Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EPITEL ep1ite4l l. e1p-, n.; best. -et (NF (1881) osv.), äv. -iet (Thorell Zool. 1: 20 (1860), SAOL (1900)); pl. (i bet. olika slag) = (Müller Anat. 146 (1905) osv.), äv. -ier (Tholander Ordl. (c. 1860), Tigerstedt Häls. 34 (1895)). Anm. I ä. tid äv. i lat. form. Berzelius Kemi 6: 165 (1830).
histol. eg. o. urspr. benämning på den finare hinna som betäcker bröstvårtor, läppar, slemhinnor o. d.; numera: benämning på den kärl- o. nervlösa cellvävnad som utgör det yttersta lagret av huden samt av de flesta hinnor som betäcka kroppens inre håligheter. Enkellagrigt, skiktat, cylindriskt, kubiskt, obestämt epitel. Hygiea 1860, s. 681. Epitelierna å huden och slemhinnorna. Därs. 1863, s. 145. Öfverhuden (epidermis), som omgifver kroppens utsida, och dess fortsättning epiteliet, som bekläder de inre ihåligheterna. Lovén Huxley 7 (1871). Wirén Zool. 1: 154 (1896). — jfr CYLINDER-, SKIV-, YT-EPITEL m. fl.
-SVULST. —
-VÄVNAD.
B (föga br.): EPITELIE-CELL, se A.
Ssgr: epitelial-cell.
Spalt E 696 band 7, 1922