Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄMS gäm4s, äv. jäm4s, m. l. f. l. r. (m. l. r. LoW (1911); f. Sundén (1885), WoJ (1891)); best. -en; pl. (mindre br.) -er.
(individ av) den i Alperna o. vissa andra bärgstrakter levande antiloparten Rupicapra rupicapra Lin., stenget, alpget. (Lat.) Ibex (sv.) gämss, steengeet. VarRerV 52 (1538). Den europeiska Stengeten eller Gemsen. 1Brehm 1: 498 (1874). 2NF 9: 895 (1908).
-HORN. (gäms- 1760 osv. gämse- 1751)
2) mus. orgelstämma med 4 l. 8 fots, uppåt avsmalnande metallpipor o. hornartad klang. AHülphers (1760) i BtVLand 2: 19. Hennerberg (o. Norlind) 1: 118 (1912). —
-ROT. (gäms- 1876 osv. gämse- 1578) [efter t. gemswurz. Växten uppgives hava erhållit detta namn därför att gämsen gärna förtär densamma] (rot av) det till familjen Compositæ hörande växtsläktet Doronicum Lin. BOlavi 4 a (1578). HbTrädg. 6: 87 (1876). BonnierKL 4: 1149 (1924). —
B (†): GÄMSE-HORN, -ROT, se A.
Spalt G 1605 band 10, 1929