Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÖT blø4t, adj. -are; n. -t blöt4. adv. -T; jfr BLÖTLIG. (n. sg. l. adv. blött Psalt. 65: 11 (Bib. 1541) osv., blödt Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 121 (1644). blöt(h) O. Petri Sal. H 2 a (1535), Rudbeck Atl. 1: 190 (1679)).
Ordformer
(blött i ssgn BLÖTT-MALM G. I:s reg. 24: 562 (1554), Möller (1807; under malm))
Etymologi
[fsv. blöter; jfr d. blød, nor. dial. blaut, isl. blautr. Ordet är etymologiskt identiskt med BLOTT, adj., samt rotbesläktadt med BLÖD o. BLYG, äfvensom med gr. φλυδαρός, mjuk af fuktighet, φλύω, flyta öfver, samt lat. fluo, flyta, fluidus, flytande, mjuk, lös; grundbet. torde vara: mjuk af fuktighet]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., d., nor. dial. o. isl.] († utom i vissa anv:r, se de särsk. mom. nedan) mjuk (o. i allm. oelastisk), lös; jfr BLÖD 5. Clädd j blööt clädher. Luk. 7: 25 (NT 1526). Lät oss ärligha wandra så som om daghen, icke .. j blöta sängar och käti (dvs. lösaktighet). Rom. 13: 13 (Därs.). (Vår lekamen) wil liggia blöt och soffua sött. O. Petri Sal. H 2 a (1535). En krukomakare som thet blöta leeret medh mödho arbetar. Vish. 15: 7 (Bib. 1541). Kött kan aldrig siuda blött, .. om itt stycke Bly kastas i Grytan. I. Erici Colerus 1: 347 (c. 1645). (Pumpan skall) rättas an på blöth Brödh. Salé Kocken 99 (1664). Knijfvarne hafva blefvit så blööta, att dhe ingen skada giöra kunnat. E. Skragge (1670) hos Kröningssvärd Blåkullefärd. 3: 60. Hiernen är det blötaste och lösaste i kroppen. Linné Bref I. 1: 14 (1744). Det miuka härda til, det hårda giöra blött. Kolmodin Qv.-sp. 2: 84 (1750). Denna sandsten är blötare och sämre än den Öländska. Palmblad Lärob. i geogr. 110 (1835). (Vinter o. sommar äro) icke blöta sniglar, som kräla öfver hvarandra; det är armstarke, slagfärdige jättar, som brottas en tid. Topelius Vint. II. 2: 268 (1882). — särsk.
a) (mindre br.) slakt. i uttr. blött fläsk, löst fläsk. 2 Uppf. b. 4: 293 (1899).
b) bergv. i uttr. blöt malm.
β) (†) = BLÖT-MALM 2. Linné Beskr. ö. stenr. 64 (c. 1747).
c) [jfr d. bløde æg] (†) i uttr. blött ägg, löskokt ägg. Hist. handl. 20: 141 (c. 1565).
d) (numera mindre br.) närmande sig 5, om mark l. jord o. d., om frukt l. potatis l. ost o. d.: som gm stor vattenhalt är uppmjukad l. lös, mosig, vattnig. Blööt frucht ther man gör most och drick vthaff, Såsom wijn druffuor, Oliuor etc. Glossa t. 2 Mos. 22: 29 (Bib. 1541). På Wintertalet, när thet icke blötare är, än thet går Hästen under Hoffbandet. Brahe Oec. 104 (1581). Huru diup och blöt Leergrund Påhlas. Carlberg Sthms architect contoir E 3 b (1740). Blöt ost. PT 1892, nr 192, s. 1. Potäter, som vuxit i lös sandjord, (äro) bättre än lerjordspotäter, hvilka vanligen äro blöta och vattiga. Friberg Kokb. 6 (1893). Wenström o. Harlock (1904).
e) [jfr d. blød paa hjærnen] (hvard.) i uttr. blöt i hjärnan l. hufvudet l. skallen l. knoppen o. d., som lider af hjärnuppmjukning, som ej kan tänka en redig tanke, virrig l. oredig l. dimmig l. suddig i tankegången. En åldrig lymmel med en hel massa billig konjak under sin vita väst och för resten en smula slö, blöt i hjärnan. Koch Arbetare 33 (1912).
f) hippol.
α) [jfr motsv. anv. i d.; anv. är trol. föranledd däraf att hästens gång vid sänkt kotled blir mera mjuk o. elastisk än vid rak kotled, enär i förra fallet kroppstyngden öfverföres på böjsenorna, i senare däremot kommer att hvila på skelettdelar] (fullt br.) om kotben hos häst: som är starkt lutadt l. sänkt mot marken. Kotans lutning mot marken (hos hästfoten) bör bilda omkr. 45—50° på fram- och 55—60° på bakbenen; är vinkeln väsentligt större, kallas kotan rak eller stel, i motsatt fall sänkt eller ”blöt”. 2 NF 14: 1146 (1911).
β) (numera mindre br.) i uttr. blöt hof, platt hof med mört horn. Weste (1807). Dalin (1850).
γ) (föga br.) om häst: (af) svampig, lymfatisk (konstitution). Oldenburgaren har .. ett tungt hufvud och ett oädelt utseende, ofta dåliga hofvar samt är blöt. Tidskr. f. landtm. 1897, s. 918. Därs. 1900, s. 300.
g) [efter lat. cataracta mollis] (†) med. i uttr. blöt starr, mjuk starr. Systrarne .. hade blöta och mjölkaktiga starrer, hvilkas nedtryckande fölgakteligen var mödosammare än vid de stadige. Acrel Chir. händ. 60 (1759). J. L. Odhelius i Veckoskr. f. läk. 5: 134 (1784).
h) (mindre br.) om kräftor o. kräftskal: mjukskalig, mjuk. En liten ljusgrön och blöt spoling, den minsta af hela (kräft-)hopen. Forsslund Djur 184 (1900).
i) (†) oeg. o. bildl. (De) Vilja nu hemma i ärans säng blött kasta sig neder. Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754). I min blöta sömn, vid denna lampans sken, / Jag nyss på trappan låg i porten här allen. Bellman 2: 177 (1783). (S. Ödmann har gifvit diktionen) en nog concinnitetslös och blöt hållning. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 47 (1819).
j) (mindre br.) om målning l. sätt att måla som kännetecknas af vaga o. obestämda konturer o. färger hvilka flyta öfver i hvarandra: mjuk; motsatt: hård. Füger var en städad målare på Guido Renis blöta sätt. Estlander Konst. hist. 300 (1867). (Josephson) kunde förbise modelleringen .. och måla blött och lösligt. Nordensvan Sv. k. 630 (1892).
k) [jfr d. bløde ord] om språk l. språkljud l. tal l. stämma.
α) (†, se dock γ’) som på ett mjukt o. mildt sätt träffar örat; särsk. om tonande konsonanter i motsats till tonlösa o. bland de tonande konsonanterna om frikativor i motsats till explosivor; mjuk, len, böjlig; motsatt: hård, skarp. (Romarnas) lindrige tungomåhl .., som .. de blöta stafwelser i allsomstörsta öfwerflöd hafwa. Hiärne Orth. 36 (1717). Vthi Swenskan blijr .. allenast det första manliga S brukat, men intet de andre (dvs. tonande s), som blötare och qwinligare äro. Därs. 51. I Åbo-trakten .. veknar (ts) till ett blött, läspande sz. Collan Fin. spr. 35 (1847); jfr β. — särsk.
α’) [benämningen blöt om vokal är öfverförd från uttr. blöt konsonant o. gafs åt de vokaler, framför hvilka g l. k öfvergingo till motsvarande ”blöta” konsonanter; jfr len, mjuk vokal] om vokalerna e, i, y, ä, ö; mjuk, len. De blöta vocalerne e, i, y, ä, ö. H. G. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 415. I Venäläinen .. får penultima en blöt vokal, emedan de föregående äro blöta. Franzén Tal 104 (1835).
β’) (Semivocales) äro antingen blöta eller dubbla … De blöta äro l m n r s. Dubbla äro x och z. Hiärne Orth. 59 (”95”) (1717).
γ’) (i Finl., mindre br.) om tal l. stämma: mjuk, icke klangfull. Malm var en .. man, med .. en stämma, som i mycket liknade Runebergs, kanske något blötare. Strömborg Runeberg IV. 1: 230 (1896).
β) (†) slapp, sluddrig, läspande. Blött och läspande Uttal. Roberg Beynon 20 (1709).
Anm. till 1. I en del hithörande fall inlägger en nutida läsare gärna bet. 5. Jfr d.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial. o. isl.] (föga br.) svag, klen; jfr BLÖD 1. Han är intet blöt, il n’y va pas de main morte. Weste (1807). Men pastorn var heller inte så blöt i armarna, utan han flög upp igen och drabbade på Esaias. Sällberg Långvedsbr. 59 (1894). — särsk. om ögon: svag, klen, dålig. Det skadar .. intet Ehr (sprättar), om I skiärpen Edra blöta ögon, at see Ehr i denna speglen. Dalin Arg. 2: nr 41, s. 1. (1734; uppl. 1754: spaka).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. i nor. dial.] (numera föga br.) blödig (se d. o. 3); jfr BLÖD 2. L. Petri 2 Post. 162 b (1555). (Elis söner) wore sielffzuollighe och sinom fadher olÿdighe, och han for blööth och flaath for them. L. Petri Oec. 48 (1559). Blöta bårdskärare göra rutna Såår. Grubb 41 (1665). En blöt och begrepplös känslosamhet. Atterbom Siare 1: 163 (1841). Fadren var ingen blöt karl, men sonen far fram som vore han beslagen med jern. Topelius Fält. 3: 31 (1855, 1858) (Subjektivismens) våldsamma patos försvann och ersattes med blöt sentimentalitet. Sylwan (o. Bing) Eur. litt.-h. 1: 542 (1910).
4) [jfr motsv. anv. i dan., nor. dial. o. isl.] (†) rädd, feg; jfr BLÖT-HJÄRTAD 2. Hofbursarna .. hafwa .. blöta Hiertan, att dhe siunka i Byxorna. Verelius Ind. 50 (1681). Ein feiges Hertz, et blött hjerta. Lind (1749; under feig).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. nor. dial.] våt, fuktig, vattensjuk, sur, sank. En fuchtigh och blöt Winter. Palmcron Sund. sp. 351 (1642). Een Stopp giordt aff een grann (dvs. fin) Kluut och blöt eller wåt giord i hennes (dvs. växten Capsella Bursa Pastoris’) Safft stillar Näseblod. I. Erici Colerus 1: 197 (c. 1645). Wj torrskoodde gåå uppå hans (dvs. Tritons) blöta Böllja. Spegel Guds verk 134 (1685). Lungande blöt af hagel, rägn och storm. Stenborg De två jäg. 6 (1780); jfr LUNG-BLÖT. Allt var blött och smutsigt; den ena skuren aflöste den andra. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 178 (1891). Myren är visserligen dikad, men fortfarande ganska blöt. Simmons Floran i Kiruna 181 (1910). — jfr DY-, GENOM-, HÖST-, LUNG-BLÖT m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) om ögon: rinnande, sur. (Lapparna) hafwa .. röda och blöta ögon. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 48. Ihre Gl. (1769).
b) (hvard. o. skämts., föga br.) om måltid, fest o. d. där mycket alkoholhaltiga våtvaror förekomma. Fest- och välkomstmiddagen .. hade varit både riklig, blöt och hårdsmält. Knöppel Sv. ridd. 109 (1912).
Ssgr (jfr ssgrna under BLÖTA, v.): A: BLÖT-AKTIG.
1) (†) till 1. Lät .. (citronskalen) i vatnet intet koka förmycket, utan när de kännas blötachtige, så lägges de up. Oec. 149 (1730). Serenius (1734; under soften).
2) (mindre br.) till 5: något fuktig l. våt. —
(1) -DJUR. [jfr d. bløddyr, äfvensom holl. weekdier, t. weichtier, efter nylat. molluscum; namnet är föranledt af djurens mjuka kropp]
1) djur af en grupp af ryggradslösa djur med mjuk, oledad kropp, vanl. omgifven af ett oparigt eller tvådeladt kalkskal; mollusk; jfr -MASK. Blötdjurens kropp är hvarken fördelad i segmenter, eller försedd med något inre skelett. Sundevall Zool. 120 (1835). Haij Boas 214 (1913). förr äfv. om armfotingar, manteldjur o. mossdjur. Scheutz Naturh. 2 (1843). Thorell Zool. 2: 285 (1865).
2) i öfverförd anv., om person ”utan ryggrad”, karaktärslös l. viljelös l. slapp l. sentimental person. Blomberg Övergångstider 128 (1915).
-DJURS-MÄNNISKA. = -DJUR 2. Söderhjelm Upps. 11 (1902).
(1) -FISK, sbst.1 [namnet är föranledt af fiskarnas broskartade benbyggnad] (†) broskfisk. Linné Syst. nat. 40 (1748). Dens. Mus. reg. 52 (1754).
(5) -FODER. med en vätska, vanl. vatten l. mjölk, hoprördt foder. LAHT 1877, s. 14.
(5) -FODRA. fodra med blötfoder. Blötfodra aldrig husdjuren. Lantm.-bl. 1915, s. 508.
(1) -GÖRA, v. [efter lat. emollire; jfr d. blødgøre] (†) göra mjuk, uppmjuka, göra lös, lösa. (Kamomill) ähr mächta nyttigh till att blötgöra (lif-)modren med. O. Martini Läk. 48 (c. 1600). I. Erici Colerus 1: 241 (c. 1645).
-HJÄRTAD, p. adj.
1) [jfr d. blødhjærtet, nor. dial. blauthjartad] (föga br.) till 3: blödig. Dalin Arg. 2: 207 (1734, 1754). Den blöthjertade humaniteten (undersöker) med den ängsligaste noggranhet .. huruvida lifstidsfångarnes kost är tillräckligt riklig och god. VL 1899, nr 277, s. 2.
2) [jfr ä. d. blødhjærtig] (†) till 4: feg, rädd, försagd. Lind (1749; under feig).
-HJÄRTIGHET—00~2 l. ~200. särsk. (†) till -HJÄRTAD 2: feghet, försagdhet. Lind (1749; under bärenhäuterey).
(1 f β) -HOFVAD, p. adj. (numera mindre br.) Wikforss (1804; under weichhufig).
(2) -HÄNDT l. -HÄND, p. adj. (föga br.) svag i händerna; klemig. Arfwidsson Oisian 2: 18 (1846). Klemande och blöthända fruntimmer. Högberg Baggböl. 1: 210 (1911).
(1) -KAKA. (†) mjuk l. färsk brödkaka. Lind (1749). Dähnert (1734). bildl.: vekling. Lind (1749).
(1) -KOKA. (†) koka (ngt) tills (det) blir mjukt. Salé Kocken 72 (1664).
-LÄGGA, se under BLÖT, sbst.
(1 b) -MALM.
1) [efter t. weicherz] bergv. svafvelkishaltig kopparmalm. The haffve upsatt litett hårdmalm och mikitt blöttmalm, then ther intett gott håller, utan allenast skärstenn. G. I:s reg. 24: 562 (1554). Malmen (i Falun) .. är kopparkis, förnämligast blandad med svafvelkis (blötmalm), eller ock med qvartz (hårdmalm). Almroth Kem. 617 (1834).
2) (†) blandsten. Blötmalm, Qvicksten. Linné Syst. nat. 177 (1748).
(5) -MARK. våt mark, våt terräng. Blötmarker kring smältande drifvor. A. Hassler i Sv. turistfören. årsskr. 1914, s. 317.
(1) -MASK. (†)
1) djur tillhörande ordningen mollusker af djurrikets sjätte klass, maskar, enl. Linnés system. Maskar .. 2. Ordn. Blötmaskar, Mollusca. .. nakna … 3. Ordn. Skalmaskar, .. klädde med kalkhus. Retzius Djurr. 31 (1772). Brander Naturalh. 39 (1785). Om 70 till 80 procents alkohol mättas med koksalt, så kunna blötmaskar t. ex. Medusæ och dylika, deri bevaras. Berzelius Årsber. t. VetA 1828, s. 311.
2) blötdjur. Almqvist (1844). Dalin (1850).
3) [bet. är uppkommen i anslutning till BLÖT 3] i öfverförd anv., föraktligt om känslig l. samvetsöm människa. Den tredje (sammansvurne:) Vårt värf i qväll är slemt. Jag har en tagg / I samvetet … En fjerde(:) Du blötmask! Atterbom 2: 319 (1854).
(1) -MUNT, p. adj. [jfr sv. dial. blautmynnter, d. blødmundet]
1) (†) som har mjuk mun l. mycket mjuka l. tjocka l. pussiga läppar; om personer. Almqvist (1844). Dalin (1850).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. dan.] (föga br.) känslig i munnen, som på grund af munnens känslighet är lätt att styra, lösmunt; om hästar; motsatt: hårdmunt. En häst som är blötmundter, som lätt låter styra sig. Möller (1745; under appui). Dalin (1850).
(1) -MYNTA. [namnet är trol. föranledt af växtens mjuka o. ulliga stjälk o. blad] växten Mentha rotundifolia Lin. Neuman o. Ahlfvengren Flora 158 (1901).
(5) -MYR. R. Melander i Ord o. bild 1894, s. 260.
(5) -RUTTEN. (i sht i Västergötl.) om potatis: behäftad med blötröta. Är väderleken torr, blir potatisen (som angripits af fläcksjuka) ”torrutten” (hemsökt af ”torröta” eller ”Fusarium-röta”), i annat fall ”blötrutten” (af ”blötröta” eller ”bakterieröta”). 2 Uppf. b. 4: 156 (1899).
(5) -RÖTA.
1) Potatesen är utsatt för flera sjukdomar, af hvilka de svåraste äro torr- och blötrötan. Arrhenius Jordbr. 2: 229 (1860). Bacillus amylobacter och vulgaris förorsaka potatisens blötröta. Fries Syst. bot. 413 (1897).
2) på träd, i sht tall o. gran, förekommande sjukdom, som yttrar sig däri att veden på det angripna stället blir rödaktig, mera vattenhaltig o. lösare än den friska veden; vattved. I de fall, där hugget för bleckan trängt djupt in i veden, hade i regel rödrötan midt för bleckan öfvergått till blötröta, vattved. Skogsv.-fören. tidskr. 1907, s. 179.
(3) -SINNAD. [jfr d. blødsindet] (†) blödig. Lind (1749; under weichmüthig).
(4) -SINNIG. (†) ängslig, klenmodig. Detta Fåhret är af goda ullen; Men alt för blötsinnigt. Så goda Grund-Satzer, som han har i närvarande tilstånd, så tröstlös är han af det minsta lappri. Dalin Arg. 2: nr 38, s. 2 (1734; uppl. 1754: blödsinnigt; om en viss räddhågad person).
(3) -SINT. (numera föga br.) blödig; jfr BLÖDSINT 1. Backman Reuter Lifv. på l. 2: 336 (1870). Carl (XII) sjelf begynte snart göra sin personliga vilja allt mera gällande gent emot en blötsint farmoder och vankelmodige rådsherrar. Oscar II 3: 288 (1888).
-SINTHET—0~2 l. ~20. (numera föga br.) blödighet. Lind (1749; under weichmüthigkeit). Essén Kessers generalkupp 265 (1915).
(1) -SJUDA, anträffadt bl. i p. pf. -suden. (blött- I. Erici Colerus 1: 128 (c. 1645)) [jfr d. blødsøden, nor. dial. blautsoden] (†) i uttr. blötsudet ägg, löskokt ägg. Wallius Likpr. ö. K. Pedersen F 4 b (1622).
(1) -SKALIG. (†) mjukskalig. Wikforss (1804; under weichschalig). Dalin (1850).
(1) -SKÖLDPADDA~020. zool. sköldpadda med mjukt ryggpansar, mjuksköldpadda; motsatt: hårdsköldpadda. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 457 (1902).
(1) -SLAG. (†) blötmalm (se d. o. 1) med ringa kopparhalt. Än ringare och semre blötmalm, kallas blötslag, är mästedels Swafwel, gifwer knapt 1. à 2 pCento. Hiärne Berghlychta 447 (1687; jämfördt med originalet).
(5) -SNÖ. våt l. fuktig snö. Hülphers Ångermanl. 77 (1900).
(5) -SPATT. (numera knappast br.) veter. en i hästens hasled förekommande åkomma, som yttrar sig däri att ledkapseln är starkt utspänd af ledvatten; vattenspatt, ledvattensot, hasledsgalla. Florman Abildgaard 86 (1792). SFS 1863, nr 32, s. 13 (angifvet ss. synonym till Ledvattusot, Hydrarthrosis).
(1) -STEN. [jfr nor. dial. blautstein i bet. täljsten] en mjukare art af den i sydvästra Skåne o. på Saltholm förekommande s. k. saltholmskalkstenen; motsatt: hårdsten. Hisinger Ant. 4: 171 (1828). Saltholmskalken .. är .. stundom ganska kristallinisk och hård (”hårdsten”), stundom mjuk och lös (”blötsten”). Nathorst Jord. hist. 870 (1893).
(5) -TISTEL. [namnet är trol. föranledt af den i växten befintliga mjölksaften; jfr nor. dial. blauttistel] (i vissa delar af Sv.) växten Sonchus arvensis Lin., mjölktistel, åkermolke. S(onchus) arvensis .., hvilken oftast bär namnen svintistel, gåstistel, fettistel, blöttistel, gaddatistel o. s. v. Normalfört. ö. sv. växtn. 45 (1894).
(1) -UNGE. [motsv. nor. dial. blautunge samt isl. blautbarn] (i bygdemålsfärgadt spr., föga br.) dibarn, spädbarn. (Från finska kriget berättas) hur blötungen kastades ur vaggan färdig att som en mask nedtrampas af järnskodda klackar. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 263.
(1, 5) -VALL. (†) sidländt l. sankt belägen ängsmark, sidvallsäng; motsatt: hårdvall. S. P. Talenus (c. 1700) i Sv. Merc. 3: 15. Dahlman Humleg. 100 (1748).
-VALLS-ÄNG. (†) sidvallsäng. Dahlman Humleg. 94 (1748).
(1) -ÅL. (numera föga br.) vanlig ål under ett visst skede af hans utveckling, då hans kött är löst; förr ansedd för en särskild varietet. Af Söttvattens-Ålen hafva vi tre former ..: 1:mo. Allmän Ål … 2:do. Gräs-Ål eller Blöt-Ål. .. färgen ofvan mörk eller grönaktig, inunder gul. Lös och mjuk i köttet. .. 3:tio. Sluk-Ål eller Grym-Ål. Nilsson Fauna 4: 663 (1855). Lilljeborg Fisk. 3: 377 (1890).
-ÖGD, p. adj.
1) (†) till 2: som har svaga l. klena l. dåliga ögon, svagsynt; jfr BLÖD 1 slutet. Then som Katt-lijk gloor / Sne (dvs. sned-) wind- ok blöt-ögd til, berömmes för skarpsiktig. Lucidor Hel. B 2 b (1669); jfr 2. Möller (1790).
2) (föga br.) till 5 a: som har rinnande l. sura ögon; surögd. Linné Gen. morb. 20 (1763). Dalin (1850).
3) (föga br.) till 5: som lätt får tårade ögon, gråtmild, blödig. Weste (1807). Dalin (1850).
-ÖGDHET—0~2 l. ~20.
1) (föga br.) till -ÖGD 2: surögdhet. Lind (1749; under trieff-äugigkeit). Dalin (1850).
2) (föga br.) till -ÖGD 3: gråtmildhet, lättrördhet. Almqvist (1844). Dalin (1850).
B: BLÖTT-SJUDA, se A.

 

Spalt B 3626 band 5, 1917

Webbansvarig