SKOFTA skof3ta2, f.; best. -an; pl. -or.
 Etymologi
[sv. dial. skofta; till sv. dial. skofta, skutta, springa hit o. dit, avledn. av SKÅPA, skutta. — Jfr SKOFSA] 
 
 
 
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lättsinnig l. liderlig l. oordentlig kvinna, slampa. SvTyHlex. (1851). Lundell (1893). — Anm. Det hos Arvidi 68 (1651) i rimlista (utan angiven bet.) förekommande ordet skoffta är snarast ett verb, möjl. samma ord som sv. dial. skofta ovan. 
 
   
Spalt S 4356  band 26, 1972
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se