Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖD 4d, starkt hvard. äfv. 4, r. l. m. (m. Lind (1749), Lundell; f. Nordforss (1805)); gen. döds 4ds, i uttr. till döds: död4s, äfv. döt4s; best. döden, starkt hvard. äfv. dön 4n; gen. dödens, arkaiserande äfv. dödsens död4sens, äfv. döt4sens, äfv. 4dsens (Mat. 4: 16 (NT 1526), Wulff Leopardi 109 (1913)); pl. (i bet. 1 i, 6 b, c α) -ar ((†) -er Svart Ähr. 58 (1560), Spegel Pass. 133 (c. 1680));
förr äfv. DÖDE, m.
(sg. obest. dö(ö)d(h) GR 1: 27 (1521) osv. dö(ö) Messenius Sign. 40 (1612), Engström Glasög. 170 (1911; hvard.). sg. best. döden GR 1: 23 (1521) osv. dö(ö)n LejonkDr. 183 (1688), Sjödin StHjärt. 48 (1911; hvard.). — gen. sg. dötzens Svart G1 37 (1561). dössens Visb. 1: 113 (c. 1620), Gustaf II Adolf 99 (1622).
död(h)e, nom.: Gyllenius Diar. 258 (c. 1670: Boskapz döde), Runa 1842—1843, 4: 83 (i handl. fr. c. 1700); oblik form: Schroderus Liv. 542 (1626: til dödhe). döda, oblik form, i uttr. af döda, från de döda, Mat. 14: 2 (NT 1526), Schroderus Liv. 706 (1626), o. till döda, till döds, Visb. 1: 124 (c. 1620), VRP 1713, s. 451).
Etymologi
[fsv. döþer (döö), döþe, pl. döþar, sv. dial. dö, död, motsv. d. død, isl. dauðr, dauði, got. dauþus, fsax. dōth, mnt. dōt, holl. dood, t. tod, eng. death; vbalsbst. till ]
1) förhållande(t) att man l. att ngn l. ngt upphör att lefva, upphörande(t) af lifsfunktionerna, lifvets upphörande l. slut; i fråga om människa, djur, växt, kroppsväfnad, cell l. dyl. som tänkes ha själfständigt lif; i fråga om människor vanl. om död framkallad af naturliga orsaker (sjukdom o. ålderdom): bortgång, frånfälle, hädanfärd, men äfv. om våldsam död (t. ex. gm olyckshändelse, på slagfältet l. på schavotten): dödande, afrättning; ofta i förb. med lif. Vålla l. vara vållande till ngns död. Önska ngn döden. Sjukdomen medförde inom några dagar döden. Kristus’ lidande och död, död och uppståndelse. En kamp på lif och död. En svår, lätt, snabb, hastig, bråd, långsam död, förr äfv. en hård, bitter död. En naturlig död, framkallad af sjukdom l. hög ålder, en våldsam död, gm mord, olyckshändelse l. dyl. En salig död. Patologisk död (med., framkallad af sjukdom l. dyl.), fysiologisk död (med., framkallad af hög ålder). Molekylär, partiell, allmän död (fysiol.). GR 1: 27 (1521). Syndennes lön är dödhen. Rom. 6: 23 (NT 1526). Vthi dödzens stund. På yttersta Domen. Hielp oss milde Herre Gudh. Hb. 1548, s. O 1 b. (Pastorn) skulle bereda den förra Commendanten til döden. Nordberg C12 1: 774 (1740). Jag hoppas på ett lif efter döden. Lehnberg Pred. 3: 118 (c. 1800). Jag går mot döden, hvar jag går. Ps. 1819, 452: 1. Framåt, framåt till seger eller död! Runeberg 2: 118 (1848). Alla växter lemna alltid vid sin död mer eller mindre .. humusrik matjord. Bergstrand Geol. 140 (1859). Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, / .. dör för din stad och ditt hem. Rydberg Dikt. 1: 34 (1874, 1882). Död åt strykande kattor. EHemberg i BiblJäg. 4: 114 (1897). — jfr BRÅD-, HJÄLTE-, HUNGER(S)-, KOLERA-, KORS-, KVÄFNINGS-, MARTYR-, SKEN-, SOT-, SVÄLT-, TARF-, VÄFNADS-, ÅLDERDOMS-DÖD m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspråk o. talesätt t. ex.: Intet är wissare än döden, och intet owissare än dödsens stund. PJGothus Luther ScrSent. a 1 a (1597). Arm och rijk, giör Döden lijk. Grubb 35 (1665). Ingen Ört moot Döden. Grubb 387 (1665); jfr BtHforsH 2: 43 (1790). Den enas död är den andras bröd. Snellman Tyskl. 335 (1842).
b) i jämförelser. Kerleken är starck såsom dödhen. Höga v. 8: 6 (Bib. 1541). (Att gifta mig med E. Sparre) var mig lell så kärt som bara bittra döden. Horn Lefv. 76 (”74”) (1657). Allting är tyst som döden. Askelöf (1810) i BrefNSkolH 68. Lindqvist Dagsl. 2: 75 (1900).
c) i förb. med verbet dö.
α) i uttr. döden dö, se 1 e slutet.
β) med bestämning betecknande dödens art. Dö den rättfärdiges död, en missdådares död. Dö en salig död. Johannem lät .. (Gud) lenge lefwa; och vndkomma woldsam död; lät honom dö en naturlig död. Swedberg SabbRo 337 (1690, 1710). Nyblom Twain 2: 117 (1874).
d) ss. obj. till verb, i uttr. som betyda dö, aflida (jfr 2 c): ljuta döden, förr äfv. död, se LJUTA. lida döden, förr äfv. död, i sht om smärtsam död; förr med den ursprungliga bet. af lida starkare framträdande: utstå död(en). Förderffua icke .. then som Christus haffuer lidhit dödhen före. Rom. 14: 15 (NT 1526). Carl IX Cat. V 2 b (1604). Geijer I. 3: 280 (1815). — (i sht hvard.) taga döden, äfv. sin död; numera alltid med tillfogad bestämning, angifvande dödsorsaken (i detta fall inledd af prep. af, äfv. genom) l. dödsplatsen. Peringskiöld Vilk. 429 (1715). Om man vil tvinga mig til detta grymma partiet (dvs. giftermålet), så tager jag värkeligen döden deraf. Lagerström Tart. 38 (1730). Wigström Folkd. 2: 328 (1881). taga döden på sig, se e. — (numera bl. hvard., mindre br.) i uttr. få sin död, förr äfv. få döden l. död; numera alltid med tillfogad bestämning, inledd af prep. af, angifvande dödsorsaken. OPetri Kr. 166 (c. 1540). Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död ther af. ÄB 6: 5 (Lag 1734). Amandus var nära att få döden. Atterbom FB 244 (1818). [efter motsv. uttr. i gr. (NT)] (i religiöst o. ngn gg i poetiskt spr.) i uttr. se l. smaka döden. Noghra äro vthaff them som här stå, the ther icke wardha smakandes dödhen, till thess thee få see gudz rijke. Luk. 9: 27 (NT 1526). Hwilkin som gömer mitt taal, han skall icke see dödhen till ewigh tijdh. Joh. 8: 51 (Därs.). Geijer I. 3: 221 (1812).
e) (hvard.) i uttr. taga, med afs. på djur (o. växter, ogräs o. d.) äfv. få död (starkt hvard. ngn gg döden) på ngn l. ngt, fullständigt taga lifvet af, göra af med ngn l. ngt, döda; med afs. på person vanl. med subj. betecknande strängt arbete l. ogynnsamma yttre förhållanden, sorger, utsväfningar l. dyl.; äfv. i uttr. ta(ga) döden på sig, (genom strängt arbete osv.) ådraga sig döden. Vi hade nog att göra, förr än vi finge död på (den skadskjutna älgen). Ekeblad Bref 2: 213 (1660). Han tar döden på sig med knapp kost och öfveransträngning. GHT 1896, nr 295 B, s. 1. Qvickroten kunde jag väl ta döden på. Strindberg Blomst. 124 (1888).
f) i uttr. bära l. hafva döden i hjärtat l. i bröstet l. dyl., vara nära att dö, vara dödsdömd. Jag är ännu oviss om jag intet skrifver detta med döden i bröstet. Leopold (1782) i 2Saml. 7: 24. Jag är feberaktig, ..! Jag bär döden i hjertat! Wijkander OSam 81 (1875).
g) (numera föga br.) i (urspr. objektiv) gen. i förb. med ett sbst. betecknande rädsla, ångest l. dyl., i allm. motsv. en ssg med döds-. Göra them frij som .. genom dödzens reddugha till treldom tillbundne woro. Ebr. 2: 15 (NT 1526). (Hararna) drifna till dödsens ångest och trötthet af .. (jägarens) grymma blodhundar. Forsslund Djur 13 (1900).
h) i stående förb. med förutgående preposition.
α) (†) i förb. af l. ifrån döda, i sht i uttr. uppstå l. uppväcka af l. ifrån döda, uppstå l. uppväcka från döden, från de döda (se DÖD, adj. 1 i slutet). (Johannes Döparen) är vppstånden aff dödha. Mat. 14: 2 (NT 1526). Joh. 12: 1 (Därs.). (Biskop Arbogastus) skal hafwa vpwäkt Konung Dagoberti Son .. aff Dödha. Schroderus Os. 2: 284 (1635). Columbus Ordesk. 25 (1678).
β) i uttr. i döden, i dödsögonblicket, då man dör l. skall dö. Alla förgängliga band lossna i döden. Thomander Pred. 1: 497 (1849). Fröding NyttGam. 63 (1897).
γ) i uttr. intill l. in i döden l. (numera bl. i uttr. i döden din, i sht förr ofta användt som brefunderskrift) i döden, förr äfv. ned i döden l., enstaka, in till döda, till lifvets slut, så länge lifvet varar. Trogen intill döden. War trofast j dödhen. Upp. 2: 10 (NT 1526). I döden din O. E. Almqvist AmH 1: 41 (1840; brefunderskrift). Gyllenram visade kungen in i döden en trogen och rörande tillgifvenhet. De Geer Minn. 2: 83 (1892).
δ) [anv. utgår från det nedan anförda bibelspråket ur NT] i uttr. intill döden med förstärkande bet.: så att jag osv. kunde dö; döds-; oerhördt; numera nästan bl. i förb. med trött. Min siäl är bedröffuat in till dödhen. Mat. 26: 38 (NT 1526). Hugo Nordling kände sig trött — trött intill döden. Berger Ysail 53 (1905).
ε) i uttr. (äfv. våga sig l. dyl.) i döden, förr enstaka i död l. till döden, dö (i sht en våldsam död), lida döden; särsk.: (frivilligt) offra sitt lif. (Simon) sadhe .. till honom, Herre iach är redhoboghen gå medh tigh bådhe j hectilse och j dödhen. Luk. 22: 33 (NT 1526). OPetri 2Post. 1a (1530). Gå i dödh. Sigfridi C 6 b (1619; rimmande med nödh). Fanatikern .. slår fast en åsigt och går i döden för den. Heidenstam Vallf. 79 (1888).
ζ) (i religiöst spr., föga br.) i uttr. gifva ngn i döden, öfverantvarda ngn åt döden, låta ngn dö; bl. i fråga om Jesus’ död. OPetri Hb. C 4 b. (1529). Man weet, at Gudh icke haffuer spart sin eenda Son, vthan för wåra skul giffuit honom j dödhen. LPetri 1Post. Förspr. 4 a (1555).
η) (i högre stil) i uttr. afgå med, äfv. genom döden, förr äfv. aflida med döden. (Meddelades) at .. Capitain Carl Albrecht Duwall .. med döden aflidit. 2RARP 4: 537 (1727). Förteckningar .. på dem .., som .. genom döden afgått. Branting Förf. 1: 361 (1827).
ϑ) i uttr. döma ngn till döden, förr äfv. till döds l. dyl., döma ngn att mista lifvet. The skolo döma honom till dödhen. Mat. 20: 18 (NT 1526). Mark. 10: 33 (Därs.: fördöma .. till dödhz). — jfr DÖDS-DÖMD.
ι) i förb. med prep. för l. (enstaka i) i uttr. som betyda: ligga dödssjuk, ligga på sitt yttersta (jfr f, 2 d): ligga för döden, förr äfv., med adverbial, ligga hårdt, rent för döden. Brahe Kr. 40 (c. 1585). (Han misshandlade) Prophossen så att han Ligger hårdtt för dödenn. VRP 4/2 1625. Tegnér 6: 29 (1826). — (†) vara l. ligga l. blifva för l. l. i döden sjuk. Hans hustru liger för dödenn sijuk hemma. OxBr. 11: 41 (1622). A. är på döden siuk. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 68 (1693). — (numera knappast br.) vara för döden. Nordforss (1805). BvBeskow (1837) hos Roos FamArkiv 161. — [jfr mnt. up den dōt liggen] (†) ligga på döden. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 117 (1696).
κ) i uttr. till döds, ngn gg till döden, i bet. α’ förr äfv. till döda (döde).
α’) ss. bestämning till verb: så att han (hon osv.) dör af det, så att döden följer, ihjäl; numera bl. vid verb som beteckna en fortsatt verksamhet hvars slutliga resultat blir döden, ss. slå, piska, trampa, misshandla, jäkta ngn till döds, hungra, svälta, törsta till döds, piska osv. ngn så att han slutligen dör, tills han dör; förr äfv. vid verb som beteckna ett ögonblickligt handlande l. skeende, ss. fälla, skjuta, störta, strypa ngn till döds, falla, störta till döds. Morten Lindorm .. (blef) skuttin med en bösso steen til dödz. OPetri Kr. 236 (c. 1540). Lät osz tine fattige Creatur icke swälta til döda. Emporagrius Cat. O 3 b (1669). (Ryssarna) piskade menlösa barn til döds. Nordberg C12 2: 306 (1740). Folcket .. höllo .. för ett vnder, at jag intet til döds fallit. Humbla Landcr. 26 (1740). Han .. kramar dig till döden! Bäckström Frey 14 (1876). — särsk. ss. bestämning till transitiva l. intransitiva, tillfälligtvis reflexivt använda verb; numera bl. vid verb som beteckna en fortsatt verksamhet, ss. gråta, sörja, äfv. skratta, äta, dricka, arbeta, träla sig till döds; förr äfv. vid verb som beteckna ett ögonblickligt skeende, ss. falla, stupa, störta, stöta sig till döds. Hema tå sitter hans festermö / hon sorgher sigh til dödz. Visb. 1: 65 (1573). (Hästen) hafwer ätitt sigh till dödz. ÅngermDomb. 5/9 1646, fol. 36. En .. timberkarl .., som .. föll sig till dödz. BtÅboH I. 11—12: 204 (1683). Wetterbergh Altart. 411 (1848).
β’) [anv. utgår från de nedan först anförda språkprofven från NT] (i högre stil o. i relig. spr.) ss. (direkt l. indirekt) bestämning till ett föregående sbst.: som medför döden, dödlig; nästan bl. i förb. en sjukdom till döds, en dödlig sjukdom, en sömn till döds, en sömn som öfvergår i l. innebär död, o., i sht förr, i uttr. en synd till döds, en dödssynd; äfv. bildl. Thenne siwkdomen är icke till dödz. Joh. 11: 4 (NT 1526). Synd till dödz. 1Joh. 5: 16 (Därs.); jfr 3 a. LbFolksk. 513 (1892).
λ) med. i uttr. gå till död l. döden, om sjukdom l. sjukdomsfall: sluta med att patienten aflider. SD(L) 1896, nr 192, s. 13.
i) i pl.
α) (numera bl. i poetiskt spr.) individualiseradt, om särskildt fall af död; dödsfall. (Johan Rosenhane) är sjuk blefvin om aftonen och om morgonen död. Här är ock någre exempel flere af sådana hastiga dödar. Ekeblad Bref 2: 267 (1661). År och dödar gräfde / sin hemska grop åt allt hvad jag höll kärt. Heidenstam Dikt. 138 (1895).
β) (†) öfvergående i bet.: dödssätt. Otalige .. nye ohörde och okunnige (dvs. okända) döder. Svart Ähr. 58 (1560). Collan Kalev. 2: 98 (1868).
2) (i sht i högre stil) om döden (i bet. 1) tänkt ss. verksam l. handlande; ofta med mer l. mindre tydlig personifikation. Dödens pilar, förr äfv. skott [gr. βέλος ϑανάτοιο (Homeros)]. Dödens fjättrar. Dödens land, rike, boning. Vara i dödens våld. Tu dödh hwar är thin gadde? 1Kor. 15: 55 (NT 1526). Then som på honom (dvs. hästen) satt, hans nampn war dödhen. Upp. 6: 8 (Därs.). Brotas medh dödhenom, och offueruinna honom. OPetri 1Post. 55 b (1528). Then bleke dödhen. NJacobi NBengtsson A 3 b (1623) [jfr lat. pallida mors]. Så kommer på sidstonne then swarta Döden .., Och tager bort then ene medh then andra. Rothovius BBielke C 4 b (1624) [jfr lat. atra mors]. Dödhen blåås intet i Horn (dvs. kommer utan att man anar det). Grubb 169 (1665). Vi .. önske oss nåd att så tänka på vår egen förestående bortgång, att, när döden kallar oss, vi må vara beredde till en salig hädanfärd. Hb. 1811, s. 22. Döden hade .., tryckt sin stämpel .. på hans förtärda gestalt. De Geer Minn. 2: 136 (1892). — särsk.
a) i uttr. vara dödens, förr äfv., fullständigare: vara dödens man, barn l. dyl., vara i dödens våld; jfr f. Hwem som kom i hennes (dvs. en drottnings i Afrika) Wåldh han war dödzens Man. RelCur. 118 (1682). I Adams barn, som af jorden födens, / Och vänden åter till jorden om! / I ären mine, I ären dödens, / Allt sedan synden i verlden kom. Wallin Vitt. 1: 45 (1839). Stå stilla, eller du är dödens! Hagberg Shaksp. 5: 92 (1848).
b) (†) i uttr. l. ha fått på handen af döden l. dyl., vara dödsdömd l. dödsmärkt. Han var i dödsens käftar, döden hade gifvit honom på handen. Mont-Louis FrSpr. 281 (1739). Möller (1745; under cadavereux).
c) i uttr. som betyda dö (jfr 1 d): [jfr DÖDS-DANS] (knappast br.) dansa med döden. EElai AOlofsd:r C 1 b (1652). — (†) räcka döden handen. Han (var) så illa siuuk, så att han dagen effter måste Räckia döden Handen. VDAkt. 1692, nr 268.
d) i uttr. brottas l. kämpa l. dragas med döden l. dyl., vara nära döden, ligga på sitt yttersta (jfr 1 f, 1 h ι). Spegel Pass. 183 (c. 1680). A. ligger nu på sitt yttersta och drages med döden. VDAkt. 1789, nr 175.
e) (†) i uttr. bära döden på ryggen, ständigt sväfva i dödsfara. Een haffuande Quinna bär Dödhen på Ryggen. SPetri ElisJdr B 4 a (1642).
f) tänkt ss. uppslukande sina offer. Vara dödens lammunge, kattunge (hvard.). Döden kommer efter (dvs. efter hunger och pest), Medh yppen hals och käfter. Stiernhielm Parn. 2: 9 (1651). Gifter mamsell sig med en annan, så är jag på eviga minuten dödsens lamunge. Blanche Stockh. 31 (1847). — särsk. i uttr. i dödens käftar, förr äfv. mun, svalg; i sht i förb. vara i dödens käftar, vara nära att dö, komma ur dödens käftar, (just) med knapp nöd undgå att dö, slita l. rycka ngn ur dödens käftar, (med knapp nöd) rädda ngn från att dö, o. d. (Gustaf Vasa) war .. (då) icke longt fierran dötzens mun. Svart G1 37 (1561). Hvad skal jag begynna, at jag .. må slita eder vtu dödsens käftar? Humbla Landcr. 442 (1740; yttradt till en dödssjuk). Wingård Minn. 3: 118 (1846).
3) om det gm döden (i bet. 1) uppkomna tillståndet (jfr 7 b). GR 18: 283 (1547). Döden är allenast en lång, men intet en ewig sömn. Spegel Pass. 428 (c. 1680). Höra .. (Frälsaren) till i lifvet och i döden. Hb. 1811, s. 110. — särsk.
a) teol. bildl., om det på allt religiöst lif blottade tillstånd i hvilket en människa lefver skild från Gud. Den andliga döden, om detta tillstånd, så länge människan ännu är i lifvet; den eviga döden, om detta tillstånd efter människans död. Thå synden är fulbordhat födher hon dödhen. Jak. 1: 15 (NT 1526). Thz är then rette dödhen wara skild j frå Gudhi som lijffuet är. OPetri MenSkap. 55 (c. 1540). Uppväck oss genom din Helige Andes kraft, så att vi stå upp ur syndens död. Hb. 1894, s. 6.
b) i uttr. borgerlig död, se BORGERLIG 2 c.
4) (numera, utom ss. senare ssgsled i namn på vissa husdjurssjukdomar, bl. i fråga om äldre förh.) med tanke på dödens större l. mindre spridning på en plats o. vid en viss tid: dödlighet; i sht om sjukdom med stor dödlighet: farsot, boskapssjuka, pest; stundom äfv. om farsot bland växter. GR 17: 133 (1545). Siuckdohmen och dödhen ähr stoor uthi Giötheborg. OxBr. 9: 618 (1645). PRudbeck (c. 1690) hos Dybeck Runa 1842 43, 4: 83. I Upsala är full död. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 134. jfr BLÅ-, FOLK-, HÖNS-, SVIN-DÖD m. fl. — särsk. (förr) i namn på bestämda, särsk. under medeltiden härjande farsoter. Thesse tre nampnkunnige plåger, som kalledis svarthe döden, dijgredöden och store döden. GR 25: 138 (1555). Linné Gothl. 312 (1745). Rydberg Sing. 2 (1857, 1865).
5) i bedyranden o. svordomar o. i förstärkande uttr.
a) (föga br.) med anslutning till 2; delvis eufemistiskt för djäfvulen. Jag gifwer honom döden och diefwulen. VDAkt. 1684, nr 6. Ta mig döden. Amman 25 (1756). Dra för döden i våld ..! hvad döden gör du der? Hahnsson (1888).
b) med tanke på Kristus’ död på korset, ofta med utelämnande af den urspr. tillhörande genitiven Guds, vårs Herra o. d.
α) i enträgna uppmaningar l. hotelser l. dyl., i uttr. för Guds döds och pinas skull l. för Guds död (och pina) l. (så numera uteslutande) i förkortad form: för död och pina, för pina och död, vid allt hvad heligt är. Bidie wij eder .. för Gudtz hårde dödt och pijne skuldt. GR 16: 395 (1544). Konsuln var också för död och pina tillsagd att hålla tyst med allt. Högberg Frib. 299 (1910).
β) i verkliga svordomar: Guds död. ConsAcAboP 1: 352 (1648). Hagberg Echegaray 102 (1902). jfr: Eedherne pläga widh thetta settet gemeenliga brukas, Gudz dödh (osv.). OPetri Ed. A 3 b (1539). — (†) (vårs) Herra död, oftast i mer l. mindre förvrängd form; jfr VASERRA. Herra dö! vi voro icke nödbudne. Eurén Kotzebue Orth. 3: 48 (1794). Rassa dö! Lilljebjörn Minn. 77 (1874). Serra dö! Här brinner det i nästa knut. Börjesson C12 25 (1858). — (†) vårs Herra Guds död, i förvrängd form. Nej, hvars herra ko dö! gör inte så. CIHallman 308 (1778). Serrakodö hvad den trägården är väl ansad! Björn Fanfan 10 (1786). Anm. Enl. Ihre DissJurForm. 7 (1746) brukades äfv. formerna Vasserra ko pina .. dö O. Vasserra jetta ko .. dö. Det senare, i hvilket jetta torde vara en förvrängning af Jesus, förekommer äfv. i följande språkprof: Serragitta-dö, en menniska ihjelslagen! Lannerstierna Vitt. 53 (1792). — i förb. död och pina l., i sht förr, med utelämnad konjunktion, pina dö. Ihre DissJurForm 8 (1746). Pina dö! hvad vi fick för stora ögon. Eurén Kotzebue Orth. 3: 33 (1794). Död och pina! Strindberg Gill. 42 (1880). — (†) med förutgående adj.: bittra död. Ihre DissJurForm 8 (1746). hårda död. Ihre DissJurForm 8 (1746; omnämnes ss. allmän svordom).
c) i nekad sats, i det förstärkande uttr. (inte) för min (din, sin) död, (inte) om jag (osv.) så skulle dö på kuppen, (inte) under några förhållanden, alldeles (inte). Iagh tör thz ey göra för min dödh. Asteropherus 32 (1609). Vad .. (Fielding) inte för sin död kunde tåla var tillgjordhet och hyckleri. Sylwan (o. Bing) 1: 422 (1910).
6) öfvergående i bet.: orsak till (ngns) död (i bet. 1); i uttr. vara l. blifva ngns (vissa) död, vara l. blifva döden för ngn; ofta med hyperbolisk öfverdrift. Tvillingarna blefvo moderns död. Kaffe är döden för mig. Kiöld och tårka äre Menniskiones dööd. PPGothus Underv. B 2 b (1590). Många Hundar äre Haarens dödh. Grubb 547 (1665; ordspr.). Jag vet att en marsch på ett par hundra fot skall bli hans död. Hagberg Shaksp. 3: 182 (1848). — särsk.
a) [uttr. är hämtadt fr. 2Kon. 4: 40, där det användes i egentlig mening om en giftig rätt som kokats i en gryta: The .. sadhe, O Gudz man, Dödhen j grytonne, ty the kunde icke ätat (Bib. 1541)] (hvard., skämts.) i uttr. det är döden i grytan, det är vissa döden; stundom, förbleknadt: det är det ödesdigraste som kunde hända. Thesze (symtom på pesten) äre the sälsammaste och farligaste, näst pepparkorn (dvs. blå och svarta fläckar), som äre döden i grytan. Block Pest. 68 (1711). Lapparna (visa) en tendens att vilja dra sig ifrån nomadlifvet. Och det är ju döden i grytan för dem, fastän de icke själfva förstå det. SvD(A) 1917, nr 61, s. 3.
b) (i poetiskt spr.) individualiseradt, i pl. Creutz Vitt. 52 (1755). Det ler öfver slumrande dödar. Topelius Vint. I. 1: 20 (1863, 1880; om Finska vikens vatten); jfr 2. — särsk. öfvergående i bet.: dödsbringande vapen, projektil; jfr c. Hjelten ser bland de ljungande dödarne blott sällhet och lif. Thorild 1: 69 (1781). Och han (Sandels) söktes af dödar från tusen gevär, / Men han tycktes ej veta deraf. Runeberg 2: 80 (1848). De engelska kulsprutorna skicka sina dödar så tätt, att det höres som en enda darrning. Hedin Pol 2: 159 (1911).
c) konkretare: sak l. förhållande som dödar.
α) dödande gift, dödsbringande sjukdom l. dyl.; numera bl. ss. senare ssgsled i namn på utrotningsmedel mot råttor, ohyra o. d. Linné Sk. 374 (1751; om ett visst ämne användt till dödande af vargar). Man får räkna stormarna ibland en af trädens dödar här på orten. Kalm Resa 2: 499 (1756). — jfr INSEKTS-, RÅTT-DÖD m. fl.
β) ss. senare ssgsled i växtnamn; jfr -DÖDA. — jfr BALLER-, HUNDS-, SVIN-, VARG-DÖD m. fl.
γ) (†) dödsbringande plåga, olycka. Pharao .. sadhe (till Moses o. Aron), .. bedher Herran idhar Gudh, at han doch borttagher thenna dödhen (dvs. gräshoppornas härjning) jfrå migh. 2Mos. 10: 17 (Bib. 1541; Luther: diesen Tod; Bib 1917: döds-plåga).
7) i öfverförd anv., i fråga om ting, förhållande o. d.
a) motsv. 1: undergång, försvinnande. På samma gång .. (författaren) predikar dess (dvs. antikens) död så predikar han dess odödlighet. SKN 1843, s. 60. Claeson 2: 167 (c. 1858; om språk). Det händer .., att ett ord kvarstår i litteraturen långt efter sin död (i det talade språket). Cederschiöld Fordr. 13 (1894). — särsk. närmande sig bet.: orsak till undergång l. försvinnande (jfr 6). Iagh hoppas .. att i ingen menniska låten see thetta breeff, uthan .. låta eldh och glödh varda breeffsens dödh. VDAkt. 1651, nr 210. Skrifkonsten är traditionens död. Nilsson Ur. I. 1: 43 (1843). Ojämn .. kullersten, som är döden för en droska. Hedin Bagdad 667 (1917).
b) motsv. 3: dödsliknande tillstånd, frånvaro af lif, anda o. rörelse, liflöshet. Thetta lijf är idel dödh. Ps. 1695, 387: 5. I sinneverlden är allt stillestånd en död. Palmblad i Phosph. 1811, s. 491. I det hela (råder på den omnämnda taflan) någonting, jag vet icke hvad, af ytlighet, död och färg-bjerthet. SvLitTidn. 1820, sp. 468. Det klassiska verket om småstadens lefvande död, Madame Bovary (af G. Flaubert). Böök 1Ess. 179 (1913).
Sammansättningar (i allm. till 1). Anm. Af de två nu brukade ssgstyperna död- o. döds- användes i ä. tid den förra i mycket större utsträckning än nu. Nästan alla ssgr af denna typ till DÖD, sbst., ha numera öfvergått till typen döds-, t. ex. död-stund, -tecken, -år, numera DÖDS-STUND osv. Bland de få undantagen märkas det stelnade uttr. till döddagar o. det fackmässiga DÖD-BOK, DÖD- OCH BEGRAFNINGSBOK, hvilket emellertid numera snarast torde uppfattas ss. ’bok öfver aflidna’ o. icke ss. ’bok öfver dödsfall’. Ssgr till DÖD, adj., af denna typ visa samma utveckling. I ord sådana som DÖDS-BLEK, förr död-blek (eg.: blek som ett lik), i hvilka död(s)- närmar sig bet. af förstärkningsord, är typen döds- numera nästan undantagslöst genomförd; jfr dock DÖD-FULL. På samma sätt har i ord hvilkas senare ssgsled är ett verb o. i hvilka död- närmast står ss. predikatsfyllnad, t. ex. DÖD-FRUSEN, DÖD-SLÅ, DÖD-FÖRKLARA, DÖD-FÖRKLARING, DÖD-SKRÄMD, trots den starkt framträdande adjektiviska bet., död- i stor utsträckning ersatts med döds-, i sht när senare leden står i infinit form (i p. pf. l. ss. vbalsbst.); anslutning till förb. till döds har säkerl. delvis medverkat.
A: DÖD-, se DÖD, adj., ssgr.
B [dels oblik kasus af DÖDE, dels till DÖD. adj.] (†): DÖDA-DAG, se DÖD, adj., ssgr.
-DANS, -MÅL, -SÅNG, se H.
C [dels försvagad form af DÖDA-, dels, i vissa fall, möjl. direkt till DÖDE] (†, utom i DÖDE-GÖK): DÖDE-BÅR, -DAG, -DANS, -DRICK, se H.
-GÖK, se D.
-KLOCKA, -KNÄPP, -MÅL, -PSALM, -STUND, -SÅNG, -VÄRD, se H.
D [utveckladt ur DÖDE- gm inflytande från SÖDER-GÖK, med hvilket ord döder-gök vanl. står tillsammans]: DÖDER-GÖK. (döde- CFDahlgren osv. döder- Karlfeldt osv.) i folktron: gök som bådar död; jfr språkprofvet från 1853. CFDahlgren 5: 241 (1832). (Första gången göken låter höra sig om våren,) må jämväl tagas i akt, i hvad väderstreck han ropar: Norregök, är sorge-gök — Södergök, är döde-gök. Afzelius Sag. 7: 134 (1853). Johansson Varseln. 13 (1915). om gök i gökklocka. Karlfeldt FlPom. 52 (1906).
E [vidarebildning af den vid DÖD, adj., förekommande ssgstypen DÖDER-] (†): DÖDERS-DAG, se H.
F (†): DÖDES-DAG, se H.
G [efter andra ssgr på -o, närmast efter det i samma bibelvers stående askoplats] (†): DÖDO-DAL, se H.
H: DÖDS-ANING. aning om att ens egen död är snart förestående; vanl. i pl. Atterbom Minn. 128 (1817).
-ANNONS.
-ARBETE~020, äfv. ~200. dödskamp. Dödsarbetet hade börjat. Nordenflycht QT 1745, s. 9.
-ATTEST. dödsbevis. SFS 1860, nr 13, s. 1. bildl. Verd. 1888, s. 144.
-BEREDELSE. (numera mindre br.) beredelse till att möta döden (jfr BEREDA 7 c α α’). SynodA 1: 530 (1778). Efter kristelig dödsberedelse blef han arkebuserad. Fryxell Ber. 14: 70 (1846). Cederschiöld Erikskr. 213 (1899).
-BEREDNING. (†) = -BEREDELSE. Ps. 1819, 470: 3. Bergman GotlSkildr. 376 (1852, 1882).
-BETRAKTELSE.
1) (mindre br.) meditation öfver döden; i pl.: tankar l. betraktelser rörande döden i allm. l. rörande ens egen (snart) förestående död. Nordenflycht QT 1745, s. 31. Tegnér (WB) 5: 567 (1826).
2) konkretare: uppbygglig(t) föredrag l. utläggning om döden; särsk.: kort dylik utläggning vid jordfästning. En kort, anslående, gripande dödsbetraktelse. AB(L) 1895, nr 261, s. 2. bildl. LBÄ 14—15: 7 (1798).
-BEVIS. (död- SFS 1875, nr 82, s. 3, Därs. 1905, nr 46, s. 18. döds- SFS 1891, Bih. nr 80, s. 1, osv.) (af läkare utfärdadt) intyg om att ngn är död (o. i hvad sjukdom han dött). SFS 1875, nr 82, s. 3. PT 1911, nr 244, s. 2.
-BLEK. (död- Stiernhielm, Eurén Cora 82 (1794). döds- Lenngren (SVS) 2: 411 (1800) osv.) blek som om man vore död. Stiernhielm Parn. 3: 4 (1651). Han fick färg på de dödsbleka kinderna. Lagerlöf Antikr. 218 (1897). i öfverförd anv. Det dödsblekaste allvar. Lindqvist BakMoln. 221 (1911).
-BLEKHET~20 l. —0~2. —
-BLÅ. (död- Humbla Landcr. 26 (1740). döö- Lucidor. döds- Ling osv.) (mindre br.) blåblek som om man vore död. Lucidor (SVS) 151 (1671). Ling As. 662 (1833).
-BO. (död- NF. döds- GHT osv.) [jfr d. dødbo] stärbhus.
1) en aflidens efterlämnade bo (se BO, sbst1. 5). GHT 1874, nr 14, s. 2. bildl. Erik XIV ansåg sig .. böra bevaka Sveriges intressen i Svärdsriddarordens .. dödsbo och bemäktigade sig Estland. 2NF 27: 1209 (1918).
2) (sammanfattningen af) delägarna i en aflidens bo. NF 2: 138 (1876).
-BOK, se DÖD, adj., ssgr.
-BRINGANDE, p. adj. (död- Ilmoni Sjukd. 3: 481 (1853), SFS 1897, Bih. nr 102, s. 2. döds- SvT osv.) som bringar död. SvT 1852, nr 171, s. 4.
-BUD.
1) underrättelse om att ngn har dött. Wieselgren Samt. 20 (1870, 1880). Dödsbudet kom icke oväntadt. PT 1905, nr 30 A, s. 3.
2) underrättelse att man l. ngn skall dö; äfv.: tecken som varslar om ngns förestående död. Acrel PVetA 1767, s. 67. Hvem af oss vet, .. hvilken minut dödsbudet kommer? Franzén Pred. 5: 64 (1845). Rydberg Gudas. 86 (1887).
3) (numera föga br.) person som öfverbringar dödsbud (i bet. 1). SP 1780, s. 247. Jag nöp mig i kinderna, för att ej se ut som ett dödsbud. Bremer FamH 2: 217 (1831). Landsm. VIII. 2: 64 (1891).
4) skalbaggen Blaps mortisaga (Lin.). Blaps. Bobba. Dödsbud. .. Anses af vidskepligt folk förebåda dödsfall, då den visar sig. Thomson Insect. 59 (1862).
-BÅDANDE, p. adj. (i högre stil) som varslar om död. Dalin Hist. 1: 261 (1747). Rydberg Sing. 96 (1865).
-BÅL.
1) bål på hvilket (ngn l.) ngns lik skall brännas l. brännes. Geijer Häfd. 357 (1825).
2) (förr) på plats där ngn dött en våldsam död uppkastad hög af riskvistar. Sparre Stand. 10 (1847).
-BÅR. (döde- NBenedicti, Schroderus) (mindre br.) eg.: bår på hvilken en död bäres bort, likbår; katafalk på hvilken en kista står. NBenedicti KSoop A 2 a (1624). Schroderus Comenius 959 (1639). (I en af Coliseums arkader) stod alltid en mängd dödsbårar till reds (för bortförandet af de fallna gladiatorerna). Rydberg KultFörel. 1: 71 (1884).
-BÄDD. eg.: bädd på hvilken en människa dör; vanl.: en dödssjuks läger. Choræus Skald. 293 (c. 1800). Han kallade sin Maka och sina Barn till sin dödsbädd. SP 1809, nr 21, s. 4.
-DAG. (döde- LPetri Kr. 25 (1559), Alopæus BorgåGymn. 344 (1807). dödees- BtFinlH 3: 277 (1551). döders- BtFinlH 4: 315 (1566). döds- 2Sam. osv.)
1) dag på hvilken ngn dött. 2Sam. 6: 23 (Bib. 1541). Carl den tolftes dödsdag. Wennerberg 2: 217 (1882).
2) i uttr. till döddagar o. d., se DÖD, adj., ssgr.
-DAL. (dödo- Jer.)
1) dal i hvilken på grund af utdunstningar l. dyl. organiskt lif dödas. Hammargren Jordkl. 143 (1854).
2) (†) dal hvari döda ligga (begrafna), likdal. Jer. 31: 40 (Bib. 1541).
-DANS. (död- Carlén Köpm. 1: 480 (1860). döda- PJGothus. döde- Grubb. döds- Lind (1749; under todtentantz) osv.)
1) etnogr. till 1: dans uppförd vid begrafning. Samtiden 1873, s. 655.
2) [t. totentanz, fr. danse macabre] till 2 c (jfr äfv. DÖD, adj. 1 i): dans med döden (som tänkes dansande bortföra de för döden bestämda), under medeltiden o. renässansen ett omtyckt ämne för målningar; konsth. tafla l. dyl. föreställande en dödsdans; äfv. om melodi som tänkes spelad af döden till dödsdansen. Döden .. pläga Målarne förestella (med) .. ena Gijga, på hwilka han spelar Dödadantzen, och dantzar för honom som moste döö. PJGothus Hunnius Oxenstierna A 3 a (1600). Ingen gåår gärna i Dödedantzen. Grubb 11 (1665). Den berömda medeltida dödsdansen (i Mariakyrkan i Lybeck). MeddSlöjdf. 1892, s. 2.
-DOKTOR, se DÖD, adj., ssgr.
-DOM.
1) dom gm hvilken ngn dömes till döden. Afkunna, utfärda, underskrifva, verkställa en dödsdom. Nordberg C12 1: 60 (1740). särsk. i mer l. mindre bildl. l. öfverförd anv.; ofta i fråga om det förh. att ngn på grund af svår sjukdom icke har lång tid kvar att lefva. Iag hafver syndernas förlåtelse: jag är rättfärdig gjord: döds-domen är uphäfven. Rönigk Fresenius 274 (1753). I slutet af mars mottog Karl XI af sina båda läkare .. med orubbadt sinneslugn sin dödsdom. IllSvH 4: 527 (1880). (Den beskrifvande poesien fick) sin dödsdom genom Lessings ”Laokoon”. PedT 1899, s. 13.
-DRICK. (död- Verelius. döde- Dryselius Monarchsp. 75 (1691)) (†) = -DRYCK. Verelius 30 (1681). LBÄ 39—41: 33 (1800).
-DRYCK. (giftig) dryck som, om den drickes, medför döden; äfv. bildl. JMatthiæ 1: 236 (1658). Rydberg Sägn. 24 (1874).
-DVALA. djup l. tung dödsliknande dvala. Möller (1790). Knorring Cous. 1: 125 (1834). Hela besättningen låg .. i en fullkomlig dödsdvala. Tiden 1848, nr 142, s. 4.
-DÖMA.
1) i sht om läkare: förklara att (ngn) icke har lång tid kvar att lefva. A. C. .. dödsdömdes (vid 21 års ålder) af sina läkare. VL 1894. nr 11, s. 3.
2) bildl.: förklara att (ngt) icke skall bestå l. fortvara, äfv.: att (ngt) icke är värdt att bestå. Steffen Krig. 2: 193 (1815).
-DÖMD, p. adj.
1) i eg. bem.: dömd till döden. Bremer Dal. 241 (1845).
2) af läkare förklarad icke kunna lefva länge, som icke har lång tid kvar att lefva. Lybeck Dikt. 1: 101 (1890). (Han) visste .. att han var dödsdömd, men i arbetet svek han icke. LVetA IV. 5: 7 (1912).
3) bildl., om andlig rörelse, institution l. dyl.: som icke kommer att bestå, hvars dagar äro räknade. Mormonismen är dödsdömd. NordT 1888, s. 422.
-FALL, se d. o. —
-FARA, r. l. f. (mindre br.) lifsfara; lifsfarlig belägenhet. Psalt. 73: 4 (Bib. 1541). DeFoë RobCr. 48 (1752).
-FARLIG. (föga br.) lifsfarlig. LejonkDr. 58 (1689). En dödsfarlig sjukdom. Laurén Minn. 327 (1877).
-FARLIGHET. (†) = -FARA. Gezelius Spegel B 4 a (1714). Nordberg C12 2: 191 (1740).
-FIENDE. fiende på lif o. död; hätsk, oförsonlig fiende. OPetri Kr. 249 (c. 1540). (Ryssarnas) dödzfiender the Påhler och Litthower. Widekindi KrigsH 507 (1671). De Geer Minn. 2: 174 (1892).
-FIENDSKAP~002, l. ~200. —
-FLOD. eg. om den flod som enl. de klassiska folkens o. vissa primitiva folks föreställningar en död hade att passera till sin slutliga boning; äfv. bildl. Stagnelius (SVS) 2: 159 (1821). De dödas själar måste, enligt huronernas tro, på en trädstam vandra öfver dödsfloden. HeimdFolkskr. 28: 33 (1895). Då budskapet kommer från andra sidan dödsfloden. Roos OsynlVäg. 216 (1903).
-FLÄCK. (numera knappast br.) likfläck. Linné GenMorb. 30 (1763). Lundberg HusdjSjukd. 8 (1868).
-FRUKTAN. fruktan för döden. Dödzfruchtan är wärre än sielfwa Döden. Grubb 171 (1665).
-FRUSEN, se DÖD, adj., ssgr.
-FÅGEL. i folktron: fågel som bringar l. förebådar död; särsk. om ugglan. LfF 1865, s. 174. LAT 1874, s. 89.
-FÅNGE. (för lifssak tilltalad l.) till döden dömd fånge. Arnell Stadsl. 603 (1730). Hb. 1811, s. 139.
-FÄLLE. (†) = DÖDSFALL 2. Westhius NPederson 11 (1645). Medel, som .. kunna igenom dödzfällen eller avancementer besparas. BtÅboH I. 10: 199 (1693). VDAkt. 1725, nr 290. särsk. = DÖDSFALL 2 b. Rönigk Fresenius 99 (1753). Sal. DomProbstens dödzfelle. VDAkt. 1697, nr 50.
-FÖRAKT. förakt för döden. Å båda sidor stred man med utmärkt tapperhet och dödsförakt. ÖgCorr. 1854, nr 9, s. 1. bildl., ironiskt. (Aktörer) som sjunga kupletter med dödsförakt utan tecken till hvarken röst eller musiköra. GHT 1896, nr 84 B, s. 1.
-FÖREBUD~002, äfv. ~200. tecken som förebådar ngns död; särsk. i folktron. Om Spökerij och andra döds förebod. Isogæus Segersk. 1105 (c. 1700).
-FÖRKLARING, se DÖD, adj. ssgr.
-GUD. mytol. gud som råder öfver död, härskare i de dödas rike. Stagnelius (SVS) 2: 58 (c. 1820). Uppl. 1: 218 (1902; om Odin).
-GUDINNA. mytol. jfr -GUD. Dödz-Gudinnan skall snart klyfwa / Min Lijfs-trå. Lucidor (SVS) 10 (c. 1670; om den af parcerna i den gr. mytologien som afklippte lifstråden). Dödsgudinnan Hel. EHTegnér i Ydun 1870, s. 67.
-GUDOMLIGHET. mytol. jfr -GUD.
-HOPP. hopp som medför döden. Ett dödshopp från Katarinahissen.
-HOT. (i sht i högre stil) hot om död. JGOxenstierna 4: 316 (1815). Berg Krig. 101 (1915). bildl. Ett dödshot mot protestantismen. IllSvH 4: 162 (1880).
-HUFVA. fjärilen Sphinx Atropos Lin., dödskallefjäril. I Sverige är dödshufvan .. den största (fjärilen). Thomson Insect. 138 (1862).
-HUFVUD, se DÖD, adj., ssgr.
-HUGG. dödande hugg. Gifva, måtta, mottaga, få ett dödshugg l. dödshugget. Bullernæsius Lögn. 424 (1619). Vapnet, som tillfogat .. (Slatte) dödshugget, låg bredvid. Rydberg Vap. 382 (1891). särsk. bildl. Strinnholm Vas. 3: 215 (1823).
-HVIT. hvit (i ansiktet) som en död. Carlén Skuggsp. 1: 340 (1861, 1865).
-HÄST. mytol. häst på hvilken en dödsgudomlighet (l. en död) rider. Rydberg Myt. 1: 381 (1886). Den germanska folktrons dödshäst. SD(L) 1905, nr 137, s. 1.
-JUNGFRU. mytol. ung kvinnlig dödsgudomlighet. Valkyrier rida / på skummande hästar; / Hell Dödsjungfrur, hell! Tegnér (WB) 2: 67 (1811). Nilsson PrimRel. 33 (1911).
-KALK. [med anslutning till Jesus’ ord före sin död i Mat. 26: 39 (Bib. 1541): är thet möghelighit så gånge thenna kalcken jfrå migh] (numera knappast br.) om dryck som innebär död; bildl. Räcka, gifva ngn, tömma dödskalken. Drick ut dödskalken, bjud Gustaf farväl. Bellman 6: 199 (c. 1790). Bremer FamH 2: 82 (1831).
-KALL, adj. (i högre stil) kall som en död, iskall; om människa, kroppsdel, äfv. om vind l. dyl. Leopold 2: 268 (1793, 1815). En dödskall vind. Lagerlöf Drottn. 207 (1899).
-KAMMARE. fisk. benämning på innersta rummet i en nätbyggnad, i hvilken fisken är hemfallen åt döden. UB 3: 572 (1873). Lilljeborg Fisk. 1: 258 (1884).
-KAMP. om den kramp l. de ryckningar l. öfverhufvud om de lidanden som föregå dödens inträdande. Wivallius Dikt. 113 (1641). Snart kom dödskampen, åtföljd af yrsel och hallucinationer. Hedenstierna FruW 175 (1890). bildl. Den romerska republikens långvariga dödskamp. PedT 1900, s. 361.
-KANDIDAT. dödsdömd person; numera nästan bl. (hvard.) om person som (på grund af långt framskriden sjukdom) icke har lång tid att lefva. Ibland de .. (till Paris) förde Arrestanter och Döds-Candidater befinner sig nu äfven den bekante B. DA 1793, nr 285, s. 1. Nyblom Twain 2: 99 (1874).
-KISTA, se DÖD, adj., ssgr.
-KLAGAN. (död- 1Mos.) etnogr. offentligen o. under vissa yttre former uttryckt klagan öfver ngns död; klagosång l. klagofest, uppstämd resp. hållen vid ngns död. Tå höllo .. (Israels barn) een ganska stoor och bitter dödhklaghan (öfver patriarken Jakob). 1Mos. 50: 10 (Bib. 1541). (Tragediens) förberedelse var den urgamla dödsklagan. Wrangel Dikten 259 (1912).
-KLOCKA. (döde- Wexionius)
1) (i vitter stil) kyrkklocka, som gm sin ringning förkunnar att ngn dött. Serenius (1734; under knell). AB 1897, nr 274, s. 4. bildl. i uttr. din dödsklocka ringer l. dyl., du skall snart dö. Din Döde-Klocka klämptar. Wexionius Sinn. 3: G 1 b (1684). Antillindianernas dödsklocka började ringa, när Columbus .. den 12 okt. 1492 landsteg på ön Guanahaní. Klercker Cuba 55 (1898).
2) (†) = -UR. Oldendorp 1: 119 (1786).
-KNÄCK. (hvard.) i uttr. ge ngn l. få dödsknäcken l. dyl., ge ngn resp. få dödsstöten; vanl. bildl. i fråga om andlig rörelse, förslag, institution l. dyl. Calonius Bref 222 (1796). Thomander TankLöj. 189 (1832; i eg. bet.). (Att afskaffa prisbedömning) vore att ge dödsknäcken åt våra industriutställningar. TT 1896, Allm. s. 15.
-KOPPEL. jäg. reservkoppel af hundar som släppas på (räf)spåret, när de först använda hundarna äro trötta, o. gm hvilkas ingripande djuret (räfven) till slut dödas. Hahr HbJäg. 276 (1866). TIdr. 1883, s. 77.
-KORS. kors som i tryck l. skrift användes för att angifva att ngn är död. Wieselgren Samt. 147 (1877, 1880).
-KRAMP.
1) (mindre br.) kramp som uppstår under dödskampen l. som medför döden. 2Sam. 1: 9 (öfv. 1896; Bib. 1917: dödens vanmakt).
2) (†) stelkramp, tetanus. LäkNaturf. 14: 60 (1805). Collin Ordl. (1847).
-KRANS. (i högre stil, föga br.) krans hvarmed en död l. en döds graf prydes l. dyl. Den skönsta tärna staden hade / band min dödskrans. Tegnér (WB) 3: 54 (1818). Perikles satte med egen hand dödskransen på den siste af sina söner. Rydberg Ath. 391 (1859). Heidenstam Folkung. 1: 137 (1905).
-KNÄPP. (döde- Palmfelt Qvinn. 53 (1738)) (starkt hvard.) = -KNÄCK. JGHallman Vitt. 49 (1756). Quennerstedt Torneå 1: 100 (1901). bildl. Vil du, at näringar, som ligga i sista andedrägten, skola just få dödsknäppen. Posten 1769, s. 692.
-KULT. etnol. o. rel.-hist. kult hvars föremål är en dödsgudomlighet (döden) l. de döda. Eichhorn KonstH 14 (1881). Norlind SvFolkl. 106 (1911).
-KVAL. (i högre stil) kval som kännes under dödsarbetet; svårt, häftigt kval; vanl. i pl. OPetri MenSkap. 7 (c. 1540). Utan näring, under ständiga dödsqval hade .. (fångarna) tillbragt dessa dagar. Hagberg Shaksp. 6: 280 (1849). MWeibull i IllSvH 4: 214 (1881).
-KYLA, r. l. f. kyla som vid dödens inträde genomtränger kroppen; bildl.: häftig, genomträngande, isande kyla. Ling As. 291 (1833).
-KÄMPNING. (†) = -KAMP. Phrygius MRosengren B 5 a (1608). Carlsson JCDeGeer 36 (1775).
-KÄNSLA.
1) (†) känning af döden. (På yttersta dagen) vthi en hastigheet vthan någen dödzkenslo förklarad blifwa. Hamarinus ChOlofsd:r C 1 b (1651).
2) (i vitter stil) förkänsla af döden. Det underbara, av kärlek och dödskänsla inspirerade skaldestycket Den döde. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 150 (1918).
-LIK, adj. (död- Herlicius, Lundegård. döds- Linné Ungd. 2: 310 (1734) osv.) som liknar l. påminner om döden; stundom: som liknar en död. Herlicius Alm. 1641, s. 35. Wetterbergh SamhKärna 2: 162 (1857). Almkvist Turgenjef 7: 204 (1886). särsk.
a) om sömn, dvala, stillhet, tystnad l. dyl.: djup, tung; graflik. Creutz Vitt. 59 (1753). Öknens dödlika tystnad. Ödmann MPark 164 (1800). Drinkarens dödlika sömn. Lundegård Tit. 325 (1892).
b) om köld. JGOxenstierna 5: 362 (c. 1817). VLitt. 3: 707 (1902).
c) (föga br.) om plats: öfvergifven, ödslig. GLSilverstolpe Dikt. 1: 86 (1851).
-LIKNANDE p. adj. —
-LISTA. (död- Rosenstein BarnSjukd. 333 (1764). Odhelius PVetA 1776, s. 8) lista öfver dem som dött (inom en viss tid o. inom ett visst område); särsk. om lista som upprättas öfver i krig fallna. STörling (c. 1710) hos Swedberg Dödst. 610 (”592”). Såväl folkräkningarna som dödslistorna grunda sig (i Sverge) på husförhörslängderna. EkonS 2: 39 (1894).
-LUGN, n. djup(t) lugn l. stillhet; äfv. om själstillstånd. Arnell Moore 1: 63 (1829).
-LUGN, adj. (död- JernkA 1886, s. 206, Hedenstierna Jönsson 53 (1894)) fullständigt lugn, orörlig. Brunnsvikens nästan dödslugna yta. Blanche Bild. 1: 20 (1863). Godset förhöll sig i dessa (kokiller) dödlugnt efter tappningen. JernkA 1888, s. 237.
-LUKT. (numera knappast br.) dödsbringande lukt; liklukt. PPGothus Underv. F f 5 a (1590). bildl. Luchten aff (Kristus’) kunscap .. (är för dem som blifva förtappade) een dödzlucht til dödhen, men .. (för dem som blifva saliga) liffzsens lucht till lijffs. 2Kor. 2: 16 (NT 1526; gr. ὀσμή ϑανάτου εἰς ϑάνατον).
-LÄGER. (i högre stil) dödsbädd. Elgström (o. Ingelgren) 55 (c. 1810). Sedan i går var han enkling, och hans hustru låg på sitt dödsläger. Backman Reuter Lifv. 1: 4 (1870). Då lärarinnan .. låg på sitt dödsläger, förordnade hon, att (osv.). AB 1890, nr 4, s. 3.
-LÄNGD. (död- VetAH) jfr -LISTA. VetAH 1755, s. 93.
-LÄNGTAN. längtan efter döden. Ljunggren i SAH 41: 303 (1866).
-MARSCH.
1) marsch under hvilken man dör l. stupar l. går under. Oscar II 6: 175 (1889, 1895). Hedin Pol 2: 534 (1911).
2) (föga br.) om musikstycke: sorgmarsch. Atterbom Lyr. 2: 221 (1808). Polyfem I. 49—52: 15 (1810).
-MAN, se DÖD, adj., ssgr.
-MASK, pl. -er. gipsafgjutning af en död människas ansikte. NF 10: 1036 (1886).
-MINUT. minut i hvilken ngn dör; vanl. (i högre stil) allmännare: dödsögonblick, dödsstund. Vallenius Epistl. Läs. (1733). Skapare! .. / O, sträck mot mig, i dödsminuten, / Din hulda faderliga famn! Lenngren (SVS) 2: 395 (1797); jfr Ps. 1819, 449: 3.
-MÅL. (döda- Wallius KPedersson A 5 a (1622). döde- Schroderus Comenius XCVII (1639), HernösDP 1693, s. 34, 40. döds- (dös-) GR 1: 252 (1524), Kyrkol. 18: 3 (1686); jfr Bælter Cerem. 794 (1760)) [fsv. döds mal] (†) dödsfall; död. Dödzmåll Siukdom och allehande tilfellen som påkomme kunne. UrkFinlÖ II. 1: 112 (1593). Abrahamsson 781 (1726; efter handl. fr. 1699). särsk.
a) i uttr. för dödsmåls skull, för dödsfalls skull. GR 1: 252 (1524). VRP 1657, s. 1102.
b) om mord l. dråp. GR 15: 466 (1543).
-MÄRKE.
1) (†) tecken som angifver att ngn är död. Dalin Vitt. 3: 215 (1733).
2) tecken till att ngn måste l. snart skall dö; i bild. Dödsmärket (är) tecknadt på deras änne. Wisén Oden 10 (1873).
-MÄRKT, p. adj. märkt af döden, bestämd att dö, dödsdömd (se d. o. 2, 3). En fåfänglig och dödsmärkt sträfvan! Sander i 3 SAH 6: 14 (1891). Levertin NDikt. 41 (1894).
-MÄSSA. i fråga om katolska förh.: mässa som läses för en död. NF 8: 339 (1884). bildl. i uttr. läsa dödsmässan öfver ngt, förklara ngts roll vara utspelad. Nyblom i 3SAH 13: 273 (1898).
-NATT.
1) natt under hvilken ngn dör. Wallin 2Pred. 2: 126 (1817).
2) döden betraktad ss. en natt. Tranér Anakr. 47 (1826). Job 23: 17 (Bib. 1917).
-NÖD.
1) om de kvalfulla ögonblicken före döden, dödskamp. LPetri 4Post. 33 a (1555). Nohrborg 465 (c. 1765).
2) lifsfara. Om wor näste kommer j dödznödh. OPetri 2Post. 208 a (1530). Ödman Vår- o. sommard. 1: 78 (1883, 1887). (†) i pl. Vthi alle Fahrligheter och Dödznöder. Schroderus Os. 2: 400 (1635).
-OFFER.
1) offer till en död l. de döda l. till dödsgudomlighet; äfv. konkretare, om det som offras; äfv. bildl. om graf- l. minnesdikt l. dyl. Lyceum I. 2: 116 (1810). Norrmann Eschenburg 2: 325 (1818). Dödsoffret, hvilket af folket hembäres de aflidne på Alla själars dag. NF 10: 1532 (1886).
2) bildl. om person som är bestämd att dö l. som dödas orättfärdigt l. på ett grymt sätt. Cronholm Lig. 43 (1839). Njuta af sitt dödsoffers ångest. Wetterbergh FyraSign. 88 (1843).
3) offer bestående i (frivillig) död. (Kristus har) genom sit dödsoffer .. fullbordat .. verldens försoning. Prot. 13/9 1794, s. A 3 b.
-ORSAK~02, äfv. ~20. orsak till (ngns) död; i sht om sjukdom. Linné Ungd. 2: 264 (1734).
-PLÅGA. (mindre br.) plåga som föregår l. åtföljer döden; förr äfv.: plåga l. sjukdom som medför döden; häftig, svår plåga; vanl. i pl. Pestilentia, och andra Dödzplåghor. PPGothus Underv. T 7 a (1590). Dalin Hist. 1: 503 (1747). De rop af smärta, som dödsplågorna aftvingade (honom). Fryxell Ber. 6: 476 (1833).
-POST. jfr -BUD.
1) (i högre stil, föga br.) = -BUD 1. F. skickades med dödsposten (dvs. underrättelsen om kronprins Karl Augusts död) till Stockholm. BL 5: 18 (1839). Ljunggren SAHist. 1: 340 (1886). (†) med gen.-bestämning angifvande den som dött. Stagnelius (SVS) 3: 81 (1817).
2) (†) = -BUD 2. När .. dödzposten kommer, fasa wij .. häftigt derföre. Ekendahl JEDelaGardie 12 (1709). År 1774 .. fick .. (Linné) et anfall af Slag, .. efter denna döds-post bättrades han något, men blef aldrig rätt återstäld. Acrel PVetA 1796, s. 154.
-PSALM. (död- Schroderus Comenius 962 (1639). döde- NBenedicti) psalm hvars ämne är döden (o. som sjunges vid begrafningar l., undantagsvis, som ngn läser l. sjunger före sin död l. afrättning). NBenedicti KSoop D 2 a (1624). Den bekante Dödz-Psalmen: Hela Wärlden klagar sig, etc. BerC11Begrafn. 1697, s. B 3 a. (Biskopen) sång sina dödspsalmer, .. och afsomnade. Burman Alm. 1726, s. 22.
-RIDT. ridt under hvilken större l. största delen af de deltagande resp. den som utför densamma stupar. GHT 1895, nr 221 B, s. 1.
-RIKE. etnogr. o. rel.-hist. plats där de döda vistas. Lysander Äfv. 67 (1872). Hel, dödsrikets herskarinna. Wisén Oden 94 (1873). särsk. om den ort där enl. (judisk o.) kristen åskådning de döda vistas i väntan på yttersta dagen; jfr HELVETE. Judarne tänkte sig .. i jordens inre ett dödsrike, Scheol eller Hades. Melin JesuLefv. 3: 207 (1849). När .. (den rike mannen) nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se .. Lasarus i .. (Abrahams) sköte. Luk. 16: 23 (öfv. 1883; NT 1526: Wedh han war j pinone; Bib. 1541: j heluete och j pijnonne). Anm. Dödsrike ss. beteckning för den plats som i den gr. grundtexten benämnes ἅδης, Hades, är mycket sent i de sv. kyrkliga böckerna. (I NT 1526 o. Bib. 1541 användes i stället nästan öfverallt helvete.) På vissa ställen infördes dödsrike visserligen redan i öfv. 1873, på andra i öfv. 1883, på andra åter i öfv. 1907, men först i Bib. 1917 är anv. af dödsrike fullt genomförd.
-RISK. eg.: risk att man skall dö; sannolikhet l. utsikt för person l. för grupp af personer (i en viss ålder l. under en viss period l. dyl.) att dö, dödlighetsrisk. EkonS 2: 35 (1894). Mankönets dödsrisk är i allmänhet ganska afsevärdt större än kvinnkönets. PT 1916, nr 68 A, s. 3.
-ROF. [jfr isl., fsv. valrof, plundring af de stupades lik] (†) byte bestående i döda (stupade). Ling Agne 158 (1812). Einherier alle / i Odens gårdar / de huggas dagligt / och kora dödsrof. Tegnér (WB) 3: 20 (1817). Strindberg MOlof 20 (1872, 1899).
-ROSSLING. en döendes rossling; vanl. i pl. Johansson HomIl. 10: 483 (1846).
-RUNA. [jfr isl. helstafir, runor som bringa död, o. valrúnar, runor som förebåda manspillan]
1) (magisk) runa l. tecken som verkar l. medför död. Då skar han ärligt / runor åt Oden, / dödsrunor djupa på bröst och på arm. Tegnér (WB) 5: 135 (1822). Johansson HomIl. 6: 169 (1846).
2) kort minnesteckning, nekrolog. SAH 53: 171 (1877).
-RYCKNING. ryckning som en döende gör i dödsögonblicket; vanl. i pl. Ligga i dödsryckningarna. UB 3: 570 (1873). bildl. Snällp. 1848, nr 5, s. 4. Vintern låg i dödsryckningarna. Skottsberg Båtf. 185 (1909).
-SAK. [fsv. dödz saak] (†) brott som straffas med döden l. förtjänar döden. (Pilatus sade:) Hwadh haffuer han (dvs. Jesus) thå illa giordt? Iach finner ingen dödz sack medh honom. Luk. 23: 22 (NT 1526; Bib. 1917: något som förtjänar döden). Björner Vols. 80 (1737). Schultze Ordb. 3965 (c. 1755).
-SAKRAMENT. i katolska kyrkan: det af de sju sakramenten som omfattar beredelsen till döden; sista smörjelsen. Lagerlöf Jerus. 1: 200 (1901).
-SIFFRA. i sht statist. siffra l. tal som anger absoluta antalet döda (inom en viss tid l. på en viss ort). Samtiden 1871, s. 187. 1839 uppgick dödssiffran (för smittkoppor) .. till nära 2000. ENilsson hos Flodström SvFolk 89 (1918).
-SJUK. (död- OPetri, JMatthiæ 1: 391 (1658). döds- (döss-) LPetri Kr. 22 (1559) osv.) [fsv. döds siuker] lifsfarligt l. obotligt sjuk; häftigt l. svårt sjuk. OPetri Kr. 231 (c. 1540).
-SKJORTA. (föga br.) skjorta i hvilken en död klädes. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 337 (cit. fr. 1749). Schützercrantz Olycksöden 30 (1775).
-SKJUTA. (i finit vbalform: död- Thunberg Resa 2: 81 (1789), PedT 1897, s. 425; i p. pf.: död- Lagförsl., Hemberg ObanStig. 216 (1896). döds- LPaulinusGothus Ratio Föret. 2 b (1633) osv.) skjuta ihjäl; numera nästan bl. i p. pf. ss. adj.: skjuten så att döden följde, ihjälskjuten, stupad för skott. Lagförsl. 2: 48 (1609). 1 gemen dödskutten och 2 rymbde till Fienden. KKD 11: 135 (1710). Den påskjutna tranan .. stöp dödsskjuten i kärrgränsen. EHemberg i Jäg. 1897, 2: 46.
-SKOTT. dödande skott. Min älsta bror fick gifva .. (älgen) dödsskottet. Tersmeden Mem. 3: 91 (1741).
-SKRI. (i högre stil) skri utstött i dödsögonblicket; vildt l. häftigt skri. Humbla Landcr. 18 (1740). Hagberg Shaksp. 1: 155 (1847).
-SKRÄCK. skräck för döden; häftig l. våldsam skräck. En dödsskräck i själen .. for. Lenngren i SP 1809, nr 6, s. 2. VerdS 152: 12 (1907).
-SKRÄMD, p. adj. (död- Lagerlöf, Berg Sjöfallsb. 88 (1910)) skrämd så att döden kunde följa, häftigt l. våldsamt (för)skrämd. Fitinghoff Tafl. 27 (1886). De stackars ungarna voro alldeles dödskrämda. Lagerlöf Jerus. 1: 253 (1901).
-SKRÄN. skrik som utstötes af person l. djur som skall dö. Stagnelius (SVS) 2: 126 (c. 1820).
-SKUGGA. [anv. utgår från de nedan anförda uttr. dödsskuggans dal, land] bildl., om döden l. om dödsskräcken med dess fasor. De .. (äro) många, hvilka ännu sitta i hedendomens mörker och dödsskugga. Flensburg KyrklTal 164 (c. 1875). särsk. i uttr. dödsskuggans dal l. land l. dyl. Thomander 1: 619 (1856). Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal. Psalt. 23: 4 (öfv. 1888). Det folk, som vandrar i mörkret, ser ett stort ljus; öfver dem som bo i dödsskuggans land skiner det klart. Jes. 9: 2 (öfv. 1898).
-SLAG. (död- RA, Schultze Ordb. 4484, 4507 (c. 1755). döds- GR 10: 50 (1535) osv.) [fsv. döds slagh; jfr mnt. dōtslach, t. totschlag]
1) (föga br., se dock nedan) slag som medför döden. Schartau UtkPred. 1: 363 (c. 1800). Törngrenska målet 92 (1801). (mindre br.) bildl.: dråpslag. (Misslyckandet af Köpenhamns stormning) var ett dödsslag åt Carl Gustafs omåtteliga ärelystnad. HSH 9: 133 (c. 1750). Sundberg Bekänn. 11 (1879).
2) (†) dödande; mördande; dråp. RA 1: 267 (1540). (Biskop Absalon) begynte .. sitt Biskopsdömme medh Blodzuthgiutande och Dödzslagh. Schroderus Os. 2: 673 (1635). med afs. på djur. Schroderus Liv. 772 (1626).
3) (†) konkretare: dråp, mord. GR 10: 50 (1535). Nordström Samh. 2: 322 (1840).
-SLAGARE. (död- GrundelDeduction 1666, s. 89, Schultze) [mnt. dōtslager, t. totschläger] (†) dråpare, mördare. Schmedeman Just. 39 (1560). Schultze Ordb. 4488, 4507 (c. 1755).
-SLUMMER. slummer som innebär död; djup l. tung slummer. Det vore kanske en hårdhet at väcka henne ur sin döds-slummer. Eurén Erem. 8 (1797). Afzelius Sag. 3: 122 (1841).
-SLÅ, v. (död- HH, Nilsson Fauna 1: 380 (1847). döds- VDP 1672, s. 396 osv.) [fsv. döds slaghin, p. pf.; jfr mnt. dōtslān] slå ihjäl, döda; numera (knappast br.) bl. med tanken på att döden tillfogas af verkliga slag: slå (ngn) till döds; särsk. i p. pf. ss. adj.: ihjälslagen, dödad. Och bleffve .. död slagne vedh pass 4,000 aff fienderne. HH 20: 16 (c. 1580). Dödslagen af åskian. Serenius (1734; under dead, adj.). Kosackerna nedslogo obarmhertigt äfven sådana, som medvetslösa lågo på gatorna, och dessa dödsslogos utan pardon. VL 1901, nr 72, s. 3.
-SMÄRTA, r. l. f. (i högre stil) Heinrich (1814).
1) smärta som föregår döden. Midt under dödssmärtan. Wetterbergh Altart. 38 (1848). Rundgren Minn. 2: 13 (1859, 1883).
2) häftig smärta l. sorg. Hansson Kås. 109 (1897).
-SORL. (†) = -ROSSLING. Rutström Schiller 139 (1799). Lindrigt och lätt lossades (för Geijer) de jordiska banden. Ingen ryckning, intet dödssorl i bröstet. ALGeijer (1847) i Solnedg. 4: 143. —
-SOT. (död- Verelius 52 (1681), Schultze Ordb. 4713 (c. 1775)) (†) sjukdom som medför döden. SvForns. 2: 105. Messenius Christm. 255 (c. 1616). Heinrich (1814).
-STATISTIK. del af befolkningsstatistiken som sysslar med dödsfallen (inom viss tid l. visst område), deras antal, fördelning o. orsaker, dödlighetsstatistik. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 106.
-STEL. stel på grund af inträdd död. Hammarsten FysiolK 329 (1883). bildl. Dödsstel var hans blick. Arnell Moore 2: 66 (1830).
-STELHET —0~2 l. ~20. Berlin Lsb. 31 (1852).
-STILL l. -STILLA, adj. [jfr t. todesstill] stilla som döden; orörlig o. tyst. Det blef ett ögonblick dödsstilla vid bordet. Bremer Dagb. 76 (1843). Resliga, dödsstilla skogar. Dagen 1897, nr 177, s. 3.
-STILLHET—0~2 l. ~20. Remmer Delavigne 76 (1842).
-STRAFF. (död- Serenius (1734; under benefit, sbst.)) straff som består i lifvets förlust. Enkelt dödsstraff, (förr) motsatt skärpt dödsstraff, med förutgående afhuggande af högra handen l. dyl. Sahlstedt Hofart. 151 (1720).
-STRÅ. (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) dödsläger. OPetri 1Post. 55 a (1528). Han finge väl ha hem prästen, han som andra, på dödsstrået. Högberg Vred. 1: 40 (1906).
-STUND. (död- Rudbeck, Carl xii. döde- Spegel GV 290 (1685)) [fsv. döds stund] ögonblick, då ngn dör. GR 4: 330 (1527). Thå nw konung Magnus förnam at hans dödz stund nalkades, kallade han sitt rikes rådh til sich. OPetri Kr. 97 (c. 1540). (†) i brefafslutning. Rudbeck Bref 187 (1682). Jag .. beder Mon Coeur försäkra sig, att jagh till min dödstund förblifver och är eder underdånigste och trognaste broder och tjenare. Carl XII Bref 13 (1702).
-STÄMNING. dyster stämning, sådan som frammanas af tanken på l. sysslandet med döden. Romantisk dödsstämning. Hedvall RunebgStil 57 (1915).
-STÖT. stöt l. hugg l. stick som medför döden. Gifva ngn l. få dödsstöten. Lind (1749; under todes-stich). bildl. Den antika bildningen fick dödsstöten genom stängandet af universitetet i Athen. NF 18: 782 (1894).
-SVETT. (död- Schultze) svett som frambryter vid dödens annalkande. Schultze Ordb. 5263 (c. 1755).
(1 h κ β’) -SYND. teol. synd som medför andlig l. evig död; särsk. om svår synd som icke kan förlåtas, i sht om den gamla kristna kyrkans sju hufvudsynder (högmod, girighet, vällust osv.). LPetri 1Post. b 6 b (1555). bildl. Hvarje exakt naturforskare skyr .. (ett teleologiskt betraktelsesätt) såsom en vetenskaplig dödssynd. Claëson 2: 84 (1859).
-SÅNG. (död- Schroderus Dict. 68 (c. 1638), Schultze Ordb. 4148 (c. 1755). döda- Linc. (1640; under nænia). döde- Linc. (1640; under threnodia), Fernander Theatr. 503 (1695). döds- IErici Colerus 1: 114 (c. 1645) osv.) sång som syftar på l. hänför sig till döden l. ngns död; dödspsalm; ofta: klagosång till minne af ngns död. Linc. (1640).
-SÅR, n. (död- Brahe Kr. 40 (c. 1585), Lælius) [fsv. döds sar] (mindre br.) sår som medför döden, banesår. Tommes Gulsmedt gaff .. (Michel) sitt dödzsåår. HH XIII. 1: 25 (1562). Thär (dvs. i Gilead) fick Ahab Dödh sååret. Lælius Bünting 1: 148 (1588). GHT 1896, nr 178, s. 2.
-SÅR, adj. (död- Klag. 2: 12 (Bib. 1541)) (†) sårad till döds. Hes. 28: 23 (Bib. 1541). Jer. 51: 52 (Därs.).
-SÄNG. (föga br.) säng i hvilken ngn tillbringar sina sista stunder, dödsbädd. PErici Musæus 1: 233 a (1582). Jag har stått vid många dödssängar. Kullberg Mem. 3: 87 (1836). Sturzen-Becker 1: 220 (1861).
-SÄTT. sätt på hvilket ngn dör l. bringas om lifvet. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Märkeligt, at i de äldsta tider var detta döds-sätt (dvs. hängning) icke nesligit. Dens. Hist. 1: 369 (1747). (Karl XII:s) dödssätt är en gåta och lär så altid blifva. Höpken 1: 14 (c. 1760). SFS 1894, nr 62, s. 27.
-SÖMN.
1) sömn som medför l. öfvergår i döden. Den Atheniensiska Cicuta (dvs. sprängörten) förorsakade hos Menniskiorna en .. dödssömn. Bliberg Acerra 29 (1737).
2) om döden betraktad som en sömn; särsk. i uttr. sofva dödssömnen, vara död. Melin Pred. 1: 38 (1844). Man (såg) att hon sof .. dödssömnen. Bremer Dal. 100 (1845). bildl. Lidner SednSkr. 56 (c. 1785). Menniskan .. låter .. icke Guds heliga Anda väcka sig ur dödssömnen. Hagberg Pred. 4: 86 (1818).
3) tung l. djup, dvallik sömn. Hasselroth Campe 52 (1794). Jag .. föll .. i en dödssömn af trötthet. Geijerstam Lillebr. 183 (1900).
-TABELL. i sht statist. tabell öfver antalet döda (inom viss tid o. på viss plats), dödlighetstabell. VetAH 1801, s. 330. Fahlbeck Ad. 1: 418 (1898).
-TAL.
1) antalet döda (inom en viss tid o. på en viss plats). Bergman Folksj. 150 (1875).
2) statist. tal angifvande det årliga antalet aflidna bland ett tusental (tiotusental osv.) personer af en gifven folkmängd, dödlighetstal. NF 15: 1027 (1891). I allmänhet ligger det svenska dödstalet (för 1870-talet), efter skilda åldrar .. räknat, omkring 25 % under medeltalen för västra Europa. Flodström SvFolk 598 (1918).
-TANKE. tanke på döden l. ens egen förestående död. Wallius KPedersson E 5 a (1622). Gudelige DödsTanckar. Swedberg (1711; boktitel).
-TECKEN. (död- Fahlgrén)
1) (mindre br.) tecken till snart inträdande död. Schroderus Os. 2: 734 (1635). Thomander Pred. 2: 415 (1849).
2) tecken på inträdd död. Nehrman JurCr. 196 (1756).
3) kors som betecknar att ngn l. ngt är död(t). Fahlgrén Boktr. 39 (1853). TT 1900, Allm., s. 263.
-TID. [fsv. döds tidh]
1) (numera bl. tillf.) till 1: tid då ngn skall dö l. har dött; äfv.: tid l. stund då ngn dör. (Den rike) skal j sin dödz tijdh intet med sigh tagha. Psalt. 49: 18 (Bib. 1541). Björling Civilr. 7 (1906).
2) (†) till 4: tid af farsot o. stor dödlighet. Berchelt PestOrs. E 3 a (1589). J Pestilentz och Dödz tijdher. PPGothus Underv. H 5 b (1590).
-TIDNING. (†) = -BUD 1. Leopold i LBÄ 7—8: 116 (1797). Sturzen-Becker 1: 220 (1861).
-TILLFÄLLE~020, äfv. ~200.
1) (†) dödsfara. Emporagrius JPärsson D 3 a (1650).
2) (†) dödsfall (se d. o. 2). Placat Böned. 1695, s. 4. ResolStädBesvär 1719, s. B 1 a.
3) dödens inträffande. Den församling, den aflidne vid dödstillfället tillhörde. SFS 1894, nr 62, s. 12.
-TIMME. [fsv. döds time]
1) (i högre stil, numera knappast br.) tid l. stund l. ögonblick, då ngn dör. (Vi) troo .., at .. (Gud) oss skal förläna en salighan dödztima. LPetri 4Post. 59a (1555). Wirsén i 3SAH 7: 120 (1892).
2) timme l. klockslag, då ngn dör; nästan bl. (i högre stil) i uttr. hans dödstimme slog l. har ännu icke slagit l. dyl. Strinnholm Vas. 1: 147 (1819).
-TRUMPET. den trattlika svampen Craterellus Cornucopoides Lin. Karsten FinlEkonFl. 40 (1867).
-TRUG. (†) dödshot. Ps. 1695, 24: 1. Schenberg (1739).
-TRÄD.
1) (†) om kunskapens träd på godt o. ondt i paradiset, hvars frukt bragte döden öfver de första människorna; motsatt lifvets träd. JGOxenstierna 4: 122 (1815).
2) (förr) om träd under hvilket (i vissa trakter af Dalarna) likföljena stannade på vägen till kyrkan, o. på hvilket listor med de dödas namn fästes. Linné Ungd. 2: 271 (1734).
-TRÖTT. trött så att man känner det, som om man skulle dö; oerhördt trött. Östergren Dikt. 147 (1871). En trupp, .. dödstrött efter en lång dagsmarsch. Jungstedt Miliss. 14 (1901).
-TUNG. oerhördt tung; bildl. Dödstunga fjät. Bremer Dal. 244 (1845). Dödstunga allvaret. Lagerlöf Drottn. 94 (1899).
-TYST. alldeles l. fullkomligt tyst. Det var dödstyst i rummet. Bremer Grann. 1: 18 (1837).
-TYSTNAD. Stagnelius (SVS) 2: 338 (1821).
-UR. benämning på skalbaggar tillhörande släktet Anobium Fabr., anob; jfr VÄGGSMED; äfv. benämning på det af denna skalbagge under parningstiden frambragta ljudet, som liknar ett urs tickande och som enl. folktron ansågs förebåda död. Sundevall Zool. 100 (1835). Dödsur knäppte i stugans stockar. Johansson Varseln. 34 (1915).
-VARSEL. varsel om att ngn skall dö. Nilsson FolklFest. 239 (1915). Med ens stod det för honom, att ugglan (en viss kväll) ropat sitt dödsvarsel. Johansson RödaHuv. 2: 259 (1917).
-VERKTYG~02 l. ~20. (i högre stil) om vapen l. dyl. Lansar, spjut och svärd och andra / Dödsverktyg. Kullberg Tasso 1: 233 (1860). Hedin Rev. 114 (1879; om giljotinen).
-VÅLLAN. (†) vållande af ngns död. Hustron, hoos huilken ingen dödzwållan finnes. Murenius VP 32 (1640).
-VÅLLANDE, n. (†)
1) vållande af död. Den minsta grad af dödsvållande benämnes dråp med våda. Palmén JurHb. 198 (1859).
2) dödsorsak. Sådane dödsvållanden som förgift, starka drycker .. m. fl. HA 4: 10 (1874).
-VÅLLANDE, p. adj. (död- HA) (knappast br.) som vållar l. framkallar död. Nordström Samh. 2: 287 (1840). Dödvållande sjukdomar. HA 4: 9 (1874).
-VÅLLARE. (†) person som vållar l. vållat ngn annans död. BtHforsH 1: 134 (1623).
-VÅNDA. (i högre stil) = -NÖD 1. Schroderus Os. 2: 31 (1635). Nyblom Bild. 65 (1864).
-VÄG. etnol. o. rel.-hist. väg som den döde antages vandra, innan han når sin slutliga boning efter döden. Rydberg Myt. 2: 158 (1889). Söderblom Gudstr. 71 (1914).
-VÄSEN. mytol. en aflidens ande; andeväsen som råder öfver död l. härskar i dödsriket l. dyl. LfF 1909, s. 259. Disir betyder .. de dödas andar, och disablotet offret till dessa dödsväsen. HSchück i SvFolkH I. 1: 42 (1914).
-ÅKER. (död- Jer.) (tillf.) åker i hvilken döda begrafvas. Jer. 31: 40 (Bib. 1541; Vulg.: universam regionem mortis; Luther: sammt dem ganzen Acker; Bib. 1917: alla fälten). bildl. (i högre stil) kyrkogård. Wieselgren ManöBord 229 (1882).
-ÅNGEST. (i högre stil) af annalkande l. hotande död framkallad ångest. Palmcron SundhSp. 208 (1642).
-ÅR. (död- PJGothus) [fsv. dödha ar i bet. 2]
1) till 1: år under hvilket ngn dör l. dött. Schönberg Bref 3: 226 (1778).
2) (†) till 4: år under hvilket stor dödlighet råder l. farsot rasar. Tå pestilentie och dödåår äre. PJGothus Böön. g 2 b (1572).
-ÄNGEL. (i högre stil) ängel som hämtar den aflidnes själ. PoetK 1813, Suppl. s. 116. Det är som man hörde på afstånd .. slagen af den förbiflygande dödsengelns vingar. Tegnér (WB) 3: 208 (1819).
-ÄNGSLAN. ängslan för den förestående döden. Celsius G1 1: 369 (1746).
-ÖGONBLICK~002, äfv. ~200. ögonblick l. stund, då ngn dör. Tessin Bref 1: 149 (1752). I sjelfva dödsögonblicket. Svedelius i SAH 51: 296 (1875).
-ÖRN. (enst.) bildl., om kastvapen. Frithiof väger / sin lans och säger: / En dödsörn bär / jag bunden här …” Tegnér (WB) 5: 107 (1825).

 

Spalt D 2552 band 7, 1923

Webbansvarig