Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÅTA 3ta2, v. -er, lät 4t, läto 32 l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) let le4t resp. leto le32, låtit 3tit2, p. pf. låten 3ten2 (utom tillf., i bet. I A, C, D, numera bl. i ssgr); förr äv. LÄTA, v. -er, lät, lätit, läten.
(inf. o. pr. ind. pl. la(a)t(h)a (-e) G1R 1: 3 (1521), Stiernhielm Vt. (1658, 1668; under lijf-laat). latt(h)a (-e) RA I. 1: 517 (1547), 2Saml. 9: 159 (1569). let(h)a(a) OPetri Kr. 166 (c. 1540), HB 3: 150 (1687). letta (-e) Svart G1 102 (1561), Skråordn. 267 (1589). lettia HB 3: 150 (1687). låt(h)a (lo-) G1R 1: 7 (1521) osv. lått(h)a (-e) G1R 1: 84 (1523), HdlCollMed. 11/8 1692. lät(h)a (-e) OPetri Tb. 9 (1524; uppl. 1929), Kellgren (SVS) 6: 325 (1793). lätta (-e) ÄARäfst 162 (1596), Carl XII Bref 292 (1703). lä(ä) Warnmark Epigr. K 4 a (1688), Dahlstierna (SVS) 199 (c. 1696).
pr. ind. sg. la(a)t(h)er SthmSkotteb. 3: 193 (1521), HärnösDP 1695, s. 358. latt(h)er G1R 1: 121 (1523), OxBr. 1: 288 (1625). let(h)er Visb. 1: 7 (1572), HovförtärSthm 1691 A, s. 858. låder Trolle-Bonde Hesselby 324 (i handl. fr. 1656). låtar Bark Bref 1: 111 (1703). lå(å)t(h)er (lo-) G1R 1: 129 (1523) osv. lått(h)er G1R 1: 126 (1523), OxBr. 9: 181 (1632). lät(h)er Mat. 5: 13 (NT 1526), HT 1912, s. 124 (1656). lätter Rääf Ydre 1: 293 (i handl. fr. 1554), SvOrds. B 6 a (1604).
pr. konj. lat(h)e Liturg. 24 a (1576), AOxenstierna 2: 62 (1612). lethe Rääf Ydre 1: 296 (cit. fr. c. 1550). lett(h)e Carl IX Cal. 68 (1589), Rääf Ydre 1: 364 (i handl. fr. 1614). låt(h)e Hes. 3: 27 (Bib. 1541) osv. läte OPetri Tb. 37 (1524; uppl. 1929), Svart Gensw. G 5 a (1558).
imper. sg. la(a)t(h) G1R 1: 96 (1523), Visb. 3: 12 (c. 1635). latt Luk. 9: 12 (NT 1526), G1R 6: 72 (1529). lett Rääf Ydre 1: 344 (i handl. fr. 1593). loth (loot) Apg. 22: 16 (NT 1526), Ps. 1536, s. 98 (: fförloot). lå(å)t(h) Joh. 14: 8 (NT 1526) osv. låthe Prytz G1 H 1 a (1621). Warnmark Tuktesp. 19 (”16”) (1687), Dens. Epigr. K 4 a (1688). lät(h) Filem. 20 (NT 1526), Palmblad Nov. 3: 29 (1817, 1841), Bergroth FinlSv. 44 (1916). lätt OPetri MenFall G 6 a (1526), Stiernstolpe Blumauer 3: 26 (1814). — imper. pl. 1 pers. låtom Lucidor (SVS) 298 (1673) osv. lätom Holof. 32 (c. 1580). lättom Botvidi G2A A 4 b (1634). — imper. pl. 2 pers. la(a)t(h)er G1R 1: 2 (1521), Därs. 9: 264 (1534). latther Brahe Kr. 40 (c. 1585). letter HovförtärSthm 1603, s. 219. låten Adlerbeth FörslSAOB (1798) osv. låt(h)er Mat. 5: 16 (NT 1526), Fröding Eftersk. 2: 61 (1890, 1910). låtter Brahe Kr. 47 (c. 1585). läter Mat. 15: 14 (NT 1526), Peringskiöld Hkr. 2: 428 (1697). Anm. Formen för imper. pl. 1 pers. ersättes numera vanl. (utom i högtidligt spr.) av formen för 1 pers. sg. o. har förr ofta ersatts av formen för 2 pers. pl., vilken ännu förekommer ngn gg i starkt arkaiserande stil i denna anv.; se exempel under I 18 g α.
ipf. ind. sg. la(a)t(h) (laatt) G1R 1: 108 (1523), UrFinlH 64 (1808). latt BtFinlH 2: 65 (1548), OxBr. 12: 91 (1641). le(e)t (leett) Schroderus Sleid. 99 (1610), WoJ (1891; i bet. II). lett Svart G1 73 (1561), KKD 3: 136 (1707). lett(h)e SkrGbgJub. 6: 177 (1590), Tidfördrijf B 2 b (c. 1695). litth UrkFinlÖ I. 1: 57 (c. 1597). lodtt UpplDomb. 2: 16 (1578). lo(o)t(h) SthmSkotteb. 3: 189 (1521), Hund E14 12 (1605). lott UpplDomb. 3: 116 (1541), SkrGbgJub. 6: 63 (1587). lå(å)t(h) GlTer. 11 (c. 1550), Cederschiöld o. Olander Vink. 114 (1901). låt(h)e SkrGbgJub. 6: 124 (1589), Ekeblad Bref 1: 68 (1651). lått HH 20: 197 (c. 1585), HSH 31: 402 (1675). låtte SkrGbgJub. 6: 173 (1590), Peringskiöld Hkr. 1: 346 (1697). lä(ä)t(h) 2Krön. 9: 16 (Bib. 1541) osv. lät(h)e Ekeblad Bref 1: 1 (1649), Rosenfeldt Vitt. 251 (c. 1690). lätt(h) OPetri Tb. 245 (1528; uppl. 1929), Cygnæus 9: 167 (1858). lätte Porthan 5: 297 (cit. fr. 1658), SColumbus Vitt. 282 (c. 1678). — ipf. ind. sg. 2 pers. lest Ps. 1536, s. 98 (: fförlest). låst PolitVis. 234 (1617). läst Syr. 47: 19 (öv. 1536), Jes. 38: 17 (Bib. 1541). lätst Syr. 47: 19 (Bib. 1541), Swedberg Dödst. 247 (1711).
ipf. ind. pl. la(a)t(h)e (lat(h)om) G1R 1: 79 (1523), L. Paulinus Gothus Stiernsköld H 1 a (1628). latte HT 1891, s. 275 (c. 1573), Brahe Kr. 10 (c. 1585). le(e)t(h)o (-e) Svart G1 93 (1561), WoJ (1891; i bet. II). lette Svart G1 26 (1561). lot(h)o (-e) (lothom) G1R 1: 28 (1521), Peringskiöld Hkr. 1: 181 (1697). lotte UrkFinlÖ I. 1: 6 (c. 1600). låtade Bengts Vargt. 6 (1915: låtade in). låt(h)o (-e) Svart Gensw. H 7 b (1558), Wingård Minn. 2: 99 (1846). lått(h)e Svart G1 27 (1561), SkrGbgJub. 6: 103 (1588). lät(h)o (-e) OPetri Tb. 7 (1524; uppl. 1929) osv. lätto (-e) Svart G1 10 (1561), Weise 104 (1697).
ipf. konj. laathe G1R 1: 184 (1524). let(h)e Forsius Fosz 122 (1621), RARP 3: 8 (1636). låte (-o) OPetri Kr. 135 (c. 1540), Biberg 1: 163 (c. 1820). läte OPetri Clost. D 3 a (1528) osv. lätte Chronander Surge A 8 a (1647), Weise 20 (1697).
sup. laath BtFinlH 4: 298 (1565: wedherlaath). latad BtÅboH I. 3: 19 (1623). la(a)t(h)it (-i(j)d(t), -it(t)(h)) G1R 1: 6 (1521: tiil lathit), Ekeblad Bref 1: 256 (1653; rättat efter hskr.). let(h)edt (-id) UpplDomb. 2: 95 (1579), Brahe Kr. 35 (c. 1585). lettett BtFinlH 2: 190 (1566). lådit UrkFinlÖ I. 1: 16 (c. 1600). låta ÄARäfst 186 (1596), (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 244 (1701). låt(h)at BtÅboH I. 7: 75 (1635), ConsAcAboP 1: 113 (1644). låt(h)e (-i) SkrGbgJub. 6: 11 (1587), Ekeblad Bref 1: 387 (1655). låt(h)it(t) (lo-, -id, -et) G1R 1: 126 (1523) osv. lått(h)it(t) (-id, -ett) VinkällRSthm c. 1570, BoupptSthm 16/6 1679, Bil. lät Bureus Suml. 563 b (c. 1600; hskr.). läte (-i) ÄARäfst 35 (1596), Ekeblad Bref 1: 362 (1654). lätit(h) (-et) OPetri MenFall E 4 a (1526), Afzelius SæmE 40 (1818). lätt SColumbus Vitt. 266 (c. 1678). lättit(t) Rääf Ydre 3: 400 (i handl. fr. 1594), Balck Es. a 3 a (1603).
p. pf. lat(h)en G1R 1: 203 (1524), AOxenstierna 2: 110 (1612). låten (-in) LPetri Kr. 88 (1559) osv. låtten VDAkt. 1689, nr 57 (: låttne, n. sg. best.))
vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i ssgr), -NING (numera bl. i bet. I 2, II 5 a samt i ssgr); -ARE (i ssgr), -ERSKA (i ssgr); jfr LÅT, sbst.3
Etymologi
[fsv. lata; jfr d. lade, nor. late, la (i bet. I), låte (i bet. II), isl. láta, got. lētan, t. lassen, eng. let; rotbesläktat med LAT, adj.1, lat. lassus, trött, o. gr. ληδεῖν, vara trött; sannol. urspr. med bet.: vara slapp l. ovärksam, släppa efter o. d. Formen läta beror på inflytande från pr. ind. sg. läter. Utvecklingen i sv. av bet. I E kan delvis ha ägt rum under inflytande från motsv. anv. av t. lassen. — Jfr BELÅTEN, LÅTERSKEN, LÅTSA]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. gm passivitet skapa förutsättning för l. gm aktivt ingripande åstadkomma en (viss) handling. A. 1) släppa i väg, sända (a); förflytta, lägga (b). 2) utgjuta, avsöndra (kroppsvätska). Härunder: låta sitt vatten (a); låta sitt blod (b α); låta åder (b β). 3) hälla, ösa. 4) i bildl. anv. av 1. Härunder: låta ngt ur händerna (a); avsätta, avskeda (d); låta sig till (göra) ngt, inlåta sig på (att göra) ngt (e); låta sig till knekt (f). B. 5) tillåta l. åstadkomma l. icke hindra viss förändring. Härunder: låta fri, lös (a). C. lämna o. d. 6) kvarlämna (på en plats), efterlämna vid sin död. 7) lämna i visst tillstånd. Härunder: låta ur akt, ur vård, i sitt värde (a); låta sig till frids, låta sig med ngt (b). 8) lämna (ngt) kvar l. orört l. oantastat för ngns räkning, tillåta (ngn) att behålla (ngt). 9) överlämna (till viss behandling). 10) lämna ifrån sig; lämna l. ge (ngn ngt). 11) gå ifrån, övergiva. D. allmännare. 12) icke hindra, tillåta, medgiva. 13) offra; mista. Härunder: låta sitt liv. 14) upphöra. 15) uraktlåta, underlåta, försumma. Härunder: göra och låta (a). E. ss. hjälpverb. 16) icke hindra l. motsätta sig. 17) ge lov l. tillstånd. 18) åstadkomma, föranstalta, styra om; framställa (ngn) ss. görande ngt (d); ss. omskrivning för imper. (g α). 19) i förb. med refl. dir. obj. Härunder: ngn låter behandla sig (så l. så) (a); ngt låter göra sig (b); låta sig höra(s), se(s), känna(s) (c); låta sig nöja, låta sig vårda om (d). 20) i förb. med refl. indir. obj.
II. uppträda på visst sätt, frambringa vissa yttringar. 1) uppträda, bära sig åt; arta sig. 2) låta väl, uppföra sig hyggligt. 3) låta illa (på l. vid ngn), banna (ngn) o. d. 4) klaga, jämra sig. 5) ge ifrån sig ett ljud, åstadkomma ett läte; utlåta sig (b). 6) framkalla ett visst intryck; ha ett visst uttal (a α), ha en viss lydelse (a β); te sig, tyckas vara, värka (b). 7) låtsa.
I. förhålla sig passiv l. ovärksam gentemot ngt, gm passivitet l. ovärksamhet skapa förutsättning för l. (i utvidgad anv.) gm aktivt ingripande av ngt slag åstadkomma en (viss) handling l. ett (visst) skeende.
A.
1) (†) tillåta l. åstadkomma resp. icke hindra viss förflyttning av ngn l. ngt o. d.; allmännare, utan särskild tanke på sättet varpå förflyttningen sker (med tanke väsentligen på målet l. syftet).
a) tillåta osv. att (ngn l. ngt) förflyttar sig l. går l. ger sig i väg (till en plats o. d.), släppa i väg; sända, skicka, driva; hämta. (Det synes icke vara rådligt) att man szå hastigt lather honom szin koosz. G1R 16: 24 (1544). Läth hund til honingz trogh, så springer han vthi medh bådha fötter. SvOrds. B 4 b (1604). Therföre wordo Konungens Legater til förhör låtne. Schroderus Liv. 451 (1626). Swedberg Cat. 378 (1709; bildl.). jfr AN-, AV-, HEM-, IN-, TILL-, UT-LÅTA.
b) förflytta (ngn l. ngt till en plats o. d.); skaffa l. taga (ngn l. ngt undan l. bort o. d.); sätta, lägga, placera, anbringa; jfr 3. Konungen lät them (dvs. sköldarna) j Hwset aff Libanons skoogh. 2Krön. 9: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: satte upp). Att låta spånor på nidrie taket (av Åbo kyrka). ConsEcclAboP 441 (1660). Fast Ducater / Man ej straxt i handen lät. Nordenflycht QT 1746—47, s. 142. särsk.
α) med avs. på ingredienser till ngt, närmande sig bet.: tillsätta; delvis med anslutning till 3. När man lather för myket flesk i kålen, så pläger han bliffve osund. G1R 27: 58 (1557). Tagh Reenskt Wijn, lätt ther vthi ett halfft Skålpund stött Angelica roth. Berchelt PestOrs. H 7 a (1589); jfr 3. Salé 8 (1664).
β) i uttr. låta på grund, sätta fartyget på grund. Som iag eij kunde slippa Falster reef förbij, lätt iag på grund. HFinlÖ 448 (1730).
c) refl.: bege sig l. ta sig fram l. upp o. d. (till en plats); i vissa förb., t. ex. LÅTA SIG UPP, ÖVER.
2) med avs. på kroppsvätska o. d.: komma l. icke hindra (ngt) att rinna, utgjuta; avsöndra, avge.
a) med avs. på urin; utom i fackspr. numera bl. (i sht arkaiserande) i uttr. låta sitt vatten, kasta sitt vatten, urinera. BOlavi 79 a (1578). De mest redlösa bojarerna .. lågo .. i halmen och .. läto sitt vatten. Heidenstam Karol. 1: 335 (1897). Urinens reaktion är — om den undersökes omedelbart efter låtningen — ofta sur. LbInternMed. 2: 1061 (1918).
b) med avs. på blod.
α) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) i fråga om blodutgjutning vid sår; särsk. i uttr. låta sitt blod, utgjuta l. ”offra” sitt blod o. d.; jfr 13. Effter som jag (dvs. G. II A.) nu vtj så många occasioner och fahrligheter .. hafuer most vttgiuta och låta mitt blodh. RARP 1: 128 (1630). Risberg Aisch. 40 (1890).
β) i fråga om blodutgjutning vid åderlåtning; vanl. (o. numera nästan bl., i sht i fackspr.) med objektsväxling, i uttr. låta åder, utföra åderlåtning, förr äv. låta ngn l. sig åder l. låta ngn l. sig, åderlåta ngn resp. (låta) utföra åderlåtning på sig. Til några ssom hade låtthett ssigh ådru .. Rensth win — 4 (kvarter). VinkällRSthm c. 1570. Han är en godh läkiäre, han achtar på fnysketh efter godt täkn när blodh skall låtas. Bureus Suml. 46 (c. 1600). Är thet bäst, at låta sigh om Wåren och om Hösten. Bondepract. C 7 b (1662). Klåckare böra kunna låta Åder. VDAkt. 1789, nr 117. jfr ÅDER-LÅTA, ävensom BLOD-LÅTANDE.
c) (†) med avs. på annan kroppsvätska än urin l. blod. Fettmasken .. låter ett fett ledvatn uhr alla sina knä och leder, så snart man honom rörer. Linné PVetA 1739, s. 15.
3) (†) med avs. på vätska l. flytande massa l. massa av mindre, fasta föremål: hälla, ösa, slå, gjuta; stundom utan klar avgränsning från 1 b. Ingen låther ny wijnmost vthi gambla flaskor. Mark. 2: 22 (NT 1526). Thenna effterföliande krydder skola siwdas j watn och lätas j en säck, thet warmerste en kan lijdha. BOlavi 76 b (1578); jfr 1 b. Tagh itt Glaas, lät thet fult medh Watn. Bondepract. F 6 b (1662). Almqvist Kap. 30 (1838).
4) (†) i bildl. l. oeg. anv. av 1 (ofta med mer l. mindre förbleknad bet.), möjl. delvis med anslutning till C (7, 10). — jfr IN-, INNE-LÅTA. — särsk.
a) låta ngt ur händerna, sikte, sinnet, minnet, tankarna o. d., släppa l. lämna ngt från sig resp. släppa ur sikte l. icke längre tänka på l. komma ihåg ngt o. d.; jfr 7. Uthur minnet läta. Skogekär Bärgbo Wen. 94 (c. 1635). Icke låtandes uthur händerne Watn och behörig Redskap (vid brand). SthmStadsord. 1: 252 (1675). En sådan gunst låter iag aldrig uhr mitt sinne. VDAkt. 1708, nr 343. Låta ur sigte. Liljestråle Fid. Föret. 6 (1797).
b) låta ngt under ngns händer, lämna ngt i ngns vård. 1Mos. 39: 4 (Bib. 1541).
c) låta ngn till att göra ngt, sätta ngn till att göra ngt. (Sonen) huilcken han hafuer Låtit till at lära Arbeta till gullsmedz arbete. EkenäsDomb. 1: 159 (1652).
d) avsätta l. avskeda (ngn från en befattning o. d.). Hans Herre .., som var pliktig at oförtöfvat låta honom (dvs. en hirddrängsom förolämpat en riddare) ur sin tjenst. Lagerbring 1Hist. 2: 598 (1773).
e) låta sig till l. i ngt l. till göra ngt o. d., ge sig in på l. ge sig i kast med l. inlåta sig på ngt o. d. resp. taga sig för att göra ngt. Låta sigh till Echteskap mz slätte fattige karar. Svart G1 137 (1561). Skal .. (konstmästaren) låtha sigh till Inventera alla nu warande WattuKonster widh Kåpparbärgz Gruffua. BlBergshV 19: 223 (1660). Nästan 1 åhr der efter, lät Eklin sig i kiöp med nu warande ägare. VRP 1716, s. 169. Låta sig i samtal med (synden). Bælter Christen 298 (1743, 1748).
f) låta sig till knekt, ryttare o. d., ge sig till l. taga värvning l. anställning ss. knekt osv. VDBötB 1639, s. 81. VDAkt. 1731, nr 167.
g) i uttr. låta ngt till ngt, släppa till ngt l. använda ngt (ss. material) till ngt. 1Kon. 10: 16 (Bib. 1541).
h) fortfara; i förb. LÅTA FORT.
B.
5) (†) tillåta l. åstadkomma resp. icke hindra viss förändring av en persons l. ett föremåls tillstånd o. d.
a) giva (ngn) fri o. d.; särsk. i uttr. låta ngn fri, lös; jfr LÅTA LÖS 1. Låta sin brodher .. frij och löös. Jer. 34: 14 (Bib. 1541). Iagh bedher, tu wilt migh lata frij. Forsius Fosz 406 (1621). jfr FRI-, LÖS-LÅTA.
b) i vissa förb. o. motsv. ssgr; jfr IGEN-, NED-, TILL-, UPP-LÅTA.
C. tillåta l. åstadkomma resp. icke hindra en persons l. ett föremåls kvarblivande på en plats l. i visst tillstånd (o. i därmed närmast sammanhängande bet.), lämna o. d.
6) kvarlämna (ngn l. ngt på en plats), låta vara kvar; särsk.: efterlämna vid sin död; numera bl. ngn gg, arkaiserande, med anslutning till Luk. 21: 6. Uthaff alt thz j seen warda the dagha kommandes ath ther icke skall latas steen vppå steen. Luk. 21: 6 (NT 1526; Bib. 1917: lämnas). Man tagher offta tårnet whr en annars foot, och lätter honom j sin egen. SvOrds. B 6 a (1604). Doch låter jagh hustru ock baarn heer, till des man sehr, huart jagh bliffuer. OxBr. 11: 466 (1631). StadgTest. 1686, s. B 1 b. Fallström VDikt. 1: 229 (1892, 1899). — jfr EFTER-, FÖR-, IGEN-, KVAR-LÅTA.
7) (†) (kvar)lämna (ngn l. ngt) i visst tillstånd. Gudh .. haffuer .. låtit echteskapet allom frijt. OPetri Clost. B 4 b (1528). Jagh kan eder och icke oförmählt låtha, huruledes Pedersmesse marknaden .. aflupin ähr. OxBr. 10: 171 (1614). At the stugan .. läto öpen. VDAkt. 1651, nr 89. Låt mig i frid! Lenngren (SVS) 2: 407 (1795). Hon .. lät min helsning obesvarad. Sander Ros 83 (1876). — särsk.
a) i sådana uttr. som låta (ut)ur akt, lämna obeaktad, försumma, uraktlåta; låta ur vård, lämna utan vård; låta därhän, lämna därhän; låta i sitt värde, lämna åt sitt värde; låta i sticket, lämna i sticket; låta ngn l. ngt med frid l. tillfrids, lämna ngn l. ngt i fred. Anm. Vissa här upptagna uttr. kunna möjl. äv. hänföras till annan bet. (t. ex. till 4). I vissa fall föreligger möjligen kontamination med andra uttr. Tha sadhe Iesus, Later henne medh fridh. Mark. 14: 6 (NT 1526). Att .. dee (dvs. Frankrike o. Nederländerna) låta oss i sticket. RP 5: 225 (1635). The skamfulle munnar som henne icke tillfridz låta vtj kyrkian. VDAkt. 1660, nr 70. Luntespinningen låtes intet heller utur akt, utan fortsätter man den med all gjörlig flit. HC11H 15: 14 (1662). Men om .. något kommit för defect att anskrifvas, låter iag ther hän. HdlCollMed. 17/5 1735. Låta något i sitt värde. Schultze Ordb. 2657 (c. 1755). Frukter eder icke, lika som Gud skulle låta eder utur sin vård. Bælter JesuH 5: 383 (1759). Gumælius Engelbr. 62 (1858).
b) refl., oeg.; i sådana uttr. som låta sig tillfrids, vara nöjd l. tillfreds; låta sig med ngt, vara nöjd med l. finna sig i ngt; jfr 4, 12 slutet, II 1. Svart G1 153 (1561). Rät som E. Hd teckes här om handla och laga, låter jag mig hierteligen gierna til fridz. OxBr. 12: 202 (1619). (Om) the Swenske intet wille låta sigh medh thet som vthi den sidsta Fredzhandel beslutit war, så (osv.). Widekindi KrijgH 936 (1671).
c) pregnant: lämna i fred. Och nu lät migh, at mijn wredhe förgrymmar sigh offuer them (osv.). 2Mos. 32: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: låt mig nu vara); jfr 11.
8) (†) i uttr. låta ngn ngt, lämna ngt kvar l. orört l. oantastat för ngns räkning o. d.; lämna kvar ngt åt ngn, tillåta ngn att behålla ngt l. fritt förfoga över ngt. The nakna läta the liggia, och läta them intet offuerteckelse j frostena. Job 24: 7 (Bib. 1541). (Tillsäg dem) som sine bastuger och gårder haffve ther opå Norremalm, att the och lathe oss någett rum till vårtt behoff. G1R 24: 393 (1554). At .. (föräldrarna) sijna Barn theras egen wilia icke låta. Forsius Fosz 317 (1621). (De) måste .. låta justitien sitt lopp. RP 8: 50 (1640). Hr Præposit(us) låter honom sin löhn så längie. HärnösDP 1693, s. 84. Man honom (dvs. tjuren) fältet låter. Josephson GRos. 88 (1896).
9) [jfr 4, 8, 10] (†) överlämna (ngt till viss behandling), överlämna l. hänskjuta (den vidare) behandlingen av l. avgörandet beträffande (ngt till ngn). SvTr. 4: 31 (1522). Hwilkitt ährende Jagh Lodtt thill nempdenes widere ransackningh. UpplDomb. 2: 16 (1578). Doch låte vij underdånigst till E. M:tz egen domb, om vij skole troo, att dhe göra dhet allenast till att vinna någon kort tijd. AOxenstierna 2: 669 (1624). Det fursten åberopar sitt samvete, att han mig aldrig annat än godt bevisat, det låter jag till Gud. Fryxell Ber. 4: 363 (1830). — särsk., möjl. med anslutning till 4, i uttr. låta (sig) till ngn l. ngt l. uppå ngt, anförtro sig åt ngn, förlita sig på ngn l. ngt; vända sig till ngn (för att få tröst l. hjälp); jfr FÖRLÅTA 9. SthmSkotteb. 3: 193 (1521; bet. oviss). Gaar tiigh ok naagoth pa med raadth eller daath Saa lath tiil honom han skal göre tigh trösth ok hielp. G1R 1: 97 (1523). Ther skulle han latha siig vppa (dvs. på löftet om bistånd) så nw som til förne. Därs. 4: 202 (1527). Hwar någhor alsomenast haffuer welet läta sigh til honom (dvs. Gud), och begärat hielp, honom haffuer han altijd gerna och genstan holpet. LPetri 2Post. 309 a (1555).
10) (†) lämna (ngt) ifrån sig, överlämna (ngt) åt (ngn); avstå (ngt) åt (ngn), lämna l. ge (ngn ngt); stundom övergående i bet.: avyttra (ngt); utan bestämd avgränsning från 13. G1R 12: 33 (1538). Nills Larssonn hade takieth honnom enn oxzee jffronn och jnngienn låthidh i stadhenn (dvs. i stället). SkrGbgJub. 6: 344 (1594). Att bergzmannen skall kunna låta sin koppar à 25 richsdaler skippundet. RP 6: 687 (1636). HB 6: 3 (Lag 1734). — jfr AV-, BE-, BORT-, EFTER-, FÖR-, UPP-, ÖVER-LÅTA. — särsk. (enst.): yppa (ngt) för (ngn), delge. The Uppenbarelser han (dvs. Gud) hafwer giordt Fäderna, .. men särdeles Moses tå han sielff talade med honom, och lät honom sin heliga willia. Rosenhane FörklDav. 27 (1666, 1680).
11) (†) avlägsna sig från (ngn l. ngt); övergiva, gå ifrån; lämna; jfr FÖRLÅTA 1, 2. Swedberg Schibb. 293 (1716). Låta hustru åkk barn. Schultze Ordb. 2658 (c. 1755). Herrar Riddare, låten Fält-Platsen. TornSp. 1799, 2Ordn. s. A 4 a.
D. allmännare, angivande en passiv l. negativ hållning gentemot en handling l. ett skeende (l. resultatet av dylik hållning), utan tanke på handling osv. av visst slag.
12) (†) icke hindra, tillåta, medgiva. LPetri 1Post. C 8 a (1555). Attmars boerne wilja eij låtha att dheras Sacellanus skal göra någon tienst i Tuna. HärnösDP 1664, s. 84. — jfr EFTER-, FRI-, TILL-LÅTA. — särsk. i uttr. låta sig ngt, gå med på ngt; jfr 7 b. Så framt Målsäganden will låta sig någon förlijkning med honom om sin saak. Schmedeman Just. 67 (1577).
13) (numera bl. i högtidligt spr.) sätta l. släppa till, offra; förlora, mista; utom tillf. numera bl. i uttr. låta sitt liv, förr äv. låta livet l. (sitt) liv och blod (jfr 2 b α), mista livet, ge sitt liv, offra livet, dö; jfr 10. Iach låter mit lijff för fåren. Joh. 10: 15 (NT 1526; Bib. 1917: giver mitt liv). Alt thet en man haffuer, låter han för sitt lijff. Job 2: 4 (Bib. 1541). At han .. (antingen) skulle hafva heela Sverige in, eller theröfver låta sin hals. LPetri Kr. 75 (1559). Läta sitt Lijf och blod. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). The sade Tig, Landwårdande (Konung) / Tå litet hafwa mist och låtit, / .. När ogömda Swerd fulleggiade gullo / Ur tin hand. Peringskiöld Hkr. 1: 169 (1697). Grimberg VärldH 5: 228 (1931). — särsk. (†) i uttr. låta andan, uppge andan, dö; möjl. med anslutning till 1 a. Stiernhielm Fateb. D 2 a (1643). Atterbom SDikt. 1: 206 (1809, 1837).
14) (†) upphöra, avstå, övergiva; dels med saksubj.: upphöra med, avstå från, bortlägga; dels med inf. (med utsatt inf.-märke att): upphöra, sluta; stundom svårt att skilja från 15. G1R 15: 512 (1543). Kött och blodh låter icke sina art. LPetri 1Post. B 3 a (1555). Then groffue Flottmunnen (dvs. Klas Fleming) .. lather intz att liuge och förolempe. HB 2: 293 (1596). I skullen plockat hans rygghudh, / Så hadhe han thesse skalkheeter låtit. Rondeletius 81 (1614). Swedberg Schibb. 12 (1716). — jfr AV-, FÖR-, ÅTER-LÅTA.
15) († utom i a, c) uraktlåta, underlåta, låta bli; försumma; jfr 14. Thet later ingaledis saa frampt j niwta wele eder frelse. G1R 1: 80 (1523). Om han .. migh skada kunde skulle han thet eij låtta. Gustaf II Adolf 510 (1625). Huadh nu derij kann förefalla, schall jagh inte lata E. N. att aduisera. OxBr. 11: 443 (1631). PH 6: 4730 (1757). — jfr AV-, EFTER-, FÖR-, FÖRBI-, TILLBAKA-, UNDER-, URAKT-, ÅTER-LÅTA. — särsk.
a) koordinerat med (ss. motsats till) göra, vanl. i uttr. göra och (eller) låta, göra och (eller) underlåta, numera ofta uppfattat ss. en (tautologisk) fras med enhetlig bet.: handla, förfara, gå till väga o. d. (se GÖRA, v.1 V f; jfr äv. LÅTA II 1); numera bl. (fullt br.) abs. l. med ett neutralt pron., t. ex. det l. vad, ss. obj. G1R 1: 3 (1521). Thetta skulle man göra och thz andra icke låta. Mat. 23: 23 (NT 1526). Scrifften .. biudher och rådher oss till at göra gott och lata oont. OPetri PEliæ e 1 b (1527). Han kan inthet hvarken göra eller låta i den saken. RP 7: 75 (1637). Håller jag för giltigt hvad .. mitt ombud lagligen gör och låter. Aldén Medb. 5: 8 (1886). Jag har .. lemnat honom frihet att göra och låta såsom han vill. Fröding Brev 200 (1894). särsk. (i sht i skriftspr., fullt br.) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. (ngns) görande(n) och (förr äv. eller) låtande(n). Görandhe eller läthande. LPetri Œc. 54 (1559). Generalernas .. göranden och låtanden underkastades en sträng granskning. Strindberg NRik. 148 (1882). (Den för branden misstänkte har) icke kunnat lämna tillförlitliga uppgifter angående sitt görande och låtande på kvällen före .. branden. SvD(A) 1934, nr 50, s. 13.
b) koordinerat med (ss. motsats till) annat verb än göra; stundom uppfattat ss. en (tautologisk) fras med enhetlig bet. Thet är oss frijt sådant lata eller bruka. LPetri KO Föret. 12 (1571). Bonden tänkte, at huar och en haffuer macht vthi sitt huus til at biuda och låtha. Balck Es. 39 (1603). Fahlbeck Stånd 160 (1892). jfr: Tu skalt säya them mijn ord, ehwadh the hörat eller låtat. Hes. 2: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: evad de höra på dem eller icke).
c) (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande, övergående i bet.: görande. Öfverheten gick .. och la’ sig i andras låtanden. Strindberg SvÖ 2: 202 (1883).
E. ss. hjälpverb, i uttr. låta ngn göra ngt, låta ngt ske o. d. (jfr anm. nedan).
Anm. till E. 1:o Den av hjälpverbet låta styrda inf. föregicks i ä. tid ngn gg av inf.-märket att (enst. föregånget av prep. till), t. ex.: Thet (dvs. att Gud sätter det ogifta ståndet mindre högt) läter gudh j thet gambla testamentit nogh til at forstå. OPetri Clost. C 1 b (1528). Konungen lät wijse at kalla. Forsius Fosz 39 (1621). (Vallerius) är tilfreds medh wadh som E. H. Excellens nådigast behagar wilia låta honom att tiäna uthi sit fornämbliga hoff. Rudbeck Bref 101 (1675); jfr 12. 2:o I uttr. där hjälpverbet står i sup. förekommer (numera bl. ngn gg i ovårdat spr.) en konstruktion med ävenledes huvudverbet i sup. (i st. f. i inf.), t. ex.: All godhe runde mynth som hanns nådhe haffuer lathitt slagit och ähnnu låther slåå. G1R 1: 129 (1523). Runius (SVS) 2: 200 (c. 1710). 3:o Hjälpverbet låta sammansmälter ofta med den därav styrda inf. till ett enhetligt begrepp, varvid stundom det till huvudverbet hörande logiska subj. uppfattas o. i satsen får samma placering som ett vanl. obj. (utom i vissa stående förb., ss. låta bli, låta påskina o. (sjöt.) låta gå, numera bl. mera tillf., starkt arkaiserande), t. ex.: Thå lät qwinnan stå sina krwko qwar. Joh. 4: 28 (NT 1526). Läth lidha tigh (dvs. skynda dig). Apg. 22: 18 (Därs.). Lät bliffua oss. 2Mos. 14: 12 (Bib. 1541). Lät falla Buukseesingarne. SkepCommSkepzb. 1689. Låta gå ankaret. Ramsten o. Stenfelt (1917).
16) angivande att ngn gm att vara passiv l. ovärksam l. gm att icke ingripa l. blanda sig i saken o. d. skapar förutsättning för att ngt kan göras l. ske, ofta med mer l. mindre starkt utvecklad bibet. av ett medgivande l. gillande av handlingen l. skeendet ss. orsak till den passiva hållningen: icke hindra ngn att göra ngt resp. ngt att ske, finna sig i l. tåla resp. icke motsätta sig l. ha ngt emot l. göra ngt för att hindra att ngn gör ngt osv.; gm ovärksamhet o. d. åstadkomma att ngn måste göra ngt; tillstädja l. tillåta l. medgiva ngn att göra ngt osv.; stundom: ge ngn tillfälle att göra ngt; tillf. äv. om sak; ofta utan klar avgränsning från 17 o. 18. Boken föll på golvet, men han lät den ligga. Låt dörren vara stängd! Han brydde sig inte om att ingripa, utan lät pojkarna slåss. Han hade lyckats taga en fientlig officer till fånga, men lät honom undkomma. Låta ngn stå och vänta. Låta ngn vänta på sig. Han låter tala med sig, han tillåter att man talar med honom, är möjlig att tala med, är resonabel o. d.; jfr 19 a. Låta ngn hållas, se HÅLLA, v.1 35 a. Låta ngn l. ngt vara, se VARA, v. Låta bli, se BLIVA, v. I 2 f. Låta bero, se BERO 2 b. G1R 1: 4 (1521). Låter barnen komma till mich, och förmener them icke. Mark. 10: 14 (NT 1526). Stundom lappar man ens annars säck, och låter sin egen ätas aff rottor. Grubb 662 (1665). Gudh låter ingen swälta ihiäl. Dens. 676. Lät denne Tokan fritt regera. Düben Boileau Sat. 71 (1722). Han lät dem prata. Runeberg 2: 52 (1846). Man låter ett fruntimmer tala först. Jolin MSmith 4 (1847). Med stor spänning .. afvaktade man svaret … Det lät icke länge vänta på sig. Carlson Hist. 4: 62 (1875). Han höll henne alltjämt om livet och hon lät det ske. Bergman JoH 51 (1926). Arbetsgivare och arbetare .. samsades om att låta de tidigare villkoren gälla. DN(A) 1941, nr 25, s. 2. — särsk.
a) (†) i pass.: tillåtas, få. Chesnecopherus RegIter B 4 a (1613). När nu bölden öpnad worden, låtes Ettret eller Waret wäl utflyta. Block Pest. 77 (1711). Dens. Ludwig 20 (1717).
b) (i sht i vitter stil) i imper., inledande sats med mer l. mindre koncessiv innebörd, i uttr. låt ngn göra så l. så, låt ngt ske o. d., må (så) vara att l. även om ngn gör så l. så l. ngt visst sker osv. Låt (så) vara, se VARA, v. Låt gå, se III 1 b. 2Kor. 12: 16 (NT 1526). Lät aggets ormar etter spruta, / Lät tadlet all sin galla gjuta; / Hans dygd är ren, som dagens ljus. Kellgren (SVS) 1: 199 (1777). Låt mörkret gerna rida på skyn, / Den trefna brasan flammar i byn / Och lyser kungen i qväll. CVAStrandberg 1: 305 (1872). De skola stupa; låt dem stupa! Segerstedt Händ. 122 (1926).
17) i fråga om handling l. skeende vars inträdande förutsätter ett uttryckligt medgivande l. tillstånd från ngns sida: ge ngn lov l. tillstånd l. villfara ngns begäran att göra ngt, tillåta ngn att göra ngt l. ngt att ske; utan klar avgränsning från 16. Eftersom pojken länge bedt om det, lät jag honom resa med på fjällfärden. Låt mig hjälpa dig! När truppen marscherat en mil, lät jag den vila en stund. Lett prestenn Malla (dvs. mala sin spannmål) twlfritt. Rääf Ydre 1: 344 (i handl fr. 1593). Låt mig lägga i ditt knä min nacke. Fröding Guit. 20 (1891). Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin. Lagerlöf Holg. 2: 219 (1907).
18) angivande att ngn (l. ngt) gm ett aktivt ingripande av ngt slag (gm att ge impulsen till ngt, gm befallning, vidtagande av ngn åtgärd o. d.) åstadkommer att ngt göres l. sker: åstadkomma l. laga l. styra om l. se till att ngn gör (stundom: får l. kan l. måste göra) ngt l. att ngt sker; komma ngt att ske; befalla ngn att göra ngt, påbjuda att ngt skall ske o. d.; stundom: ge ngn anledning att göra ngt. Låt ridån gå ned! Kaptenen lät de längsta karlarna marschera i täten. Låta rättvisa vederfaras ngn. Låta tala om sig, ge anledning till att man allmänt talar om en. OPetri Tb. 9 (1524; uppl. 1929). Daghen ther effter satt han för rätta, och läth Paulum komma fram. Apg. 25: 6 (NT 1526; Bib. 1917: bjöd att). Hon (dvs. amman) har migh kräseligt vpfödt, / På duun lätet sofua wäl blödt Om morgonen til dagher lius. Messenius Blanck. B 2 a (1614). Strax lätt tå Gud en Sömn i Adams ögon rinna. Columbus BiblW A 3 a (1674). Hvilken kan .. afgöra, om den Regent, som först, eller den, som sist låter sina troupper marchera, är den angripande. BetRF 1809, s. 4. Låt bägarn, fyld till brädd, kring laget fara. Geijer Skald. 28 (1811, 1835). (De) lade .. Sancho .. på åsnan, och låto honom rida efter sin Herre. Stiernstolpe DQ 3: 314 (1818). Gossen, som tog mig (dvs. läderlappen), lät mig lefva fången uti en bur. Topelius Lb. 1: 18 (1860). — särsk.
a) styrande inf. av tr. verb, i sådana uttr. som låta ngn utföra ngt l. låta utföra ngt (genom, tillf. äv. av ngn) l. (numera knappast br.) låta ngt utföras o. d., föranstalta l. ombestyra l. se till att ngn utför ngt resp. att ngt blir utfört, befalla ngn l. ge ngn i uppdrag l. be ngn l. sätta ngn till att utföra ngt, utfärda order att ngt skall utföras o. d. Han har låtit snickaren göra en bokhylla. Han lät advokaten sätta upp ett nytt kontrakt. Överbefälhavaren lät förhöra fångarna. Konungen lät kalla till sig ministrarna för en överläggning. Hon lät sy sig en ny dräkt. Direktören lät genom sin sekreterare meddela att han var upptagen. Th[e]t timbret .., som staden loth hugge i skären. SthmSkotteb. 3: 189 (1521). Herodes .. sende vth, och lät slå j häl all barn j Bethleem. Mat. 2: 16 (NT 1526). Borgiemestherre och rådh .. lethe wplessa för menighethen .. the puncther och arthikler, som (osv.). SkrGbgJub. 6: 126 (1589). De lätte hämta in Ööl ok wijn. Columbus MålRoo 60 (c. 1678). Jag föreslog at låta denne upsats tryckas uti Actis Lit. Upsalensibus. BenzelBr. 239 (1736). Sparrman lät af en lagkunnig uppsätta förbindelsen. Berzelius Själfbiogr. 36 (c. 1845). Han hade låtit bygga flera villor på kungsgårdens mark. De Geer Minn. 2: 85 (1892).
b) styrande inf. av verb som betecknar uppfattning medelst sinnesorgan l. intellekt o. d.; i sådana uttr. som låta ngn förstå, höra, höra av, känna, märka, se, veta, förr äv. förnimma ngt o. d., laga så att ngn förstår, får höra ngt osv.; stundom sammansmält med huvudverbet till ett begrepp (jfr c, ävensom anm. 3:o, sp. 1479), t. ex. låta se, visa, låta veta, tillkännagiva, underrätta; se för övrigt beträffande de olika uttr.:s anv. o. bruklighet under resp. huvudverb (FÖRNIMMA 3 c, FÖRSTÅ, v.3 2 c, HÖRA 2 b, HÖRA AV 3 c). G1R 2: 56 (1525). Lätt see migh booken. Rondeletius 51 (1614). Kongen låter honom kenna sin styrkia, och renner honom vr dören. Verelius Gothr. 4 (1664). Lät mig nu snart veta hur det förhåller sig med sakerna. Kellgren (SVS) 6: 158 (1786). Holmlander lät på nytt höra sitt skärande hånskratt. Sjödin StHjärt. 199 (1911).
c) i vissa uttr. i vilka hjälpverbet o. huvudverbet sammansmält till ett begrepp (som är enhetligt med avs. på bet., stundom äv. med avs. på den syntaktiska konstruktionen, se anm. 3:o, sp. 1479; jfr b); ss. låta falla, fälla l. släppa (ned) o. d. (jfr FALLA I 1 g α, 5, XI 1); låta fara, se FARA, v.2 1 l β; låta följa, sända (ngt efter); låta gå, se VI 5; låta komma, sända; låta påskina, göra gällande, föregiva; förr äv.: ådagalägga, visa; låta utgå, utsända; låta få, ge, lämna; ofta utan klar avgränsning från 16; se för övr. beträffande de olika uttr.:s anv. o. bruklighet under resp. huvudverb. Doch schola wij altijdh bedhia gudh, ath han werdhes lata komma sin helgha anda medh oordhen. OPetri MenFall O 6 b (1526). Rikesens rådh lät gå sin breff vth i landet. Dens. Kr. 293 (c. 1540). Thil sadis Karinn, ath hun .. låthe Anna få sin kåpa jgienn. SkrGbgJub. 6: 153 (1589). Effter M: hanz Smehrtz begiäran har jagh låttitt föllia til Sal. Anderss oloffsonz begraffningh .. Saltt peppar och Jngefer för — 12 (daler). BoupptSthm 16/6 1679, Bil. Jag skal .. låta falla min näsduk. Riccoboni Catesby 72 (1761). Bland de anordningar jag .. hade vidtagit, var att till Madras låta komma mina nipper och samlingar. Palmblad Nov. 3: 71 (1817, 1841).
d) i berättelse, skildring, (teater)pjäs o. d. framställa (ngn l. ngt) ss. görande l. varande ngt visst. Weste (1807). Redan Homeros låter Odysseus styra sin kosa på havet efter Amaxa, himmelsvagnen. Ydun 1870, s. 66. Anrep låter herr Bengt (Lillje) dö på Hjertared i Mars 1699. Höjer Sv. 2: 1143 (1879). Swinburne låter henne (dvs. Maria Stuart) tillsammans med Huntley, Bothwell och Lethington uppgöra planen att bringa Darnley om lifvet. PT 1903, nr 117 A, s. 3.
e) om sak: komma ngn l. ngt att göra ngt, förorsaka att ngn l. ngt gör ngt; numera bl. i fråga om det förhållande att ngt gm sin allmänna karaktär o. d. möjliggör l. åstadkommer ngt, ofta närmande sig bet. 16. Dräkten låter figuren framträda väl. Bolinus Dagb. 17 (1666). Om någon händelse låt detta skärp tillfalla mig (osv.). Granberg Dram. 127 (1811). Envoyén sade något .. till min styfmor, som lät henne skifta färg. Bremer Dagb. 36 (1843). Geografien låter oss ana det samtidens epos, i hvilket vi sjelfva äro kallade till medarbetare. TFolkund. 1884, s. 79. SvD(A) 1929, nr 356, s. 14.
f) [jfr 9, 16] övergående i bet.: (över)lämna åt ngn att göra ngt. Läth the dödha begraffua theres dödha. Mat. 8: 22 (NT 1526). För:ne Bönd[er] .. motte wäll Bruke sinn åker och Lethe thess[e] Bruke fiskett, effth[er] the hade jnth[et] annett att nere sigh m[edh]. UpplDomb. 2: 76 (1579). Läth wår Herre söria. Grubb 489 (1665). Läth dhen roo som lärdt haar. Dens. 490.
g) med avbleknad bet., väsentligen bl. angivande inträdandet av huvudverbets handling.
α) i uttr. låt l. (numera bl. i högtidligt spr.) låtom, äv. (numera starkt arkaiserande) låter oss göra (så l. så), ss. omskrivning för imper. 1 pers. pl. av huvudverbet (jfr anm. sp. 1471). Låt oss stanna en stund ännu! Låt oss hjälpas åt! Saken är avgjord, låt oss inte diskutera den mer! Kommer låter oss byggia en stadh. 1Mos. 11: 4 (Bib. 1541). Låtom oss bedja! Hb. 1811, s. 19. Krysanteus .. sade: — Låtom oss återvända! Rydberg Ath. 41 (1859). Låt oss inträda i en sådan gammaldags bostad. 3SkånS III. 1: 40 (1894). Si drömmaren kommer där, / .. kommer och låter oss slå’n! Fröding Stänk 131 (1896).
β) (†) i annan anv., vanl. mer l. mindre tautologiskt. Medhan .. (konungen) bårta war (på pilgrimsfärd), wille dröttningen och leta leggia någhon ära in. OPetri Kr. 166 (c. 1540). Så snart wij finge lättitt reffsa höt. Rääf Ydre 3: 400 (i handl. fr. 1594). Jag lätt med hast till Wadstena lida. Carl IX Rimchr. 5 (c. 1600). (Du, Jesus) som lätst i döden öpna Titt hierta, at wi skole likasom se ther in. Swedberg Dödst. 247 (1711).
19) [ofta direkt efter motsv. uttr. i t.] i förb. med inf. jämte ett reflexivt direkt obj. som syftar tillbaka på hjälpverbets subj., med bet. som ansluter sig till 18 l. (vanl.) 16.
a) om person, i uttr. som angiva att hjälpverbets subj. icke motsätter sig att bli utsatt för viss behandling o. d., i uttr. ngn låter behandla sig l. sig behandla l. sig behandlas (så l. så) o. d., ngn hindrar l. motsätter sig icke l. tillåter l. finner sig i att han blir behandlad (så l. så); det går (för sig) l. är möjligt att behandla ngn (så l. så). Han lät övertala sig att komma med. Han låter icke skrämma sig. Han har icke låtit sig överrumplas av händelseutvecklingen. Gudh later intit gäcka sigh. Gal. 6: 7 (NT 1526). Tå nu Dawid hade lättit snäria sigh. Balck Es. a 3 a (1603). Manderström och Lagerstråle läto sig emellertid icke öfvertalas att stanna kvar. De Geer Minn. 2: 73 (1892). (Hunden säger till älgen:) Tänker du låta föra bort dig utan motstånd? Lagerlöf Holg. 2: 13 (1907). Hon lät locka sig till ett skratt. Hallström Händ. 9 (1927). — särsk. med bet. hos hjälpverbet i anslutning till 18: ngn ber l. befaller ngn o. d. att göra ngt visst med honom. JBureus (1622) i 2Saml. 4: 77. Majoren .. lätt anmäla sig hos hans excellens. Palmblad Nov. 4: 151 (1851).
b) om sak; i uttr. ngt låter göra sig l. låter sig göra l. göras, ngt låter behandla sig (så l. så) o. d., ngt kan göras l. är möjligt l. går (för sig) att göra resp. det är möjligt att behandla ngt (så l. så). Alle ord låta wäl tala sigh, men icke alle gärningar göra sigh. SvOrds. A 2 a (1604). Een JärnVgn .. som låter lyfta och bära sigh och brukas .., enähr förspisningar skier på feldtet. HovförtärSthm 1691 A, s. 854. Sadlarne låter man leggia på hestarne som draga vagnar, om det låter giöra sig. HT 1919, s. 105 (1708). Låter det ej ganska väl tänka sig att (osv.). ObjGästen 1829, nr 8, s. 1. Ingenting ljufvare låter sig tänkas än en åt Gud helgad ungdom. Wikner Pred. 29 (1866). Det hade varit mycket roligt att få se .. (barnen), men det låter sig tyvärr inte göra. Hedberg Räkn. 246 (1932). — särsk. i uttr. ngt låter höra l. säga sig l. låter sig höra osv., ngt förefaller rimligt l. tänkbart l. acceptabelt; se vidare HÖRA 2 b β o. SÄGA; jfr c. Modée HåkSmulgr. 90 (1738). Detta låter sig säga, och har onekligen sin rigtighet. 2SAH 12: 500 (1827). Forsslund Djur 18 (1900).
c) om person l. företeelse o. d., i uttr. som angiva att hjälpverbets subj. lagar så resp. icke hindrar att det höres, synes, upptäckes, påträffas o. d.; i sådana uttr. som låta sig höra(s), se(s), känna(s), förnimma(s) o. dyl. l. låta höra sig osv., vanl. övergående i bet.: höras l. ge ljud ifrån sig (yttra sig o. d.) resp. synas l. visa sig l. uppträda l. kännas l. märkas l. förnimmas osv.; se för övr. beträffande de olika uttr.:s anv. o. bruklighet under resp. huvudverb (FÖRNIMMA 3 d, HÖRA 2 b slutet). G1R 3: 30 (1526). Någre Frijwillige som sig låta see på Fältet ther een Slachtning skal stå. Stiernhielm Fred. 5 (1649). Turturdufvan låter sig höras / i våra parker. Ossian 3: 63 (1800). Det är dagar, på hvilka han stänger sig inne och ej låter sig se af någon annan än sin kammarslaf. Rydberg Ath. 97 (1859, 1866; uppl. 1876: låter sig ses). Sommarens bortgång, hvilken ändå låter känna sig tidigt nog i vårt land. LbFolksk. 194 (1890). — särsk.
α) låta höra av sig, se HÖRA AV 3 c.
β) (†) låta sig finna(s) l. befinna(s) l. finna sig (ngnstädes, sådan l. sådan l. med att göra ngt), påträffas; infinna l. inställa sig (ngnstädes), komma tillstädes; finnas; befinnas vara l. visa sig (sådan l. sådan); ertappas (med att göra ngt); se för övr. FINNA, v. 1 h, 3, 7 c. G1R 12: 5 (1538). Huilken wtåff rådett, som jcke låther sigh finna vppå rådhussett, när som dhett haffuer klämtat wtij klocken tre gångher, skall bötta 3 mark. SkrGbgJub. 6: 24 (1587). Så lathe lijkväl köpmännen finne sig myked tröge. AOxenstierna 2: 265 (1616). Tegnér (WB) 6: 21 (1827).
d) om person l. sak, i uttr. som angiva att hjälpverbets subj. utför viss handling l. befinner sig i visst tillstånd o. d., varvid hjälpverbet huvudsakligen betecknar inträdandet av den handling resp. det tillstånd som huvudverbet angiver; numera bl. i vissa stående uttr., ss. låta sig nöja l. låta nöja sig (med ngt), vara nöjd l. nöja sig (med ngt); låta sig vårda om ngn l. ngt (i högtidligt spr.), vårda sig l. taga vård om l. taga sig an ngn l. ngt, förr äv.: bry sig om l. intressera sig för ngn l. ngt o. d.; låta sig te (arkaiserande), visa sig, framträda; uppträda; förr äv. i sådana uttr. som låta sig bero, falla, förljuda(s), hasta, infinna (på ngt, ngnstädes), lida, ljuda, skynda, tycka, undra, ångra l. låta falla l. lida sig osv. (jfr anm. 3:o sp. 1479); se för övr. under resp. huvudverb (BERO 2 a slutet, FALLA I 5 b, FÖR-LJUDA 1, INFINNA 1 a, 3, LIDA, v.1 1 a, LJUDA, v.1 2). Läth lidha tigh och gack snarligha vthwr Hierusalem. Apg. 22: 18 (NT 1526). Så lathe wij oss tycke atj göre then fatige man forkort (dvs. orätt) i then motte. G1R 9: 175 (1534). Broderenn som lett sigh worde om sinn Syster. UpplDomb. 2: 70 (1579). Så läter ey vndra idher. Forsius Fosz 269 (1621). Den signade dag, .. / .. han låte sig te / Oss allom till glädje och fromma! Ps. 1819, 424: 1. Det kan tyckas, att då man i allmänhet blifvit så välvilligt bedömd som jag, så borde jag låta mig därmed nöja. De Geer Minn. 2: 109 (1892). — särsk. [jfr eng. to let oneself go, fr. se laisser aller] (†) i uttr. låta sig gå, fritt ge uttryck åt sina känslor o. tankar, ”släppa sig lös” o. d.; äv. i substantivisk anv. Bremer NVerld. 1: 116 (1853; i substantivisk anv.). (Påvens) sätt att tala är lifligt och naturligt, såsom hos någon som låter sig gå. Dens. GVerld. 2: 199 (1860).
20) [oftast direkt efter motsv. uttr. i t.] i vissa uttr., i förb. med inf. jämte ett reflexivt indirekt obj. som syftar tillbaka på hjälpverbets subj., med bet. som ansluter sig till 16 l. 18, ss. låta sig (ngt) angeläget vara, se ANGELÄGEN 1 e; låta sig (väl) behaga l. smaka l. väl bekomma, med förtjusning hålla till godo med ngt o. d.; låta sig ngt berätta(s), förr äv. säga l. underrätta, få höra ngt, få underrättelse om ngt, låta säga sig l. sig säga, förr äv. lära, taga reson l. skäl, lyda o. d.; låta sig märka ngt, låta ngt märkas på sig, visa ngt o. d.; se för övr. beträffande uttr.:s anv. o. bruklighet under resp. huvudverb (BEHAGA 1 e, BERÄTTA I 3 a ε). G1R 1: 137 (1523). Han har lathitt sig merkia dedh, att han intett kan lijda sådant. RP 7: 436 (1639). Medh skäll och förnufft .. skola the fuller låta säija sigh. Därs. 450. The satte sig, och lätto sig Måhltiden wälbekomma. Weise 104 (1697). Jag har låtit mig berättas, att (osv.). PT 1911, nr 271, s. 2.
II. uppträda l. framträda på visst sätt l. frambringa vissa yttringar (ss. ljud, åtbörder o. d.), särsk. ss. uttryck för en känsla, åsikt o. d.
1) († utom i d) uppträda, ställa sig, bära sig åt, bete sig; handla; om sak: arta l. utveckla sig; ha ett visst utseende o. d.; jfr I 15 a. SthmTb. 28/7 1599. Hoo kiärt wil haffua han skal liufft låtha. SvOrds. B 1 b (1604); jfr 5. (Kämparna strida till döds i Valhall) der dhe stijga åter lefwandes upp och gå sedan till måltijden och hålla sig lustiga, och så låta de hwar dag. Rudbeck Atl. 1: 554 (1679). Rätt så, så tu låta skalt, / Link och slink och giör tig halt. Moræus Schonæus 464 (c. 1685). Swedberg Cat. 562 (1709). — särsk.
a) i uttr. låta sig till bättrings, utveckla sig i gynnsam riktning, arta sig att bli bättre; möjl. med anslutning till 6. Men effter nu .. rogen begynner till att mogna, så låter sigh på alle sijdhor till bettrings. OxBr. 8: 345 (1640).
b) tr., i uttr. låta det så att (osv.), ordna l. ställa det så att (osv.). Att Gud ville thet så latthe / att ingen then andre hathar. 2Saml. 9: 159 (1569). (Brevet innehåller visserligen endast sanningen). Men late broder thet så, ath deth inthet synis mere. HSH 7: 60 (1593).
c) refl., i pregnant anv.: uppträda på ett visst (kaxigt, stormodigt) sätt? Höör du Bleekmar konung / du Lät dig intet så Långa. Visb. 2: 139 (c. 1600).
d) i p. pf. i adjektivisk anv.: som är så l. så beskaffad med avs. på sättet att uppträda l. framträda; i ssgrna BLYG-, KÄR-, TUNG-, TYST-LÅTEN.
2) [jfr 1, 5] (†) i uttr. låta väl, uppföra sig hyggligt, hålla sig lugn, låta bli att gräla l. träta l. bråka; vara vänlig i sätt o. ton o. d. SthmTb. 13/10 1584. Värdarne (för bröllopsfesten hälsa) .. att alla Gästerne, som villja låta väl, äro välkomne. Crælius TunaL 421 (1774). Mannen klagar deröfver, at hon alldrig låter väl, utan svär och bannas, ehvad han sig företager. VDAkt. 1776, nr 89. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
3) [jfr 1, 5] (†) i uttr. låta illa (på l. vid ngn), bära sig illa åt (mot ngn); föra oväsen, hålla ”liv”; fara ut (mot ngn) i otidigheter, bannor, svordomar, okvädinsord o. d., tala hårda ord (till ngn); gräla (på ngn), trätas; jfr ILLA I 4 a. (De) läto illa på henne. Mark. 14: 5 (NT 1526). (Hieronimus hade) låthat så illa, at thee som ther när omkringh bodde, theras skick och synnerligen Hieronimi hijslige skrijande och roopande medh förvndrande höra kunde. ConsAcAboP 1: 113 (1644). Är det du, din Stryker, som har druckit up mit Renska vin och kommit mej at låta så illa på Pigan, i tanka at hon har låtit läka ut. Boding Mick. 28 (1741). Ett par äkta Folck .., hvilcka icke lefva christeligen tillsammans, utan esomofftast träta och låta illa sig emillan. VDAkt. 1794, nr 485. Thomander 1: 756 (1862). — jfr ILLA-LÅTANDE, sbst.
4) [jfr 1, 5] gm ljud (l. miner o. d.) ge uttryck åt smärta, sorg, oro o. d.; klaga, jämra sig, kvida, gnälla o. d.; förr äv. i utvidgad anv.: framföra klagomål o. d.; vanl. i uttr. låta illa, ynkligt o. d.; äv. i uttr. låta (illa) över l. om l. på ngt, klaga över ngt; ofta i (tautologisk) förb. med gråta; numera (utom i vissa trakter bl. tillf.) med anslutning till 5 l. 6; jfr ILLA I 4 a. (Att vi) scriffue huar om almogen låter alle mest, the giffua store klagemål på mester Larens och m: olaff. G1R 6: 367 (1529). Barnet begynte .. låta illa och ville till sengs. UHiärne Vitt. 35 (1668). Ther .. (människan som traktar efter gods o. d.) sådant icke får, så qvider hon och låter. Vultejus Post. M 3 a (1686). Thormoder Karker somnade åther igen .. och låter illa i sömnen. Peringskiöld Hkr. 1: 268 (1697); jfr 5. Creutz Vitt. 78 (1759: ). Posten 1769, s. 550 (: öfver). Ett piano, som slamrade och hamrade, lät och grät. VRydberg (1866) hos Warburg Rydbg 2: 34. Mänskorna gråta, / fröjdepiporna låta. Karlfeldt FlPom. 99 (1906). — jfr FÖRE-, JÄMMER-, KLAGE-LÅTA, ävensom ILLA-LÅTANDE, sbst.
5) ge ifrån sig ett (oartikulerat) ljud, ljuda; åstadkomma ett läte; numera företrädesvis i fråga om läte från en levande varelse l. toner från ett musikinstrument; äv. oeg., om ljud: frambringas, ljuda; äv. opers.; numera nästan bl. (utom folkligt i vissa trakter) med anslutning till 6. Iagh lät såsom een Trana och een Swala. Jes. 38: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: klagade); möjl. till 4. SthmTb. 20/9 1596. Sent om quällerna haffva .. fröder och Tåsser låtet och skält. Gyllenius Diar. 275 (c. 1670). Beja-sjön i Portugall skall låta emot oväder, så att det höres några mil. Bergman Jordkl. 203 (1766). Jag tror det är bara löf, som låter der borta i lunden. Almqvist Amor. 166 (1822, 1839). Trollen utanför begynna tjuta och låta. Palmstjerna Snapph. 1: 70 (1831). Almqvist DrJ 285 (1834; opers.). Han (dvs. hannen av rödstrupiga piplärkan) låter mera ljudligt än ängpiplärkan. Rosenius SvFågl. 1: 294 (1918). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) pregnant: blåsa i lur, spela en låt (med lur); vanl. i uttr. låta i lur. Sahlstedt (1773). (Fä-)bojäntan lockade och lät för att .. (korna) skulle komma. Fatab. 1918, s. 109. Östergren (1932).
b) (numera bl. folkligt i vissa trakter) utlåta sig, uttala sig, yttra sig; säga, tala; äv. ss. anföringsverb; förr äv. refl. Om kungen ingen wäl låter / thet klagas han .. / bref och löften eij blifuer wedh. JMessenius (1629) i HB 1: 122. RARP 2: 17 (1633; refl.). Jag mötte Axel nere vid kvarn i dag och han lät, att på Lövås ska Fanken vara torpare! Oliv Röst. 21 (1929). jfr UTLÅTA.
c) (†) bildl., i uttr. låta sin gamla visa, komma med ”sin gamla visa” o. d. Bark Bref 1: 111 (1703).
6) i fråga om det intryck som framkallas (hos en åskådare l. åhörare) av en viss företeelse (ett ljud l. yttrande, ngns sätt att upp träda, ett föremåls sätt att framträda o. d.).
a) i fråga om ett (jämförelsevis objektivt) intryck som har avseende på arten l. karaktären av ifrågavarande företeelse; numera bl. i fråga om ljud l. tal (l. dess motsvarighet i skrift): göra ett visst akustiskt intryck, höras på visst sätt, ha en viss klang, klinga o. d.; äv. opers.; stundom svårt att skilja från b. Vad var det som smällde, det lät som ett pistolskott. Spela stycket en gång till, det lät ju riktigt bra. The tromer the låtha tromelan tromelan, / faller an faller an. Visb. 1: 151 (c. 1620). Narren tycker altijdh at hans Pijpa låter bäst. Grubb 350 (1665). (Gräshopporna komma i sådant antal) att .. slagen af deras vingar låta såsom stormens brus. Samtiden 1871, s. 352. Ja, för sent, upprepade Birgit, och det lät nästan som en suck. Rydberg Vap. 57 (1891). Stämman, som lät tunn och ansträngd. PT 1898, nr 280, s. 3. — jfr ILLA-LÅTANDE, p. adj. — särsk.
α) om bokstav, stavelse, ord o. d.: (vid sitt uttal l. vid läsning o. d.) göra ett visst akustiskt intryck, ljuda på visst sätt; ha en viss klang, klinga; förr äv. övergående i bet.: ha ett visst uttal, uttalas på visst sätt. Ai, ay, om de äro twå stafwelser, låter a, som e (i fr.): païs païsan. Österling Prononc. 6 (1700). G. Är i tämmelig skyldskap med k, men låter doch något lenare. Giese Sprachm. 1—3: 10 (1730). De (namn) som ha en Grekisk ändelse låte mycket bättre (än de latinska). Knöppel Förtret. 30 (1740).
β) om yttrande, uttryck, versrad, melodi o. d.: ha en viss lydelse l. formulering resp. metrisk l. musikalisk form, lyda (se LYDA, v.2 6), vara formulerad på visst sätt; ha en viss version; ”gå” på visst sätt; stundom: ha ett visst innehåll; äv.: göra ett visst intryck med avseende på formen l. den metriska l. musikaliska utformningen l. innehållet. (Guds barn) skola besittja, eller som det låter i Andans eget språk: de skola ärfva jordena. Nohrborg 625 (c. 1765). Hexametern låter så här, mina värdaste herrar (osv.). Fahlcrantz 2: 44 (1825, 1864). En kria-artad fraseologi, som väl icke gjorde intryck på alla de ridderlige åhörarne, men icke dess mindre ”lät” vackert. Wieselgren Samt. 108 (1874, 1880). Annorlunda låter den berättelse om Banérs svar till de båda riksråden, som lämnats af motparten. Tegnér SvBild. 43 (1896). Se på (katt)-ungen, Johanna. Sån liten rackare! lät det jämt. Sjödin StHjärt. 205 (1911).
γ) opers.: det förljudes l. spörjes l. säges l. ryktas; äv. (o. numera nästan bl.) med tanke på det allmänna intryck som det som förljudes osv. gör, närmande sig b. Och wele vij ath tw lather granth åthhöra huro thet låther j (dvs. bland) the åndelige personer och huad the haffua för hænder. G1R 4: 176 (1527). Huru låter det i staden? Crusenstolpe Mor. 1: 300 (1840). Jag hör hur det låter om andra, och då vet jag hvad som väntar mig sjelf. Benedictsson Peng. 251 (1885).
δ) (vard. o. i vitter stil) i pregnant anv., om ljud, tal o. d.: ljuda bra l. angenämt, klinga l. göra sig bra o. d.; vanl. bildl.: göra ett godt intryck, vara angenäm för ngn att höra; numera bl. opers., i sht i ironisk anv., särsk. i uttr. det låter (något l. någonting). Det låter, sa bonden, trampade i klaveret, se KLAVER, sbst.1 1 a. Ingen har tordt arbeta emot .. (de upproriska), utan snarare tala väl som let dem i örat. HSH 1: 253 (c. 1750). Skälet låter, men är ej grundat. SvMerc. 1: 531 (1756). Kören bestod väl af en 50 personer, och det lät någonting det i ett ypperligt musikrum! UvHeland (1842) hos Dahlgren 2Ransäter 153. Dessutom har jag två, tre andra novellämnen i hufvudet, och så min stora roman. Jo, det låter! VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 304.
ε) (†) i fråga om annan företeelse än ljudyttring: göra ett visst intryck, se ut l. te sig på visst sätt; jfr b. Woro thet alt på en Tafla affmålt, / .. Rätt sälsam then Målning wist skulle låte. Forsius Fosz 125 (1621; nt. orig.: scholde dat ganz selsên lâten).
b) bildl. l. oeg. (jfr a δ), i fråga om ett (vanl. allmänt, mer l. mindre subjektivt) intryck med avs. på en person l. ett föremål l. händelseförlopp o. d. som framkallas av personens sätt att uppträda l. yttra sig resp. föremålets sätt att framträda l. sättet för händelseförloppets utveckling: göra ett visst intryck; te sig, synas, se ut (att vara ngt, som om osv.), höras; tyckas vara, förefalla att vara, värka; numera nästan bl. i fråga om intryck som grunda sig på ljud av ngt slag (l. skriftligt meddelande o. d.); utan klar avgränsning från a, särsk. a ε; ofta opers. Fiolen låter ostämd. Hunden låter ilsken. Vad är det med dig, du låter ju rädd. När jag talade med honom i går, lät han nöjd. Det lät på honom, som om han tänkt resa utomlands, hans yttranden o. d. ge anledning att förmoda att osv. (Jag tänker på) huru illa det låter, der någon Pastor tillåter något bortkomma från mensa pastoris. VDAkt. 1701, nr 202. Det är intet så farligt som det låter. Dalin Arg. 1: 109 (1733, 1754). På Platens låter det nu nästan som om din mor och Eva verkligen skulle komma hit upp. AGeijer (1845) i Solnedg. 2: 147. De hyresgäster vi tittade in till, läto särdeles belåtna. Ödman Reseb. 115 (1907). Så sällsamt det låter, men hon hade till denna stund icke tänkt på några följder av deras samliv. Siwertz Sel. 2: 59 (1920). — särsk. (folkligt i vissa trakter) i uttr. låta stort, ge sken av att vara ngt stort, värka storslagen l. skrytsam o. d., vara storlåtig; vanl. opers. Alt hvad som stort låter, blir för godt antagit. HdlCollMed. 5/12 1745. Judith var en riker Enka. / Korss det talet låter stort. Bellman (BellmS) 2: 96 (c. 1767, 1791). Östergren (1932).
7) (†) låtsa; dels intr., åtföljt av komparativ bisats inledd av som, dels refl.; äv. i uttr. låta som om man skulle göra ngt, göra min av att vilja göra ngt; jfr LÅTSA. Bedräghare the som loto sigh wara retferdugha. Luk. 20: 20 (NT 1526; Bib. 1541: lätos). Han lät som han intet hörde thet. 1Sam. 10: 27 (Bib. 1541). Straxt lätt hon som hon skulle gråtha. ManhaftLöjtn. 39 (1666). VDAkt. 1715, nr 81.
Särsk. förb.: LÅTA AN. (†) refl., till II 1, 6; om person: uppträda, bete sig; förhålla sig; om sak: arta l. gestalta l. utveckla sig; vara (så l. så) beskaffad; se ut att arta sig (så l. så). G1R 19: 246 (1548). Lather sig åhrs-wexten på Åker och Eng .. wäl an. AOxenstierna Bref 4: 132 (1644). Ekeblad Bref 2: 318 (1662). jfr anlåta.
LÅTA AV10 4, förr äv. UTAV. [fsv. lata af] jfr avlåta.
1) (†) till I 3: avtappa (dike). Carl IX Cal. 68 (1589).
2) (†) till I 4 d: avsätta, avskeda. G1R 6: 72 (1529).
3) (†) till I 10: avyttra. G1R 6: 311 (1529).
4) (numera bl. tillf. i vitter stil, arkaiserande) till I 14: upphöra l. sluta upp med (ngt l. att göra ngt); avstå från l. övergiva l. lägga bort (ngt); äv. i uttr. låta av med ngt; jfr 5. G1R 2: 244 (1525). Till Hans Helsing, att han lather aff medt sitt pockerij. Därs. 23: 264 (1552). Wägner ÅsaH 194 (1918). särsk. (†) i uttr. låta av (från) sin vrede l. ogunst, upphöra att vara vred l. ogunstig, ”vända bort” sin vrede l. ogunst. Ps. 1567, s. 30 a; jfr Ps. 1695, 74: 8. Lät af Tine ogunst til osz. Swedberg Dödst. 452 (1711). Han lät af från sin vrede. Carlstedt Her. 1: 151 (1832).
5) (†) till I 15: låta bli, uraktlåta, försumma; äv. i uttr. låta av sin skyldighet, försumma sin skyldighet; stundom svårt att skilja från 4. Lät icke aff at tuchta pilten. Ordspr. 23: 13 (Bib. 1541). Carl XII Bref 56 (1702).
LÅTA BORT. [fsv. lata bort] (†) jfr bortlåta.
1) till I 3: hälla bort (vätska). Kockeb. B 5 b (1650).
2) till I 4, i uttr. låta bort från sig en ond mun, lägga bort illvilligt tal o. d. Ordspr. 4: 24 (Bib. 1541).
3) till I 10: lämna ifrån sig; överlåta. G1R 21: 320 (1550). Posten 1769, s. 473.
LÅTA EFTER. [fsv. lata æptir] (†) jfr efterlåta.
1) till I 6: lämna (ngt) efter sig; vanl. i uttr. låta efter sig. Om noghen mandz brodher döör, och låther hustru effter sigh. Mark. 12: 19 (NT 1526). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) till I 12: tillåta; gå med på. G1R 20: 283 (1549). RA I. 2: 5 (1561).
LÅTA FAST. (†) till I 5: arrestera? Seijer .. (den anklagade) ja, då lätes han fast. ConsAcAboP 1: 571 (1653).
LÅTA FORT. (†) till I 4 h: fortfara. Prytz G1 B 1 b (1621).
LÅTA FRAM. [fsv. lata fram] (†) till I 1: taga l. hämta fram. Spänner an; Lät Wagn, lät Hästar fram. Stiernhielm Fägn. 10 (1643, 1668).
LÅTA IFRÅN l. FRÅN. (†)
1) till I 1 a, i uttr. låta ngn ifrån sig, låta ngn gå, avskeda ngn; skicka l. driva bort ngn; icke längre behålla ngn hos sig, släppa ngn ifrån sig. Mat. 15: 32 (NT 1526). Bælter JesuH 4: 313 (1757).
2) till I 1 b: taga bort l. skjuta undan (ngt). J .. låtenn låss iffrå. Visb. 1: 28 (1572).
3) till I 2 a, i uttr. låta ifrån sig sitt vatten, kasta sitt vatten. Schroderus Os. 1: 162 (1635).
4) till I 4, i uttr. låta ngt ifrån ngn, taga ngt från ngn. Stiernman Com. 1: 498 (1605).
5) till I 10, i uttr. låta ngt ifrån sig, lämna ngt ifrån sig. SkrGbgJub. 6: 93 (1588).
LÅTA IGEN10 04. jfr igenlåta.
1) (†) till I 1 a: låta (ngn) åter komma (till en plats), åter placera (ngn ngnstädes). Rudbeckius KonReg. 384 (1618).
2) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) till I 5 b: stänga (dörr, grind o. d.); lägga på (lock); äv. utan obj. Upp. 3: 8 (NT 1526). Gick Noah in j Arken .., Och Herren lät igen effter honom. 1Mos. 7: 16 (Bib. 1541). Det är all världens sed, att den som går efter, skall låta igän både grindar ock led. Landsm. XI. 2: 16 (1896).
3) (†) till I 14: upphöra (att göra ngt). Visb. 3: 185 (1651).
LÅTA IN10 4. [fsv. lata in] jfr inlåta.
1) (†) till I 1 a: släppa in, låta komma in; äv. bildl. G1R 9: 380 (1534). Lät icke sorghena in vthi hiertat. Syr. 38: 20 (Bib. 1541). Strindberg HMin. 2: 36 (1905).
2) (†) till I 3: hälla i l. upp. 2Mos. 40: 30 (Bib. 1541).
3) (†) till I 4.
a) i uttr. låta sig in (med ngn l. med l. uti ngt), ge sig i lag l. ta befattning (med ngn l. ngt), inlåta sig (med ngn l. ngt). G1R 18: 82 (1546). RP 8: 132 (1640).
b) i uttr. låta sig in till ngn, ha könsumgänge med ngn. 3Mos. 20: 16 (Bib. 1541).
4) (†) till I 9, i uttr. låta ngt in till ngn, överlämna ngt till ngns bedömande l. avgörande. G1R 2: 85 (1525).
5) (mera tillf.) till II 5 a: ”blåsa in” (ngt med vallur). Vallhjonen .. låtade in sommar och vallycka. Bengts Vargt. 6 (1915).
LÅTA KVAR. (†) till I 6: lämna kvar (ngt). 2Tim. 4: 20 (NT 1526). Rydberg Faust 25 (1876).
LÅTA LÖS. (†)
1) till I 5 a: lössläppa, frigiva; äv. oeg., med avs. på eld. Lath ingha fonghar lööss. G1R 3: 79 (1526). Mannen, som lät elden lös. Nicander 2: 336 (1820).
2) till I 10: lämna (ngt) ifrån sig. OPetri Tb. 245 (1528; uppl. 1929).
LÅTA NED10 4 l. NER4, äv. NEDER40. [fsv. lata nidher] jfr nedlåta.
1) (†) till I 1 b: släppa l. hissa l. fira ned. Jer. 38: 11 (Bib. 1541). Apg. 9: 25 (Därs.).
2) (†) till I 5 b: låta sjunka. När han lät henderna nidh. 2Mos. 17: 11 (Bib. 1541).
3) (numera bl. ngn gg, starkt arkaiserande) till I 5 b, refl.
a) slå sig ned, sätta sig. Tiderus GrLat. 103 (1626; lat.: Sido). Karlfeldt FlBell. 122 (1918).
b) sänka sig ned, nedlåta sig. LPetri 1Post. D 5 b (1555). Topelius Planet. 2: 141 (1889).
LÅTA OM10 4. (numera bl. folkligt i vissa trakter) till II 5, i uttr. ngn l. ngt låter om sig, det hörs ett ljud l. ett läte o. d. från ngn l. ngt, ngn ger ett ljud ifrån sig; i fråga om person äv. bildl.: ngn låter höra av sig. Lenæus Hübner 107 (1726; i bild). En storm i Kronstadt låter om sig värre än någon annan. Sehlstedt 5: 211 (1874). Nu började vargungarna .. låta om sig på sitt vis, när karln .. tog dem i säcken. Högberg Utböl. 1: 25 (1912).
LÅTA TILL10 4. [fsv. lata til (i bet. 5)] jfr tillåta.
1) (†) till I 1 a, i uttr. låta ngn till sig, låta ngn komma till sig; släppa ngn in till sig; tillkalla ngn. Lät läkiaren til tich (om du blir sjuk). Syr. 38: 12 (öv. 1536). Visb. 1: 380 (c. 1657).
2) (†) till I 4, i uttr. låta sig till ngn, träda i umgänge med ngn; särsk. i fråga om könsumgänge. LPetri KO 56 a (1561, 1571). KOF 1: 443 (c. 1618).
3) (†) till I 5 b: stänga, (till)sluta. Upp. 21: 25 (NT 1526). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
4) (†) till I 12.
a) tillåta, medgiva, tillstädja. OPetri 2Post. 52 a (1530). AOxenstierna Bref 4: 488 (1648).
b) medgiva, erkänna, tillstå; ge (ngn) rätt i (ngt). OPetri Hb. A 2 a (1529). Doch lät han honom thet til, at Laghen är then yppersta och besta predicanen. LPetri 2Post. 225 b (1555). Dens. Kyrkiost. 79 a (1566).
5) (†) till I 13: släppa l. sätta till, förlora, mista. Dom. 18: 25 (Bib. 1541). Warburg Rydbg 2: 17 (1900).
6) (†) till I 14: upphöra med (att göra ngt). RP 8: 69 (1640).
7) (mera tillf.) till II 5: plötsligt ge ljud ifrån sig. Berg Sjöf. 37 (1910).
LÅTA TILLBAKA. (†) jfr tillbakalåta.
1) till I 6: lämna kvar. Rudbeckius KonReg. 302 (1616). Humbla Landcr. 411 (1740).
2) till I 15: underlåta, låta bli (ngt l. att göra ngt); försumma, åsidosätta. OPetri MenFall C 3 b (1526). På thet .. intet måtte försumas eller låtas tillbaka, som .. kunde tiäna at affrontera wår Nation. Manifest 16/1 1644, s. F 4 b. SvPrästProt. 1: 128 (1720).
LÅTA UNDER. (†) till I 15: underlåta. RP 7: 68 (1637). jfr underlåta.
LÅTA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. lata up] jfr upplåta.
1) (†) till I 1 a: släppa upp, komma (ngt) att fara upp. UrkFinlÖ I. 1: 6 (c. 1600).
2) (†) till I 1 c, refl.: bege sig l. ta sig upp (till en plats o. d.). Svart G1 10 (1561).
3) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) till I 5 b: öppna, upplåta; ofta utan (direkt) obj., särsk. i uttr. låta upp för ngn, förr äv. låta ngn upp, öppna för ngn; numera nästan bl. med avs. på dörr, ögon, mun o. d. Herrans engel lät dörena vp på fongahwset. Apg. 5: 19 (NT 1526). Tå stoodh iagh vp, at iagh skulle låta minom wen vp. HögaV 5: 5 (Bib. 1541). Lät vp tijn öghon och skodha. Dan. 9: 18 (Därs.). Låt upp, sad’ Kungen, för den nya gästen. Geijer Skald. 28 (1811, 1835). När Sven lät upp sin breda näbb. Runeberg 2: 50 (1846). Låt upp våra gravar! Heidenstam NDikt. 15 (1899, 1915). särsk. (†) i uttr. låta sig upp för ngn, anförtro sig åt ngn. J ære .. then wij haffue mesth lathit oss wpföre. G1R 2: 96 (1525).
4) (†) till I 10: upplåta; uppge, överlämna; vanl. med avs. på byggnad l. landområde o. sannol. delvis med anslutning till 3. OPetri Tb. 7 (1524; uppl. 1929). Svart G1 89 (1561).
LÅTA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) (†) till I 1 a: släppa l. driva (ngn) ut ur (ngt), förvisa (ngn) från (ngt). Tå lät Herren Gudh honom vthu Lustgårdenom Eden. 1Mos. 3: 23 (Bib. 1541). G1R 22: 306 (1551).
2) (folkligt i vissa trakter) till II 5 b, i uttr. låta ur sig, utlåta sig. TurÅ 1906, s. 222.
LÅTA UT. [fsv. lata ut] (†) jfr utlåta.
1) till I 1 a: släppa ut; skicka i väg; äv.: frigiva. Apg. 17: 14 (Bib. 1541). Medan måltijderne stå, skall Slotzporten wara tillsluten, och ingen låtes in eller uth. Schmedeman Just. 90 (1590). Den brottslige låte man ut. Nordström Samh. 2: 476 (1840).
2) refl., till II 5 b: utlåta sig, uttala sig, yttra sig. GHTaubenfelt (1658) i HTSkån. 1: 190. KKD 4: 107 (1711).
LÅTA UTE. (†) till I 6, bildl.: utelämna. Lind (1749). jfr utelåta.
LÅTA UTI. (†) till I 3: hälla l. ösa i; hälla upp. Joh. 2: 8 (NT 1526). Reenhielm OTryggw. 125 (1691). Serenius (1741).
LÅTA ÅTER. [fsv. lata ater] (†) jfr återlåta.
1) till I 1 a: åter släppa in l. ge tillträde. PErici Musæus 2: 254 a (1582).
2) till I 5 b: stänga. Upp. 20: 3 (Bib. 1541).
3) till I 10: återlämna. Abrahamsson 804 (1726).
4) till I 14: upphöra. IErici Colerus 1: 188 (c. 1645).
LÅTA ÖVER. (†) refl., till I 1 c: taga sig över (ngt). De hade med streek låtet sigh öfwer muren. KKD 12: 355 (1704). jfr överlåta.
Avledn.: -LÅTIG, adj. ss. senare ssgsled; till II 1: som är så l. så beskaffad med avs. på sättet att uppträda l. framträda; ofta med anslutning till II 5, med avs. på ngns sätt att tala o. d.; jfr blid-, blyg-, en-, god-, lös-, o-, stor-, tig-, tyst-, ut-låtig.

 

Spalt L 1471 band 16, 1941

Webbansvarig