gatu- 1852 osv.) belysning av gator o. allmänna platser. Atterbom Minn. 392 (1818). Ordnad gatubelysning hade i en del städer införts redan i slutet av 1600-talet. Herlitz Stadsförv. 1830 167 (1924). —
-BELÄGGNING. (gat- 1834. gatu- 1879 osv.) konkret; jfr BELÄGGNING 3 d. I Berlin har man användt .. (tackjärn) till gatbeläggning. Stål Byggn. 1: 79 (1834). —
-BOD. (gat- 1639 (: gatbodzfolck)—1814. gath(e)- 1526—1796. gato- 1531—1742. gatu- 1524 osv.) [fsv. gatu bodh] (i fråga om ä. förh.) salubod l. butik (i vilken varor försåldes i minut). OPetri Tb. 18 (1524). The Köpmen som inga gatobodhar haffua, vtan haffua theris godz vtslagit på torghit på boord eller tunnor. GR 7: 391 (1531). (Henrik har) hållitt öfwer hela winteren öpen gatubodh. BtÅboH I. 2: 132 (1625). HB 5: 3 (Lag 1734). TT 1897, Byggn. s. 83. —
-BODS-GODS. (i fråga om ä. förh.) butiksvaror. Forssell Hist. II. 1: 99 (cit. fr. 1571). BoupptSthm 25/4 1646. —
-BODS-PÄNNINGAR, pl. (i fråga om ä. förh.) avgift som erlades till staden av den som innehade gatubod. Johansson Noraskog 3: 332 (1884; efter handl. fr. 1668). —
-BODS-SVEN. (i fråga om ä. förh.) bodbetjänt (i gatubod). Stiernman Com. 5: 776 (1669). SvRStBevilln. 1800, s. 66. —
-BREDD. (äv. gat-) —
-BRO. bro (se d. o. 3) på vilken en gata går fram. TT 1897, Byggn. s. 95. Gatubro af järnbetong öfver Malmö bangård. 2NF 37: 230 (1924). —
-BRUNN. (†) kloakbrunn. Sundsvallsp. 1886, nr 31, s. 2. Gatubrunnar anläggas för att uppsamla den fasta orenlighet, som nedspolas från gator och rännstenar. Almquist Häls. 209 (1895). —
-BULLER. (gat- 1872—1908. gatu- 1807 osv.) störande ljud (buller) l. oväsen på gata. Möller (1807). Utöfver .. (stadgandena i lag o. ordningsstadga) ha ytterligare föreskrifter mot onödigt gatubuller befunnits erforderliga i Stockholm och Göteborg. 2NF 34: Suppl. 901 (1923). (†) (Man) gjorde gatubuller, störde nattfriden. Afzelius Sag. X. 1: 31 (1864). —
(1) -BUNDEN, p. adj. [fsv. gatubundin] (†) om by: försedd med en lagligen bestämd ”gata”. Lagförsl. 358 (c. 1606). —
-BYGGNAD. (gat- 1860. gatu- 1804 osv.)
-BYGGNING. (gat- 1863—1900. gatu- 1625)
1) (†) = -BYGGNAD 1. Förmantes bårgerskapett om .. (bl. a.) gatubyggningar. BtÅboH I. 2: 124 (1625).
2) (numera bl. bygdemålsfärgat o. i Finl.) = -BYGGNAD 2. HforsT 1863, nr 92, s. 3. Aspelin Stenbäck 56 (1900). —
-DÖRR. (gat- 1889—1896. gate- 1656. gatu- 1871 osv.) dörr som leder till gatan. VRP 1656, s. 997. En stor, skulpterad och väl bonad gatudörr af ek. Lundin Hamburg 10 (1871). —
-FRED l. -FRID. (gat- 1871. gatu- 1755 osv.) jfr FRED 4. Allmän landsgatu och väga-fred. Oelreich 33 (1755). VL 1904, nr 256, s. 1.
Ssg: gatufreds- l. gatufrids-brott. —
-FÖRSÄLJARE. person som går omkring på gatorna o. försäljer varor. Centerwall RomRuin. 21 (1889). Jag hörde .. en gatuförsäljare ropa ut bananer. Hallström Skepn. 127 (1910). —
-GRIND. (gat- 1873. gatu- 1894 osv.) särsk. till 1: (i bygdemålsfärgat spr.) grind som leder ut till ”gatan” (vägen). Bonden .. gaf .. sig under hustrus och barns välönskningar vid gatgrinden till vägs. LoF 1873, s. 47. Hedenstierna Jönsson 136 (1894). —
(5) -GRUND. (i Skåne, †) tomt på ”gatan”. Cavallin Herdam. 1: 394 (cit. fr. 1735). Den ena hemmansåbon efter den andra .. (låter) ungt latt folk, som intet gitter tjena, uppbygga hus å sina gatugrunder. Lönqvist Bara 3 (1755). —
-HANDEL. försäljning av varor å gata (o. allmän plats). Flintberg Lagf. 3: 31 (1795). Gatuhandeln med tobak. BtRiksdP 1904, Saml. 1. I. 2: nr 104, s. 9. —
-HJÄLTE. (gat- 1784—1904. gatu- 1898 osv.) ironiskt, om person som på ett framträdande sätt deltager i revolutionära gatustrider; ”barrikadhjälte”. Thorild 2: 50 (1784). (Den sv. liberalismen) kan (icke) såsom sådan göras ansvarig för upptågen af 1848 års gatuhjältar. AB 1900, nr 162 A, s. 3. —
-HUS, se A, C. —
-HÖRN, se A. —
-KORS. gatukorsning. Berndtson (1880). Är tomt belägen vid gatukors (så osv.). SFS 1907, nr 67, s. 8. —
-KORSNING. (gat- 1899—1900. gatu- 1891 osv.) korsning mellan två gator; plats där två gator korsa varandra; jfr -MOT. TT 1891, s. 204. —
-KRASSE, se A. —
-KRÄMARE. (gat- 1807—1921. gatu- 1903—1914) (numera föga br.) gatumånglare. Weste (1807; med hänv. till månglare). Hallström LevDikt 330 (1914). —
-KÖP. (†) gatuhandel. Sparre PVetA 1777, s. 39. Olofligt mångleri, förköp och gatuköp. SPF 1836, s. 148. —
-LINJE. (gat- 1873. gatu- 1874 osv.) gatas sträckning; linje som bildar gränsen mellan gata o. vidliggande tomter. UB 1: 408 (1873). Byggnad åt gata eller allmän plats skall .. uppföras i gatulinien. SFS 1874, nr 25, s. 15. —
-LIV. (gat- 1912. gatu- 1867 osv.) om det liv o. den rörelse (folkvimmel, trafik o. d.) som råder å (en starkt trafikerad) gata; äv., med anslutning till GATA 2 b, d, om förhållandet att ngn i stor utsträckning vistas l. håller till på gatan. De berömde skildrarne af belgiskt husligt eller gatulif. Estlander KonstH 213 (1867). Gatulifvets dåliga inflytande på en del barn. Sthm 1: 626 (1897). —
-LOPP, -LYKTA, se A. —
-LYSNING. (gat- 1871—1892. gatu- 1842—1893) (†) gatubelysning. Westee (1842). Gatu-lysningen med gas går mot sin fullbordan. Vinterbl. 1853, s. 212. Lundell (1893). —
-LÄGGA, -LÄGGARE, -LÄGGNING, -LÖPARE, se A. —
(5) -MAN, m. (†) i fråga om ä. förh. i Skåne, delvis äv. i Hall., Blekinge o. Smål.: gatehusman. FörarbSvLag 1: 434 (1693). GbgMag. 1760, s. 331. —
-MARK. (gat- 1923. gatu- 1895 osv.)
2) till 5, i fråga om ä. förh. i Skåne, delvis äv. i Blekinge, Hall. o. Smål.: mark tillhörande ”gatan”. En del inom skifteslaget belägen ”gatumark” lämnades oskiftad. 1NJA 1908, s. 479. —
-MOLLA, se A. —
-MOT, n. (gata- c. 1755. gato- 1541—1742. gatu- 1623—1769) [fsv. gatu mot] (†) gatukorsning; gathörn. Klag. 2: 19 (Bib. 1541). Torg, gator och gatomoot. LPetri 2Post. 257 b (1555). Ihre (1769). —
-MUN. (gat- 1704—1807. gate- 1711—1712. gatu- 1604—c. 1792) [y. fsv. gatu munder] (†) gatumynning. TJohannis Fästn. Cc 7 b (1604). På tårg och i gatumunnor. HSH 31: 87 (1661). En stor skara pöbel .. hade .. sammanstött .. ifrån flera gatumunnar på torget. Adlerbeth Ant. 1: 157 (c. 1792). Weste (1807). —
-MUSIK, -MUSIKANT, se A. —
-MYNNING. (-gat 1871. gatu- 1748 osv.) det ställe där en gata utmynnar i en öppen plats l. i en annan gata. BrandordnGbg 1748, s. 80. Han äger hela gatumynningen mot torget. Dahlbäck Åbergson 7 (1914). —
-MÅNGLARE. (gat- 1807—1884. gatu- 1734 osv.) (i sht i fråga om utländska förh.) gatuförsäljare. Serenius Rr 2 b (1734). Gatumånglarns hesa rop. Tigerschiöld Dikt. 3: 68 (1898). —
-MÄLL. (gat- 1901—1905. gatu- 1792 osv.) = GAT-MOLLA. Liljeblad Fl. 97 (1792). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 562 (1901). —
-NASK(ER) l. -NASKE. (gate- 1672. gatu- 1546—1552. — -nask 1552. -naske 1546—1552. -nasker 1672) [jfr -NASKA] (†) skymfligt tillnamn för l. tillmäle till man. Eriich gatunaske. SthmTb. 29/3 1546. VRP 1672, s. 457. —
(2 c) -NASKA, f. (†) gatslinka. Karinn Mattzdotter vulgo gatunaskan ägher try oechta barn. Rudbeckius MemQvot. 122 a (1626). —
-NYMF, se A. —
-OROLIGHET(ER)~0102(0). om gatuupplopp o. d. WoJ (1891). Dessa gatuoroligheter blefvo stillade utan ingripande af militär. De Geer Minn. 1: 258 (1892). —
(5) -PLATS. (i Skåne, †) mark l. tomt på ”gatan”. Hemmanets gatuplats. Lönqvist Bara 3 (1775). PhysSH 1: 33 (1776). —
-POJKE, se A. —
-PREDIKANT. (gat- 1885. gatu- 1928) (i sht i fråga om utländska förh.) Schulthess (1885). Böök 4Sekl. 252 (1928). —
-PRÅNG. (gat- 1904 osv. gatu- 1900 osv.) trång gata, gränd. Levertin Magistr. 17 (1900). Böök ResSv. 143 (1924). —
-RENHÅLLNING~020. SP 1778, s. 59. I landsortsstäderna, där gaturenhållningen är ett fastighetsegarnas åliggande. 2NF 22: 1396 (1915). —
-REVNING. (-rivning 1638—1660) [till REVA, uppmäta (jord)] (†) gatureglering. RP 7: 192 (1638). För dem, som vthi gaturifningen hafwe måst nederrijfwa sine stenhuus. BtÅboH I. 10: 122 (1660). Möller (1807). Sthm 1: 106 (1897; efter ä. källa). —
(2 d) -RÄNNARE. (gata- 1640—1652. gate- 1640. gatu- 1587—c. 1716) (†) person som gärna är ute och springer på gatorna. Helsingius M 4 b (1587). Willhiernor och gaturennare. Hiärne 3Hdskr. 198 (c. 1716). —
(2 c, d) -RÄNNERSKA. (†) jfr -RÄNNARE; övergående i bet.: gatslinka. LLaurentii Nyåhrspr. H 4 a (1618). Schroderus Albert. 3: 6 (1638). —
-SKRIK, -SKYLT, -SLASK, -SMUTS, -SOPARE, -SOPNING, -SOPOR, -SPRÅK, -STEN, se A. —
-STRID. (gat- 1848—1901. gatu- 1849 osv.) Tiden 1848, nr 211, s. 2. Gatustrider och medborgarmassakrer. Frey 1849, s. 31. IllSvH 4: 213 (1881). —
-STRYKA, -STRYKARE, se A. —
-STUGA.
2) till 5, i fråga om ä. förh. i Småland, ngn gg äv. i Skåne, Blekinge o. Halland: stuga byggd på gatumark. En gatustuga under Nykulla Norregård. VDAkt. 1792, nr 89. —
-SÅNGARE, -SÅNGERSKA, -TIGGARE, -TIGGERI, se A. —
-TRAFIK. (gat- 1890 osv. gatu- 1870 osv.) —
(2 d) -TRÅDARE. [efter t. gassentreter] (†) person som gärna springer l. har sitt tillhåll på gatorna; jfr GAT-LÖPARE 1. ALaurentii Ciegler 219 (1620). —
-UNDERHÅLL~102, äv. ~200. gatas underhållande i fullgodt skick. Gatuunderhållets öfvertagande af kommunen. FFS 1896, nr 15, s. 5. —
-UPPLYSNING, se A. —
-UPPTRÄDE ~020. (gat- 1872—1923. gatu- c. 1838 osv.) uppträde på gata, (mindre) gatuupplopp. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 224 (c. 1838). —
Ssg: gatuvattnings-vagn. —
-VÄSEN(DE). —
-ÖPPNING. (gat- 1889. gatu- 1910) (mindre br.) gatmynning. Palmberg Hels. 518 (1889). Janson CostaN 2: 177 (1910). —
-ÖRES-PÄNNINGAR, se A.
Spalt G 150 band 10, 1928