Publicerad 1920   Lämna synpunkter
BORGENÄR bor1jenä4r l. -næ4r, l. 302 l. 30~2, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Ordformer
(borgnär Nehrman Pr. civ. 99 (1751))
Etymologi
[sannol. bildadt till BORGA, v.1 2 a, efter mönstret af (GÄLDA :) GÄLDENÄR, SKULDENÄR]
fordringsägare, kreditor; jfr BORGES-MAN 2 (sp. 3935). Florinus Nomencl. rer. 72 (1678). Hafver man ej i skuldebref sitt viss dag til betalning nämndt; tå må borgenär söka sitt åter, när han vil. UB 4: 9 (Lag 1734). En sträng borgenär är ofta en slät gäldenär. Sv. ordspråksb. 31 (1865). S:s qvarlåtenskap måste öfverlemnas till borgenärernas förnöjande. Ljunggren SAHist. 2: 244 (1886). — jfr INTECKNINGS-, KONKURS-BORGENÄR m. fl.
Ssgr: BORGENÄRS-ED. ed som det under vissa förhållanden åligger en borgenär att aflägga för att styrka sin fordran. Schrevelius Civilpr. 488 (1853). Borgenär (i konkurs) vare .. pligtig, der det äskas, att .. sin fordran med .. borgenärsed fästa. SFS 1870, nr 26, s. 3.
-FÖRHÖR. förhör med konkursborgenärer inför domare för att få deras fordringar fastställda. N. pressen 1894, nr 340, s. 3.
-SAMMANTRÄDE~1020, äfv. ~2010. sammanträde af ett konkursbos borgenärer för att besluta om ärenden som röra konkursboet. Lunds veckobl. 1887, nr 5, s. 1.

 

Spalt B 3951 band 5, 1920

Webbansvarig