kurre | SAOB

Publicerad 1938

KURRE kur3e2, sbst.3, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.

Etymologi

[sv. dial. kurre; av ovisst urspr.; möjl. bildat till KURRA, v.2, med syftning på hundens morrande läte; jfr HIdeforss i ANF 47: 23 (1931)]

(föga br.) benämning på hunden; äv. användt ss. egennamn. Holmström Vitt. 202 (c. 1700). Broman Glys. 3: 157 (c. 1730). Tamm AvlÄndSbst. 38 (1897).

Spalt K 3262 band 15, 1938

Webbansvarig