hitt | SAOB

Publicerad 1931

HITT, n.

Etymologi

[sv. dial. hitt, n. o. m., fynd, någonting hittat; till HITTA, v.; jfr nor. dial. hitt, m., slump]

(†)

1) vbalsbst. till HITTA, v. 1: upphittande. IErici Colerus 2: 87 (c. 1645).

2) till HITTA, v. 5: ”fynd”, uppslag; jfr PÅHITT. (Poemet) Den store är ett skönt hitt. Choræus Bref 130 (1803).

Spalt H 979 band 11, 1931

Webbansvarig