| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVULTEN svul3ten2, äv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. skämts.) SULTEN sul3ten2, p. adj., -nare. n. o. adv. -et.
1) om person l. djur: som under en längre tid svultit: utsvulten, uthungrad; förr äv. med särskild tanke på resultatet, närmande sig l. övergående i bet.: undernärd l. utmärglad l. mager; äv.: (mycket) hungrig; äv. i överförd anv. om kropp(sdel) l. blick o. d.: som vittnar om l. tyder på (svår) hunger, förr äv. undernärdhet osv. Vm the oxer, som mett gerden inkome skole, kwnne wij well tenckie, ath en partt aff them äre flux sultne. G1R 11: 10 (1536). Mäckte sultitt war barnett, så att intett annatt höltt thett i hop, änn skinn och beenn. 3SthmTb. 4: 173 (1601). (När) Wargen .. är swultin, (hungrig, swång) så tiwter han. Schroderus Comenius 410 (1639). Och som bonden siälf består at stot warit litet och thessutan warit mycket swultit och magert. UUKonsP 22: 88 (1697). Dhessa fångar berätta, at Dragonern(a) hafft tämligh brist på brödh och vore altså något svultna. Carl XII Bref 119 (1711). Jag skratta må åt tiggarn, när han skryter / Med sina slarfvor; men jag icke bäfvar, / När han mig hotar med sin svultna hand. Sätherberg Blom. 2: 39 (1844). Varg och lo med svultna gap. Levertin Leg. 26 (1891). Holmström ResHoll. 28 (1915; om blickar). Lu Zhishen, som nu var mäkta sulten, ville sätta i sig gröten men visste inte hur han skulle få den till munnen. Malmqvist BerTräskmark. 1: 142 (1976). — jfr HALV-SVULTEN. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. En sultin grijs altid oolætas. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Sultin flugu bijter alla werst. SvOrds. C 2 b (1604). Swulten Swijn roota mäst. Grubb 775 (1665). Sulten mage rosar kocken. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) mer l. mindre bildl.; ofta liktydigt med hungrig (se d. o. 2). Att .. Albricht af Mechelborgh och någre andre aff the swlttne herrer, sig fast ruste och förstercke med folck, att the oss och thette Rijke offwerfalle .. wele. G1R 17: 342 (1545). Lof ske Tig, som lät Tig döda, Til the swultna Siälars föda. Kolmodin Dufv. 248 (1745). I den tama barrskogen går sommarflickorna i brokiga strandpyjamas och drömmer svultet om preventivkärlek i myggfri natur. Lundkvist FlodHav. 217 (1934). Var han verkligen så ensam? Så svulten på gemenskap. Sjöman Lekt. 311 (1948). All världens ord passerade genom hans svultna medvetande, tuggades, svaldes. Delblanc Nattresa 31 (1967).
2) (†) om ngt sakligt som icke betecknar kropp(sdel): mager; tom.
a) om mat, särsk. kött: mager (motsatt: fet); om måltid: torftig. Thet thu schulle holle någre gödeoxer opå stall till vårtt behoff, opå thet vij motthe få någen godh feeth maatt och icke altijdt äthe sulthen math. G1R 24: 393 (1554). Påwell Olsson .. annklagade honom att hann .. inngenn matt giffuid honom allenest enn sultinn måll tidh om dÿgnett och ett stop spÿzöll. 3SthmTb. 2: 295 (1599). Att the .. uthan åthskildnadt fett och sultit Kiött för samma prijs såldt. SthmStadsord. 1: 196 (1670). Hallenberg Hist. 1: 399 (1790; om kött).
b) om jord: utsugen; mager (se MAGER, adj. 3 a). Ehwem som ostrijd Sädh i sultin Åker såår, Hans Arbet fåfängt är, han ther aff stort ey måår. Palmchron SundhSp. 342 (1642). I så swulten Jord tord’ Säden illa trifwas. Frese VerldslD 61 (1717, 1726).
c) om järnmalm: metallfattig; jfr MAGER, adj. 3 g. Malmens art är god och seg, dock mycket svulten, med flinta och gråberg beblandadt. NoraskogArk. 4: 68 (1673). Därs. 114 (1686).
d) om visthus: tom. At föda sin Boskap .. om Winteren med Rågh- och Kornhalm, och sedan om Sommaren hafwa ringa Beet, thet gifwer swultna Ökar och Koor, lijten Miölck och itt swultit Wisthuus. IErici Colerus 1: 85 (c. 1645).
e) om tjänst: föga inkomstbringande, mager (se MAGER, adj. 4 c). Denne förachteliga, swultna, trälsam(m)a och fördärfweliga Höraretiensten. VDAkt. 1719, nr 52.
SVULTNA, v. (†) till 1: (svälta o.) magra, (svälta o.) bli mager; i p. pf. i adjektivisk, särsk. överförd anv., om kind: (som blivit) mager. Linc. Cc 6 b (1640). Then Koon (som behandlats för druvbörd) moste wäl achtas medh Födan, ty hon swultnar och faller mycket tilhopa ther uthaf. IErici Colerus 2: 10 (c. 1645).
Spalt S 15231 band 32, 1999