Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DVÄRG dvær4j, i bet. I 1 o. 2 m.||ig.; i bet. I 3 o. II m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er OPetri Kr. 6 (c. 1540), L. Paulinus Gothus MonPac. 345 (1628)).
I. varelse af ringa höjd o. med förkrympt kroppsutveckling; äfv. bildl.
1) mytol. o. folkl. benämning på i jorden (kullar, berg osv.) boende, små, dagskygga, konstskickliga väsen; jfr VÄTTE. VarR 9 (1538). Dwerg eller Troll .. af sitt förtreffeliga Smiderij berömde. Verelius 54 (1681). De milda Dvärgar, skymtande i quällen, / uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen. Tegnér (WB) 2: 70 (1811). Jordvättarne .. (hafva) i Wärend (varit) kände under namn af Hvarfvar eller Dvergar. Dessa dvergar omtalades förr såsom små gossar, alla med hattar på hufvudet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 271 (1864). Rydberg Vigg 18 (1875). jfr: (Liksom de plägade kalla vissa människor hjältar o. kämpar,) Så pläghade och woro förfädher kalla them dwergher, som med theris list och illfundogheet mykit ondt bedriffuo .. Tesse dwergher bescriffuas i Rijm och wijsor haffua warit små, ty the haffua hafft liten macht, doch stora listogheet. The seyas och haffua bodt i berg, thet är, the haffua wel bewarat sich så at ingen skulle kunna göra them noghot ondt. OPetri Kr. 6 (c. 1540).
2) mänsklig individ af abnormt ringa höjd o. (likformigt) förkrympt kroppsbyggnad. 6 par duergernes hossor. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 75. Jagh (dvs. David) är emoot honom (dvs. Goliat) til .. reknandes såsom en liten Dwergh. PErici Musæus 1: 94 a (1582). Till de rariteter som .. (1500-talet) fann nöje uti, och som man ansåg ej böra saknas i ett hof, hörde dvärgar och jättar. SKN 1842, s. 108. Som dvärgar anses öfverhufvud sådana, hvilka utan att vara puckelryggiga, eller lida af annan missbildning, understiga 1 meter i höjd. Fennia XVIII. 2: 88 (1900). — jfr FINN-, HOF-DVÄRG.
3) oeg. o. bildl.
a) om ngt som (i sht i jämförelse med ngt annat) är af ringa storlek (höjd); i ssgr: duodes-, miniatyr-. JGOxenstierna 2: 171 (1796, 1806). Hvarje .. (artikel), vore den också en riktig dverg på blott tre rader, förses (i de amerikanska tidningarna) med sin särskilda öfverskrift. Beckman Amer. 2: 22 (1883). (Bland de ettåriga växterna) finnas blommor i alla färger och storlekar, jättar och dvärgar, prunkande och anspråkslösa. Abelin MTr. 90 (1902). — särsk. (i sht zool. o. bot.) djur- l. växtart (ras) som i förh. till andra arter inom samma släkte (raser) är af ringa storlek (höjd); äfv. om likformigt förkrympt växt l. djur i förh. till andra individer af samma art; i sht ss. första led i sammansatta djur- o. växtnamn. Som dvärg betecknade .. (föredragshållaren) en växt, hvars samtliga organ visa en likformigt försvagad utveckling. BotN 1904, s. 129.
b) (i vittert spr.) om andligen outvecklad l. förkrympt person; ofta om person med små synpunkter, ur stånd att tillägna sig ett mera upphöjdt o. vidsynt betraktelsesätt. Jag kan ej dårars verk, i underverk förvända, / Til Hjätte göra Dvärg, en bra Karl af en slät. Tessin Bref 1: 278 (1753). Barnet är en dvärg och delvis en otympling i fråga om skolfärdigheter. Verd. 1887, s. 154.
II. [sv. dial. (i sht i Sveal. o. Norrl.) dvärg, spindel. Anv. är utvecklad i ssgn DVÄRGS-NÄT, i hvilken ordet ingick med bet. I 1; de på marken liggande, i morgondaggen skimrande spindelnäten ansågos nämligen i folktron vara förfärdigade af dvärgarna. Sedan minnet af den ursprungliga, mytiska bakgrunden till benämningen dvärgsnät försvagats o. försvunnit, tolkades första ssgsleden dvärg- sakligt ss. spindel] (†) spindel. (I kyrkan) haffuer iagh (sade sparfven) waridt thenna Sommaren vthöffuer, och hackat bort flugurnar och duärgarna aff fönstren. Balck Es. 102 (1603). Schroderus Os. 2: 505 (1635).
Ssgr (i allm. till I 1 o. 2). Anm. Af de synnerligen talrika djur- o. växtnamnen med dvärg- (jfr I 3 a slutet) medtagas nedan bl. ett fåtal.
(I 3 a slutet) -APEL. särsk.: Pyrus paradisiaca Lin. Små Franska Dvärg-aplar klipte som korgar. Linné Sk. 265 (1751). —
-ARTAD. Biberg 2: 422 (c. 1820). Steffen Krig 4: 143 (1917). särsk. motsv. DVÄRG I 3 a slutet. Dvergartade tallar. Brunius GotlK 2: 89 (1865). —
(I 3 a slutet) -BJÖRK. (dwärgz- Bromelius Chl. 11 1694)) buskväxten Betula nana Lin.; jfr FREDAGSBJÖRK. Franckenius Spec. 1 b (1659). —
(I 3 a) -BUSKE. särsk. bot. till I 3 a slutet: låg växt med länge lefvande hufvudrot o. fullständigt förvedad, öfvervintrande stam. NF 19: 375 (1895). BotN 1903, s. 232. —
(I 3 a slutet) -FALK. falkarten Falco æsalon Gmelin. Nilsson Fauna II. 1: 28 (1828). Dvärgfalken .. ’småfåglarnas mordängel’. Ericson Fågelkås. 1: 127 (1906). —
(I 3 a slutet) -FLÄDERMUS. [tidigare kallad Vespertilio pygmæus Leach; jfr t. zwergfledermaus] den minsta sv. flädermusen, Vespertilio pipistrellus Schreber. Thorell Zool. 2: 127 (1861). —
(I 2) -FOLK. (dverga- Afzelius Sag. X. 1: 194 (1864)). Ett dvergfolk, sådant som t. ex. Lapparna. Nilsson Ur. 1: 152 (1839, 1866). Dvärgfolken i urskogarna (i Afrika) skiljas på goda etnologiska grunder från negrerna. 2NF 19: 727 (1913). —
a) abstr. Lindgren Trädg. 5: 37 (1874). Dubbelblommande körsbärsträd (i dvärgform). GHT 1895, nr 286 B, s. 2.
-FORMIG. —
-GESTALT. —
(I 3 a) -GREN. särsk. bot. i sht hos vedartade växter förekommande, gm korta stängelleder, obetydlig årlig tillväxt o. kort lifstid utmärkt gren l. skott; motsatt: långgren. BotN 1879, s. 2. På .. (fruktträdsgrenarnas nedre delar) framkomma .. dvärggrenarne eller fruktveden. Abelin MTr. 54 (1902). —
(I 1) -HAMN. (dvergaham) (poet., enstaka) dvärggestalt. Små troll i dvergaham. Rydberg Dikt. 1: 63 (1882). —
(I 1) -HATT. (dwergha- OPetri) [jfr d. dværgehat, nor. dial. dverghatt] mytol. o. folkl. osynlighetshatt l. -hätta. (På grund af svårigheten att komma underfund med dvärgarnas list) sade .. (våra förfäder) them haffua sådana hattar vppå sich at ingen kunde see them, aff huilkit man än nw weet tala om dwergha hattar. OPetri Kr. 6 (c. 1540). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 271 (1864). VLS 176 (1887). —
(I 3 a slutet) -HUND. —
(I 3 a slutet) -HÄST. ponny. Lilljeborg Däggdj. 739 (1874). På raggig dverghäst, ystert, gladt, / Sexårig ryttare utan tadel / Trafvar i jemnhöjd med fadrens sadel. Snoilsky 4: 41 (1887). —
(I 3 a slutet) -HÖNS. benämning på olika småväxta hönsraser. Nilsson Fauna II. 21: 49 (1828). Wirén ZoolGr. 1: 182 (1896). —
(I 3 a slutet) -LIN.
-LIK, adj. —
-MAN. (dvärga- Afzelius, BLidfors i Lundagård 1892, s. 86). (mindre br.) manlig dvärg. Afzelius Sag. X. 1: 195 (1864). Heidenstam Folkung. 1: 18 (1905). —
-MAL, se B. —
-MÅTT. (dvärga- Nybom, Böttiger 4: 107 (1847, 1869)) Nybom SDikt. 1: 262 (1864, 1880). Högsta kända fjälltoppen inom Finlands område .. uppnår .. endast en höjd af 858 meter, ett dvergmått mot Alpernas. Finland 10 (1893). —
(I 3 a) -NÖT, r. l. f. Fröna af många (tall-) arter äro ätliga och kallas bl. a. dvärgnötter. 2NF 28: 339 (1918). —
(I 3 a slutet) -OXE. om en småväxt boskapsras, Bos longifrons Owen, af hvilken fossila rester anträffats. Nilsson Fauna I: 557 (1847). Nathorst JordH 1084 (1894). —
(I 3 a slutet) -PALM. palmarten Chamærops humilis Lin., solfjäderpalm. Ödmann ÅmVetA 1815, s. 11 Skårman Forssell 90 (1898). —
(I 3 a slutet) -PÄRONTRÄD—00~2, äfv. ~200. —
-RAS. (dverga- Höjer)
(jfr I 3 b) -SKEPNAD. (K. XII:s) motståndare .. hopkrympa inför hans storhet till dvärgskepnader. Afzelius Sag. XI. 2: 84 (1870). —
(I 1) -SLAG. (†) benämning på ett slags giktåkomma som i folktron ansågs framkallad af dvärgar. Rääf Ydre 1: 83 (1856). —
-SLÄKTE. (dvärga- Atterbom, Fallström)
1) till I 1. Strinnholm Hist. 5: Reg. 36 (1854). Carl XV Dikt. 102 (1855, 1863: Dverga-).
3) till I 3 b. Atterbom LÖ 2: 278 (1827). Inför nutids dvärgaslägte / desse män (dvs. Axel Oxenstierna o. Johan Banér) som jättar stå. Fallström VDikt. 1: 213 (1894, 1899). —
(I 1) -SMIDD, p. adj. (i högre stil) smidd af dvärgar. Tegnér (WB) 5: 178 (c. 1825). Strinnholm Hist. 2: 292 (1836). —
-SMIDE, se B. —
-STAM.
2) till I 3 a slutet. särsk. om fruktträdsstam använd som grundstam till dvärgfruktträd. AlnarpPrisfört. 1893, s. 1. Ölands kungsäpple å dvärgstam. FolkskV 1901, s. 158. —
(I 3 a) -STAT. Samma dvärgstat, som trotsade den persiske jätten. Rydberg RomD 110 (1877; om Melos). —
(I 3 a slutet) -STJÄLK. (†) (på grund af insektslarvers härjningar) förkrympt (sädes)strå. VetAH 1778, s. 240. Dahlbom Insekt. 327 (1837). —
(I 3 a slutet) -TALL.
2) bot. den låga tallen Pinus pumilio Hænke (P. Montana Mill.), bergtall. Lindgren Trädg. 5: 75 (1874). —
(I 3 b) -TID. (i vitter stil) tid under hvilken obetydliga människor med små synpunkter lefva o. bestämma. Atterbom Minn. 344 (1818). —
(I 3 a slutet) -TORSK. i sin utveckling förkrympt vanlig torsk (Gadus callarias Lin.). UB 3: 561 (1873). Dvergtorsk eller rachitisk torsk. Lilljeborg Fisk. 2: 40 (1886). —
(I 3 a slutet) -TRÄD. träd af ringa höjd l. med förkrympt utveckling; särsk. om fruktträd som förädlats på svagtväxande grundstam. Mollet Lustg. C 1 b (1651). (Tallen) företer .. betydliga olikheter i storlek och växtsätt, ända från dvärgträden å bergmarkerna till den resliga timmerfuran. Björkman Skogssk. 20 (1868). Abelin MTr. 54 (1902). —
(I 3 a slutet) -VIDE. videarten Salix herbacea Lin. Kindberg SvFl. 358 (1877). Dold i mossan kryper dvärgvidet .., världens minsta buskart. Hemberg ObanStig. 157 (1896). —
-VUXEN, p. adj. särsk.
a) till I 3 a slutet, om träd (l. växt); jfr -VÄXT, p. adj. b. En gammal dvergvuxen gran. Atterbom Minnest. 2: 220 (1855).
b) (i vitter stil) till I 3 b, om andligen förkrympt människa, sinne, tid osv. Det är .. (grekers o. romares) anda, som åter borde inympas på det dvärgvuxna tidslynnet. Tegnér 3: 346 (1831). —
-VÄXT, r. l. f.
1) abstr.: förkrympt utveckling utmynnande i låg höjd.
a) till I 2, i fråga om människor. NF 4: 40 (1880). Äkta dvärgväxt, som utmärkes däraf, att kroppens samtliga delar äro proportionellt utvecklade, är i sina högre grader en mera sällan förekommande utvecklingsrubbning. 2NF 18: 485 (1912).
b) till I 3 a slutet, i fråga om växt. (Det) är .. isynnerhet vattenbrist och stark afdunstning, som framkalla dvärgväxt. BotN 1895, s. 191.
b) till I 3 a slutet, om träd l. växt. Dvergväxta träd nedhängde från bergremnorna. PoetK 1813, Suppl. s. 108. —
(I 3 a slutet) -ÄPPELTRÄD—00~2, äfv. ~200. —
(I 3 a slutet) -ÄRT. (dwärge- Rudbeck) ärtväxten Pisum sativum Lin. var. nanum; i sht i pl. Rudbeck HortBot. 90 (1685). Dvärg eller Buxboms ärter .. äro knapt en fot höga. Swartz Vothman 144 (1796). 2NF 18: 1485 (1913). —
2) (i vitter stil) till I 3 b: andligen förkrympt släkte. Dagens dvergätt, så kraftlös, så öfverklok. Tegnér (WB) 2: 119 (1813).
B (i vitter stil, till I 1 o. 3 b, stundom till I 2): DVÄRGA-FOLK, -HATT, se A. —
(I 3 b) -LÅT. ömkligt, småaktigt gläfs l. klander l. dyl. Än till sagan (om K. XII) lyssnar / det gamla sagoland / och dvergalåten tystnar / mot resen efter hand. Tegnér (WB) 3: 67 (1818). Wirsén Vint. 9 (1890). —
-MAN, se A. —
(I 1) -MÅL. (-mal PoetK 1813, s. 21, Ling) [efter nyisl. dvergamál, eg. dvärgarnas språk, eko (Haldorsen); jfr fno. dvergmáli, -mála, eko, nor. dial. dvergamaal, eko. I folktron ansågos dvärgarna vara upphofsmän till ekot. Formen -mal är använd i anslutning till den isl. skriften] eko. Et Dvergamål eller Echo. Dalin Arg. 1: 117 (1754; uppl. 1733: Dvergaskrän). Ling As. 390 (1833). —
-RAS, se A. —
-SLÄKTE, se A. —
(I 1) -SMIDE. (dvärg- Fröding Eftersk. 1: 149 (1891, 1910)) abstr. o. konkret, ofta koll.; i sht om svärd. Verelius Herv. 93 (1672; efter isl.). Dverga-smide hade .. egenskap, at det hvarken rostades eller af ovännen kunde förtrollas. LMil. 2: Föret. 2: 7a (1764). (Svärdet) sades vara dvärgasmide. Melin VikSaga 178 (1910). —
-ÄTT, se A.
C (†): DVÄRGE-KLÄDER, -ÄRT, -ÄTT, se A.
D (†): (I 2) DVÄRGES-KJORTEL. (duerges-) (†) rock för (hof)dvärg. 2 duerges kiortel aff röt damask, besat med guldpassement, fodret med morder. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 75.
E († utom i -NÄT): DVÄRGS-BJÖRK, se A. —
(II) -HÅL. (†) (T.) Spinnen-Höle, Spinnen-Ritze, .. (sv.) dvärgs-hål, sprynga. Lind (1749; under spinnen-höle). —
-NÄT, se d. o.
Spalt D 2407 band 7, 1923