Publicerad 1909   Lämna synpunkter
BIKT bik4t, r. l. f. ((†) m. Sahlstedt, Weste, Almqvist, Ahlman (1872) m. fl.); best. -en; pl. -er bik3ter2.
Ordformer
(biecht Växiö domk. akt. 1725, nr 109 (: Biechtfader). bicht RP 8: 232 (1640: bichtefäder), Hof Skrifs. 251 (1753) m. fl. bikt (bigt) Ur Finl. hist. 448 (c. 1700), Serenius (1734; under confess) osv. beicht Växiö domk. akt. 1692, nr 410 (: Beicht-Fader))
Etymologi
[liksom ä. d. bigt efter nt. bicht(e), motsv. holl. biecht, t. beichte, af mht. biht(e), fht. bijiht, vbalsbst. till bijehan, bekänna, bikta, af bi- (se BE-) o. jehan, uttala, äfv.: tillstå, bikta; jfr isl. já, tillstå, o. já sik, bikta]
bekännelse.
Anm. Orden bikt o. bikta uppträda först på 1600-talet vid sidan af de förut ensamt använda SKRIFT o. SKRIFTA. Emellertid begagnas de förra orden icke i Kyrkol. (1686), ej heller hafva de anträffats i andra kyrkliga författningar.
1) motsv. BIKTA 1: syndabekännelse (o. hvad därmed hör samman, se b o. c) ss. en religiös l. kyrklig handling; i sht om katolska o. ä. protestantiska förh.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., nt., holl. o. t.] motsv. BIKTA 1 a α o. β: enskild, ångerfull syndabekännelse (inför ngn, i allm. inför en kyrkans tjänare) för erhållande af absolution l. syndaförlåtelse; (en prästs) åhörande af en dylik syndabekännelse; skrift. Under biktens insegel. Aflägga (sin) bikt. Mottaga, (af)höra (ngns) bikt. Enskild, hemlig, privat bikt. Enskylt bickt. Serenius (1734; under confess). I vårt Fädernesland hafve vi, i stället för then enskildta Bigten, ordenteligt vis, allmänneligt Skriftermål. Rönigk Fresenius Com.-bok 30 (1753). (Nepomuk ville ej yppa,) hvad drottningen i bikten hade anförtrott honom. Böttiger 6: 172 (1835). För uniformitetens skull befordrades (i Skåne) afskaffandet af den enskilda bikten, som 1695 ännu synes hafva varit bruklig. Cavallin Herdam. 1: 109 (1854). Det är ju så, att hvad man under biktens insegel förtror en prest, det får han inte yppa. Hedenstierna Fru W. 171 (1890). PT 1895, nr 126, s. 3. — jfr PRIVAT-, STOR-, ÖRON-BIKT. — särsk.
α) i uttr. gå till bikt, bikta sig (se BIKTA 1 a α α’). Serenius (1734; under confess). För 4 år sedan vid pass gick han (dvs. Voltaire) til bikt, och confesserade sig, efter Romerska viset. Björnståhl Resa 2: 73 (1773). Cronholm Lig. 160 (1839). Du gick på länge ej till messa eller bikt. Rydberg Faust 186 (1878).
β) (mindre br.) i uttr. göra (sin) bikt, bikta sig (se BIKTA 1 a α α’). Till Lorenzokapellet han går, / Gör bot och gör bikt, och sin aflat får. Böttiger 1: 253 (1841, 1856); jfr b. Dalin (1850).
γ) (föga br.) i uttr. hålla bikt, afhöra (ngns) bikt, bikta (se d. o. 1 a β) (ngn). Almqvist (1844).
δ) (förr) motsv. BIKTA 1 a α γ’; stundom i uttr. offentlig bikt; jfr KYRKO-PLIKT. Mennander Löse- o. bindenyckeln 13 (1783). I stället för den offentliga bikten uppkom redan under Roms Biskop Leo I .. privat bikt. Norbeck Theol. 143 (1841, 1866). NF 14: 1338 (1890).
b) [jfr motsv. anv. i t.] om det af den katolska kyrkan, antagna i ”hjärtats förkrosselse”, ”munnens bekännelse” (se a) o. botgöring (penitens, se c) bestående sakramentet; i sht i uttr. biktens sakrament. Norbeck Theol. 167 (1840, 1866). Inom den rom.-katolska kyrkan har skriftermålet sin närmaste motsvarighet i botens eller biktens sakrament. Ahnfelt o. Bergqvist Tros- o. sedel. 118 (1895, 1906).
c) (†) motsv. BIKTA 1 b: (i sammanhang med syndabekännelse af det under a nämnda slaget ådömdt) kyrkostraff; penitens. Äktenskap i förbudna lederna, barnamord och mera dylikt kunde och skulle försonas med Peregrims-färd til Rom, dock borde en sådan bikt intet påläggas någon utgammal, sjuklig och fattig. Lagerbring 1 Hist. 2: 247 (1773). Lindfors (1815).
d) [jfr motsv. anv. i t.] (numera knappast br.) motsv. BIKTA 1 c: om syndabekännelse vid (offentligt l. enskildt) skriftermål l. om skriftermål i dess helhet. Om Bigt eller Skriftermål, samt Absolution eller Aflösning. Rönigk Fresenius Com.-bok 30 (1753; rubrik). Bigten och Nattvardsgången äro .. till tiden förknippade, så att den sednare begås kort efter den förra. Mennander Löse- o. bindenyckeln 25 (1783). Anjou Kyrkoh. 75 (1843, 1867). jfr: Aflösning med föregående bikt eller, såsom den i de svenska kyrkoordningarna kallas, skrift, skriftermål. Essen Bikt 1 (1867).
2) motsv. BIKTA 3: bekännelse l. meddelande (af känslor l. förhållanden o. d. som beröra ens innersta o. som man eljest dolt l. döljer). (Skridskogångarn) ristar i silfver / Flödande känslornas bikt: älskade, heliga namn! B. E. Malmström 6: 18 (c. 1850). Med ögat sänkt och bleknad kind hon stammar / Sin kärleks bikt omsider för sin far. Oscar II 3: 87 (1872, 1888). Fra Giovanni! / Hvad innerligt / jag sedan fann i / din pensels bigt / var förebådadt / af hvad med fröjd / som pilt jag skådat / i Lundströms slöjd. Rydberg Dikt. 1: 23 (1882). (Tegnér) fick också höra hennes (dvs. Hilda Wijks) enkla bikt. Wrangel Den blåögda 58 (1908). Då Oihonna gör sin bikt. V. Vasenius i Finsk tidskr. 1909, 2: 257. — jfr KÄRLEKS-, SAMVETS-, SJÄLF-BIKT m. fl.
Ssgr (i allm. till 1) [de flesta med motsvarigheter i ä. dan. o. t.]: A: BIKT-BARN3~2. (bichte- Lind) person som aflägger bikt (i förh. till den som mottager bikten: biktfadern), skriftebarn; i sht om person i hans förh. till den präst som brukar bikta honom l. öfverhufvud taget är hans själasörjare o. rådgifvare i andliga ting. Lind (1749). Ödmann Str. förs. 1: 404 (1800). Hvad betydde .. de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern. Rydberg Ath. 371 (1859, 1866). Biktfadern .. känner sitt biktbarn och .. kan påverka detsamma i alla möjliga riktningar. Forssell Stud. 1: 467 (1875). Filosofen Fremling .. blef till sist hans (dvs. H. Schartaus) biktbarn. Ahnfelt Schartau 7 (1906).
-BOK~2.
1) bok som innehåller en förteckning på de olika slagen af synder o. mot dem svarande kyrkliga straff; jfr -SPEGEL. Bælter Cerem. 894 (1760). Ledning vid handhafvandet af boten gafs af talrika bikt- eller penitentialböcker, som för alla möjliga synder fastställde de mest lämpliga botöfningar. Thomæus Kyrk. hist. 2: 75 (1896).
2) bok innehållande anteckning om hvilka i församlingen som biktat sig; jfr -REGISTER. Ur Finl. hist. 1: 5 (1808; i fråga om grekiskt-katolska förh.).
-CELL~2. cell afsedd o. lämpad för bikt. Den ovanliga koranläggningen i vester (i Vadstena klosterkyrka), med de egendomliga biktceller, som betingades af klostrets egenskap att hysa både munkar och nunnor. Tekn. tidskr. 1901, Ark. s. 57.
-DAG~2. (med bestämda mellanrum återkommande) dag på hvilken en person biktar l. på hvilken en präst mottager bikt. Dalin (1850). Björkman (1889).
-FADER~20, äfv. -FAR~2. (bikte- RP 8: 232 (1640), Lundegård Dr. Marg. 1: 220 (1905) m. fl.)
1) till 1: person, i allm. präst, som mottager ngns bikt (i förh. till den som aflägger bikt: biktbarnet), skriftefader; i sht om sådan präst inför hvilken man brukar aflägga sin bikt o. som öfverhufvud taget är ens själasörjare o. rådgifvare i andliga ting. RP 8: 232 (1640). Mitt embete hos den Hög-Sal. Konungen (dvs. K. XII), såsom Hans Maj:ts Hofpredikant och Bicht-Far. Nordberg K. XII 1: Föret. XV (1740). Schartau höll strängt på ”löse- och bindenyckeln” och blef allas deras biktfader, som kände behof att för en själasörjare yppa sitt själstillstånd och mottaga en ovilkorlig absolution. NF 14: 604 (1890). I September 1731 tala protokollen (för Gbgs studerande nation i Lund) för första gången om någon biktfader. .. Göteborgs nation i Upsala synes ej ha fått någon förrän 1749. Sjöström Gbgs nation i Lund 12 (1907). särsk. (†) till 1 d, om präst som förrättar skriftermål. Försl. t. kyrkohandb. 1854, Motiv. s. 28 (se under BIKTA 1 c).
2) till 2: manlig person för hvilken man öppnar sitt hjärta l. blottar sitt innersta; jfr -MO(DE)R. (Jag) har .., som du vet, för en tid sen fådt en vacker tienst; Men (du skal vara min Bikt-Fader,) jag ångrar mig af alt mit hierta. Dalin Arg. 2: 103 (1734, 1754). jfr: Att ta allmänheten till biktfader synes mig alltför vidrigt. Tegnér 5: 421 (1825).
-FADERS-BESTÄLLNING—10~020. (knappast br.) Bælter Cerem. 511 (1760).
-FORMULÄR~002. formulär till ledning vid bikt. Dalin (1850). Björkman (1889).
-FRÅGA~20. fråga som framställes l. skall framställas till den som biktar sig. Till (synodal-)beslutet är fogadt ett antal bigtfrågor, som biskoparne hafva att till sådana qvinnor (dvs. häxor) framställa. Rydberg Magi 109 (1865). särsk. (förr) till 1 d, om den fråga beträffande uppriktigheten af den nyss aflagda syndabekännelsen hvilken enl. ä. bestämmelser vid skriftermål framställdes omedelbart före absolutionens meddelande. Försl. t. kyrkohandb. 1854, Motiv. s. 27. Försl. t. kyrkohandb. 1856, s. XI. —
-INSTITUTION~0002 l. ~0102. Essen Bikt 148 (1867).
(2) -MODER~20 l. -MOR~2. kvinnlig person för hvilken man öppnar sitt hjärta l. blottar sitt innersta; jfr -FA(DE)R 2. C. G. v. Brinkman (1825) hos Wrangel Brinkman 141. Sköna biktmor, hvad för dig jag biktat, / göm det du, liksom ett lyte göms! Tegnér 2: 330 (1826; till friherrinnan Martina v. Schwerin). Böttiger i SAH 39: 171 (1864).
-OFFER~20. = -PENNING. NF (1877).
-PENNING~20. (bichte- Lind (1749)) vanl. pl.: afgift hvilken (urspr. frivilligt ss. offer) erlägges till den som mottager bikt; jfr SKRIFT-PENNING. Ur Finl. hist. 448 (c. 1700). Mån det är sant .. at Fader Heliodorus ej vil ha biktpenningar? Dalin Arg. 2: 383 (1734, 1754). Weste (1807). NF 2: 508 (1877).
-REGISTER~020. förteckning öfver de personer i församlingen som biktat sig; jfr -BOK 2. NF (1877).
-RUM~2. (förr) särskild(t) plats l. rum i kyrkan där bikt l. skriftermål förrättas. Mennander Löse- o. bindenyckeln 11 (1783). Det i våra Församlingar brukeliga Skriftermålet sker merändels så, at folket .. kommer på en gång fram i Bigtrummet, och … Därs. 17. Hildebrand Medelt. 3: 343 (1900).
-SEDEL~20. af den som mottagit bikt gifvet intyg att man biktat. Humbla 233 (1740). Sv. Merc. 1: 252 (1755). NF (1877).
-SPEGEL~20. (mindre br.) = -BOK 1. NF (1877).
-STOL~2. (bikte- Bellman 6: 57 (1787)) (till det yttre skåpliknande) stol i hvilken en katolsk präst afhör bikt. Swedberg Cat. 347 (1709). (Präster) kunna .. tvingas til at vitna .. Med mindre (dvs. för den händelse icke) någon ville af Presten veta, hvad i Bichtstolen bekändt vore. Nehrman Pr. civ. 232 (1751). Biktstolen är hans (dvs. den katolske prästens) konungsliga stol, från honom regerar han verlden. Beckman Påfv. 42 (1880). särsk. i bild. Æsculapius .. har satt sig i en bikt-stol och låtit hvar efter annan af den Medicinske Troppen hviska sig i örat sina hemliga bekännelser. Dalin Arg. 2: 187 (1734, 1754). C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 6.
-TVÅNG~2. T. Westrin hos Wallis Verldsh. 3: 277 (1877). Något bikttvång fanns ännu (på 700-talet) ej. Thomæus Kyrk. hist. 2: 76 (1896).
B (numera bl. i arkaiserande stil l. i poesi): BIKTE-BARN, -FA(DE)R, -PENNING, -STOL, se A.

 

Spalt B 2503 band 4, 1909

Webbansvarig