Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESVÄRJELSE besvær4jelse, i Sveal. äfv. 0302 (besvä´rjelse Weste; besv`ärrjälse Almqvist), r. l. f. (f. Lind (1749), Lundell; m. Weste, Almqvist, Ahlman (1872)); best. -en; pl. -er.
1) till BESVÄRJA I 5; ofta mer l. mindre konkret: religiös l. magisk formel hvars uttalande, med l. utan åtföljande signerier, anses (l. ansetts) förläna makt o. herravälde öfver andar, farliga djur o. d. l. skydd mot trolldom m. m.; jfr BESVÄRJNING 2. (Till de katolska ceremonierna höra) the ochristeliga mongahanda creaturs beswärielse och wiyelse. L. Petri Kyrkost. 35 b (1566). Besvährelser eller conjurationes. C. Gyllenhielm i Hist. handl. 20: 287 (c. 1640). Serenius (1734; under conjuration). En .. maning eller besvärjelse, med titel: Cypriani förmaning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 422 (1864). En .. prest skall uppläsa följande besvärjelse (mot den för häxeri anklagade): ”Jag besvärjer dig N. N. i den heliga treenighetens namn .. att du, om du är oskyldig, genast utgjuter rikliga tårar”. Rydberg Magi 122 (1865). Besvärjelse mot nöd. Hahnsson (1884). Men få den (dvs. skatten) upp är omöjligt utan besvärjelser. Rydberg Vap. 257 (1891). — jfr ANDE-BESVÄRJELSE. — särsk.
a) till BESVÄRJA I 5 a α. — särsk. (förr) om djäfvulens besvärjande vid dopet; exorcism. O. Petri Sakr. H 5 b (1528). Then besvärilse, som sker hos döpelsen, ther satanas varder uthmant af menlöse barn, like som the ther med lifligen (dvs. kroppsligen) besatte vore. RA 3: 92 (1593). Laurelius i KOF II. 1: 257 (1659). Alnander Salighetsl. 58 (1770). Besvärjelsen är en öfverlefva från Gamla kyrkan, som dock icke ansåg den för någon verklig djefvulens utdrifning. Sv. lit.-tidn. 1813, sp. 565. Anjou Kyrkoh. 10 (1842, 1867).
b) till BESVÄRJA I 5 a β. Ej gifs ett språk att till de döda tala: / Ej sånger, ej besvärjelser dem röra. Stagnelius 2: 179 (1821). Genom besvärjelser framkalla underjordens skuggor. Kolmodin Tac. Ann. 1: 130 (1833). — jfr FRAMBESVÄRJELSE.
2) (mindre br.) till BESVÄRJA I 6; konkretare: ifrig bön; jfr BESVÄRJNING 3. Beswärielse, en flijtigh trägen böön. Lex. Linc. (1640; under obtestatio). Redan i Stockholms skärgård hade Bogislavs sändebud mött med böner och besvärjelser att ej landa i Pommern. M. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 191 (1881).
-BOK~2. jfr BESVÄRJAR-BOK. Magiern .. hade upptagit besvärjelseboken och läste ur densamma med dof röst den första citationen. Rydberg Magi 97 (1865). —
-FORM~2. (föga br.) besvärjelseformel. Medh besynnerlig ord, besuärielse formor, böne formor, teknande och korsande, smöriande ock stenckiande wiya creaturen til någrahanda bruk til huilkit the icke äro skapat. L. Petri Kyrkost. 70 b (1566). Dessa böcker (ansågos) så värdefulla, att man ganska ofta på deras permar möter kraftiga besvärjelseformer mot den eller dem, som utan ägarnas tillstånd söka tillegna sig dessa så dyrt förvärfvade bokskatter. Schück Sv. lit.-hist. 1: 76 (1885). —
-FORMEL~20. jfr BESVÄRJNINGS-FORMEL. Inga besvärjelseformler äro mäktige att återkalla en förgången tids anda. Grubbe i SAH 14: 14 (1830). De trollsånger eller besvärjelseformler, genom hvilka man befallte öfver naturmakterna, afvärjde något ondt och tillskyndade sig sjelf eller andra några fördelar, eller nedkallade olyckor öfver sina fiender. Lysander Rom. litt. hist. 216 (1858). Några af de bland folket gängse besvärjelseformlerna mot sjukdomar äro på latinska språket. Rydberg Magi 135 (1865). Den äldsta antecknade germanska besvärjelseformeln är den från 900-talet bevarade s. k. Merseburgformeln. 2 NF 3: 143 (1904). —
-FORMULÄR ~102. (mindre br.) En bok, hvaruti besvärjelseformulärerne voro upptagne, hvilka exorcisten borde lära sig utantill. Agardh Bl. skr. 1: 235 (1854). —
-ORD~2. jfr BESVÄRJNINGS-ORD. Trollkarlar, som vilja häxa, men förgätit besvärjelseorden. (Hæffner o.) Palmblad i Phosph. 1810, s. 61. Kindblad (1867). —
-RING~2. En särskild grupp (ringar i museet i South Kensington) bildas af hexeri-, besvärjelse- och förbundsringar. Holck i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1895, s. 94. —
-SÅNG~2. jfr BESVÄRJAR-, BESVÄRJNINGS-SÅNG. Hagberg Shaksp. 6: 415 (1849). Om .. ett slags verklig läkedomskunskap fans hos fornfinnarna, så öfvades den dock vanligen allenast i förening med kvädande af besvärjelsesånger (trolldomsrunor) och anropande af andemakter. Retzius Fin. kran. 81 (1878). Heidenstam Folkung. 71 (1905). bildl. Det sköna tungomål (dvs. provensalskan), på hvilket besvärjelsesången först hördes i det insomnade Vesterlandet. Rydqvist i SAH 12: 326 (1827).
Spalt B 1834 band 3, 1906