Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄL gä4l, sbst.2, l. GAEL gae4l (Anm. Uttalet gä4l åsyftas säkerligen ofta äv. med skrivningen gael; detta uttal angives för denna stavning av NF (1882) o. Östergren (1924)), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
etnogr. o. språkv. person tillhörande den på Irland, ön Man o. i de skotska högländerna bosatta, keltiskt språk talande befolkningen; i sht, i inskränktare anv., om person tillhörande den keltiska befolkningen i de skotska högländerna: högskotte. Gaelerne eller Högländarne. Arfwidsson Oisian 1: 4 (1842). Nordenstreng EurMänRas. 150 (1917).
GÄLISKA l. GAELISKA, i bet. 2 äv. GOIDELISKA gojde4liska l. 0302, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (gaelska 1835)
2) benämning på de keltiska språk som talas på Irland, ön Man o. i de skotska högländerna; i sht, i inskränktare anv., om det keltiska språket i de skotska högländerna, äv. kallad skotsk gäliska. Palmblad LbGeogr. 140 (1835). Arfwidsson Oisian 1: 86 (1842). 19Årh. VIII. 2: 49 (1924). (†) oeg., om galliska. Atterbom PoesH 4: 54 (1848).
Spalt G 1581 band 10, 1929