skärv | SAOB

Publicerad 1975

SKÄRV ʃær4v, sbst.4, r. l. m.; best. -en.

Etymologi

[jfr d. skærv; av t. scherb(e), f. l. m., scherben, m., eg.: skärva (se SKÄRVA, sbst.1)]

keram. om massan i bränt lergods, skärva (se SKÄRVA, sbst.1 3); jfr SKÄRVEL 3. Almroth Kem. 476 (1834). Fältspatporslin, vilket har en vit tätsintrad ”skärv”, som är genomskinlig. SvD(A) 1965, nr 142, s. 7.

Spalt S 6051 band 27, 1975

Webbansvarig