horva | SAOB

Publicerad 1932

HORVA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.

Ordformer

(hårffua 1601—1699. hörffwe 1562)

Etymologi

[sv. dial. horva; av omtvistat ursprung]

(†) liten inhägnad åker l. äng. HH XIII. 1: 76 (1562). Hallenberg Hist. 2: 438 (i handl. fr. 1613). Enskilta ägor och hårfwor. SvGeogrÅb. 1931, s. 206 (1699). Stolt Minn. 58 (1880).

Spalt H 1242 band 11, 1932

Webbansvarig