| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTROENDE förtrω4ende l. fœr-, i Sveal. äv. 0302 (förtro´ende Weste), n. ((†) m. l. f.? OxBr. 5: 301 (1624), AOxenstierna 1: 135 (1628)); best. -et; pl. (i bet. 1 e, 2) -en (Sahlstedt (1757) osv.) ((†) = (Topelius Fält. 1: 76 (1859)); -er Thorild Bref 24 (1781), Dens. 2: 48 (1784)).
vbalsbst. till FÖRTRO, v.
1) till FÖRTRO, v. 1, 2: tillit, tillförsikt (till ngn l. ngns karaktär, ngns trohet, redbarhet, duglighet, tystlåtenhet o. d.), tro (på ngn); ofta med bibet. av l. närmande sig bet.: aktning, tillgivenhet; i fråga om sak: förlitande (på ngt) l. tilltro (till ngt, med avs. på dess goda egenskaper, värde, framgång, nytta o. d.); förr äv. övergående i bet.: förtröstan (till l. på ngn l. ngt). Ha, hysa, fatta, förr äv. draga (stort osv.) förtroende för l. till (förr äv. emot) ngn, till (förr äv. på) ngt. Skänka, (be)visa ngn (sitt l. stort osv.) förtroende. Sätta, förr äv. ställa förtroende till ngn l. ngt. Omfatta ngn med barnsligt, blindt förtroende. Förlora förtroendet för ngn, till sig själv. Åtnjuta stort, allmänt, oinskränkt, obetingat förtroende. Ha, äga, vinna ngns (fulla) förtroende. Visa sig värdig ngns förtroende. Mista, förvärka, svika ngns förtroende. Ingiva ngn förtroende (om person l. sak). Som wårtt höge förtroende till honom (dvs. Conrad v. Pyhy) .. steltt war. GR 17: 629 (1545). Discurrerades ådtskilleligen om dedt förtroende vij kunde draga till Konungen i Danmarck. RP 5: 186 (1635). Titt förtroende til Gud. Swedberg Schibb. 463 (1716). Han ägde icke mindre at hugna sig af sin Öfverhets Nåd, än af sina Medborgares förtroende. Schönberg ÅmVetA 1773, s. 19. Ett pappersmynt, hvars värde är förloradt, när förtroendet dertill upphör. Tegnér (WB) 3: 144 (1817). Förtroendet på bepröfvad lycka. Fryxell Ber. 6: 326 (1833). Folk hade fått stort förtroende till hennes klokhet och godhet. Lagerlöf LöwR 125 (1925). — jfr BARNA-, MISS-, SJÄLV-FÖRTROENDE. — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b). (Man) skulle .. icke .. så slätt stelle alle saker vti hans hender och förtroende. GR 14: 324 (1542). Jag recommenderar mig beständigt i M. H:s förtroende. Linné Bref I. 2: 291 (1767).
b) (†) övergående i bet.: tryggt l. pålitligt förhållande (till ngn l. mellan ngra); sämja, endräkt; vänskapligt förhållande, vänskap, förtrolighet. Han .. ville .. ett gott förtrogende mellan bägge konungarna och nationerna upretta. OxBr. 3: 147 (1628). Thet hierteliga förtroende, som osz emellan warit hafwer. Swedberg Ungd. Tilägn. § 2 (1709). (Hertig Johans) förtroende med Rikets fiender. Celsius E14 242 (1774).
c) i uttr. i (förr äv. under) förtroende, i förlitande på ngns (l. varandras) tystlåtenhet l. under tystnadslöfte; förtroligt. Säga, omtala ngt, tala med ngn i förtroende. I förtroende sagt. Meddela ngt i största, djupaste förtroende. Dett brefvedh sosom H. Kon. M:tt honom i förtronde tilskrifvedh haffver. OxBr. 5: 318 (1625). För Herr Assessoren .. kunde detta manuscriptet altid upvisas under förtroende. ESBring (1792) hos Lagerbring Skr. 29. Han bad mig .. vidare tänka på saken och i förtroende rådgöra med mina vänner. De Geer Minn. 1: 143 (1892).
d) (numera, efter 1918, icke i lagen l. i juridiskt fackspr.) i uttr. medborgerligt förtroende, pregnant, om vissa medborgerliga rättigheter vilka enl. strafflagen mistas av dem som för vissa brott blivit dömda till straffarbete på viss tid (numera minst sex månader); särsk. i uttr. förlust av medborgerligt förtroende o. d.; jfr PÅFÖLJD, VANFREJD. Til Riksdagsman må ej .. godkännas .. den, hvilken laga kraftvunnen Dom förklarat ovärdig medborgerligt förtroende. RO 1810, § 18. Förlust af medborgerligt förtroende ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid. SFS 1905, nr 9, s. 4.
e) konkretare, mer l. mindre närmande sig l. övergående i bet.: förtroendeuppdrag o. d. Mottaga, avsäga sig (det erbjudna) förtroendet. Åtskillige af dem som Konungen ville utnämna (till anförare av armén), undan budo sig så farlige förtroenden. Celsius E14 203 (1774). Väl motsvarade han (dvs. Wetterstedt) .. det erhållna förtroendet att tjenstgöra vid Sveriges ansvarsfullaste mission. Forssell i 3SAH 3: 67 (1888). De Geer Minn. 2: 295 (1892).
2) till FÖRTRO, v. 6; numera bl. konkretare: vad som meddelas l. säges i förtroende, förtroligt meddelande. Mottaga förtroenden av ngn. Utbyta förtroenden med ngn, med varandra. Höpken 2: 247 (1753). Herrarne dricka punsch och ge hvarandra förtroenden, som vi ej få röja. HLilljebjörn Hågk. 1: 27 (1865). Forssell i 3SAH 3: 360 (1888). — i numera obr. uttr.; särsk. i uttr. giva l. göra ngn förtroende av ngt, omtala l. yppa ngt för ngn i förtroende; få (erhålla) l. ha(va) förtroende av ngt, få resp. ha fått veta ngt l. få resp. ha fått meddelande om l. del av ngt i förtroende. Efter vi va så goda vänner, så giorde han mig straxt förtroende af sin kärlek. Boding Mick. 7 (1741). (Sv.) Gå i förtroende med en, (fr.) parler en confidence. Weste (1807). Ingen människa hade .. erhållit förtroende af min hemlighet. De Geer Minn. 1: 91 (1847, 1892). En bland de många Gustaf III:s planer, af hvilka Toll .. hade förtroende, var .. den, att (osv.). Atterbom Siare VI. 2: 256 (1849). Ge, göra förtroende af ngt. Schulthess (1885).
(jfr 2) -BREV. (-ende- 1792—1800. -endes- 1807) (†) förtroligt brev. MoB 2: 56 (1792). Möller (1807). —
-FULL. (-ende- 1819 osv. -endes- 1812) som hyser l. vittnar om förtroende (för ngn l. till ngt); tillitsfull. Polyfem V. 28—29: 3 (1812). En känslig och förtroendefull qvinnas lycka. Backman Dickens Pickw. 2: 81 (1871). Den rätta bönen skall vara förtroendefull. Fehr Und. 240 (1894). —
-INGIVANDE~0200, p. adj. (i sht i skriftspr.) Ett förtroendeingivande utseende, ansikte, uppträdande. (En) förtroendeingifvande personlighet. Samtiden 1870, s. 2. —
-MAN. (-ende- 1867 osv. -endes- 1861) person som ngn omfattar med (stort) förtroende o. åt vilken han uppdragit att handla å sina vägnar (i ett särskilt fall l. i allm.); ofta närmande sig l. övergående i bet.: företrädare, representant, ombudsman o. d. Den hederliga M:r Blum, konsul Finns förtroendesman. Bremer GVerld. 4: 84 (1861). Hjärne K12 11 (1902). särsk.
a) benämning på styrelsemedlem i ngt av de stora riksdagspartierna i Sv.; jfr -RÅD slutet. De Geer Minn. 2: 133 (1892). PT 1902, nr 12, s. 3.
b) benämning på den främste (avlönade) tjänstemannen inom ett fackförbund, vilken i samråd med styrelsen har den direkta ledningen av förbundets angelägenheter. ArbStat. A 4: 193 (1904). 2NF 7: 1243 (1907). —
-POST, r. l. f. (-ende- 1805 osv. -endes- 1790—1807) jfr -SYSSLA, -ÄMBETE. Möller (1790). Förtroendeposter inom administrationen. Sander i 3SAH 4: 76 (1889). —
-RÅD. nämnd av förtroendemän; representantskap, styrelse. AB 1897, nr 54 A, s. 3. Svenska arbetsgifvarföreningarnas förtroenderåd. SFS 1920, s. 568. särsk. benämning på styrelsen inom vartdera av de stora riksdagspartierna i Sv. PT 1902, nr 12, s. 3. —
-SYSSLA, r. l. f. (-ende- 1779 osv. -endes- 1790—1807) (viktig l. krävande) syssla l. tjänst som åt ngn gives ss. särskilt bevis på förtroende för hans duglighet l. redbarhet o. d. SP 1779, s. 106. särsk. statsv. = -ÄMBETE. AdP 1789, s. 391. RF 1809, § 35. Domare, äfven om de äro presidenter, ha icke förtroendesysslor. 2NF 9: 516 (1908). —
-TJÄNST. (-ende- 1784—1908. -endes- 1796) (numera bl. tillf.) statsv. = -ÄMBETE. Lagerbring 2Hist. 1: 108 (1784). 2NF 9: 514 (1908). —
-UPPDRAG~02 l. ~20. uppdrag som gives ngn ss. ett särskilt bevis på förtroende för hans duglighet l. redbarhet o. d.; särskilt om oavlönat kommunalt l. allmänt medborgerligt uppdrag o. d. Kommunala förtroendeuppdrag. Snällp. 1848, nr 56, Bih. s. 1. (Christian Lundebergs) krafter togos .. snart i anspråk för offentliga förtroendeuppdrag. VFl. 1911, s. 137. —
-VOTUM. statsv. av folkrepresentation gm omröstning gjort uttalande som uttrycker förtroende för regeringen l. ngn dess medlem (i en viss fråga l. i allm.); i Sv. icke förekommande ss. lagstadgat institut; stundom allmännare, om uttalande av förtroende för ngn, l. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Biskop Heurlin betraktade den Kongl. skrifvelsen som ett förtroendevotum. Snällp. 1848, nr 4, s. 1. (Franska deputerade-)kammaren gaf honom (dvs. krigsministern) ett förtroendevotum. AB 1890, nr 15, s. 4. Någon fråga, uti hvilken .. (ministären) skulle begära ett förtroendevotum. De Geer Minn. 2: 160 (1892). —
-VÄRV. (-ende- 1808 osv. -endes- 1790—1811) (i sht i högre stil) = -UPPDRAG. Lantingshausen Young 2: 163 (1790). Flensburg (o. Collin) 77 (1908, 1915). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (-ende- 1791 osv. -endes- c. 1792—1797) statsv. benämning på vissa högre civila o. militära statstjänster (som tillsättas utan ansökan o.) vilkas innehavare av konungen kunna entledigas från desamma, när denne anser rikets gagn så fordra. MoB 2: 6 (1791). (Om) någon Stats-Secreterare icke med oväld, nit, skicklighet och drift sit Förtroende-Embete utöfvat. RF 1809, § 107. SFS 1894, nr 24, s. 28. —
-ÄMBETSMAN~200 l. ~102. statsv. innehavare av förtroendeämbete. Tiden 1848, nr 51, s. 2. 2NF 9: 516 (1908).
B (†): FÖRTROENDES-BAND. Förtroendes-bandet emellan öfverhet och undersåtare. 2RARP 5: 627 (1727). —
-BREV, -FULL, -MAN, -POST, -SYSSLA, -TJÄNST, -VÄRV, -ÄMBETE, se A.
Spalt F 3427 band 9, 1928