| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
1) brant backe l. lid; brant sluttning. Schroderus Dict. 80 (c. 1638). På den sydliga brinken af Kolmåren stodo vi länge. Törneros Bref 1: 269 (1827). De .. redo i susande fart uppför brinken fram till gården. Melin VikSaga 130 (1910). — jfr BACK-, ÅS-BRINK m. fl. — särsk.
a) om vissa branta gator i Sthm. Tyska brinken. Huset är beleget nidhen for Köpmanna gatune paa then södre brinken. O. Petri (1524) i SthmTb. 1: 23. Som .. (Ö. o. V. Långgatorna i Sthm) lågo lägre än den gamla staden, blefvo förbindelselederna tämligen branta; man lade därför från hvar öppning i husraden två sluttande gator, en åt hvart håll, s. k. brinkar. H. Hildebrand i SvH 2: 27 (1904). — jfr KÅK-, KÖPMANNA-, STORKYRKO-BRINKEN m. fl.
b) brant strandbrädd; äfv.: dikesvägg. Almqvist JK 61 (1835). Ångarn glider / Längs älfvens grusgula / Brinkar fram. Bååth GrStig. 101 (1889). Vid de svenska insjöarnas stränder äro brinkarna i allmänhet låga. Sjögren Tornetr. 126 (1909). — jfr FLOD-, STRAND-, Å-, ÄLF-BRINK m. fl.
2) öfversta kanten l. randen af en sluttning. Spegel (1712). Örnen ju sitt näste bygger, / På the högsta bergens brinck. Kolmodin Dufv. 154 (1734). Fischerström 3: 128 (1783). — särsk. om öfre kanten af en strandbrädd; äfv. om dikeskant (jfr BRINK-TORF). Lilljeborg Fisk. 3: 371 (1890).
3) (numera knappast br.) bildl.; jfr BRANT, sbst. 2 slutet. Nu är jag på brincken af mitt förderf. Missförståndet 24 (1740). Thorild 1: 193 (1805).
(1) -HAKE. Holmberg (1795; under enrayoir). Brinkhake .. Jernhake i ändan af en kedja, fästad vid underredet på en vagn, och som, då man skall köra utför branta backar, sättes på ena bakhjulet, för att hämma farten. Dalin (1850). —
(1) -LOSTA. växten Bromus commutatus Schrad., hårig råglosta. Brinklosta .. (förekommer) På torra ställen, t. ex. branta stränder. Thedenius Fl. 53 (1871). NormFört. 35 (1894). —
(1) -SIK. Den sik, som vistas på djupet, kallas Grässik eller Brinksik. LAT 1863, s. 210. Hagdahl Kok. 369 (1879). —
(2 slutet) -TORF. jfr DIKES-TORF. När med spada dikas, då bör brink-torfven .. först läggas vid åkerrenarne, och botnmullen kastas längre bort. Gadd Landtsk. 3: 86 (1777).
Spalt B 4226 band 5, 1922