Publicerad 1921 Lämna synpunkter BRAKIG bra3kig2, adj. -are. Ordformer (-og Tiselius; -ug Rinman Jernförädl. 259 (1772); -ig Rinman 1: 301 (1788) osv.) Etymologi [afledn. af BRAKA, sbst.] i sht metall. försedd med brakor. Tiselius Vätter 2: 94 (”102”) (1730). — jfr RÅ-BRAKIG. Afledn.: BRAKIGHET. jfr RÅ-BRAKIGHET. Spalt B 4134 band 5, 1921 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
