Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEGIN begi4n, f., ngn gg m.; best. -en; pl. -er; äfv. BEGINA begi4na l. 032, f.; best. -an; pl. -or.
kvinna l. (ngn gg) man tillhörande ngt af vissa samfund (i Nederländerna, sedermera äfv. i Frankrike o. Tyskland), hvilkas medlemmar buro särskild dräkt o. egnade sig åt ett religiöst lif, åt sjukvård osv., men ej aflade klosterlöften; jfr BEGARD. (Diakonissorna) läto sigh finna hoos the Siuke .., them the skötte och hugswalade, sådane som fordom the Beginer eller Beguter vthi Tydskland vnder Påfwedömet warit hafwa, hwilke til bemälte Kyrkietienst woro consecrerade: Och woro lijkwäl icke rätta Nunnor. Schroderus Osiander 1: 303 (1635). Därs. 2: 708 (se under BEGARD). Ytterligare wordo och på thetta Mötet (i Vienne 1311) the Begarders och Beginers (Tydske Qwinnors) Willfarelser förkastade och fördömde. Därs. 750. Manliga beguiner. Conv.-lex. 1: 116 (1821). Cornelius Kr. kyrk. hist. 4: 121 (1890; se under BEGARD). (Förfallet bland beginerna) gick så långt, att ordet beguin blef ett öknamn, likbetydande med liderlig qvinsperson. Därs. 133. Tvenne fromma beginor på Gottland. Paulson Jülicherhandskr. 31 (1894).
-SLAG~2. (begyne-). Så äre och mong annor nunno slagh .., ther til så monga begyne slagh ath otaligit är. O. Petri Klost. B 1 a (1528).
B (†): BEGINE-SLAG, se A. jfr äfv. följ. artikel.
C (föga br.): BEGINER-GÅRD030~2, -HUS~2, se A.
Spalt B 726 band 3, 1901