| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKYLLA beʃyl4a, i Sveal. äfv. 032 (besky´lla Weste; besch`ylla Almqvist), v. -er, -de, -t, -d, hvard. l. bygdemålsfärgadt ngn gg -te, -t, -t, l. -ar, -ade, -at, -ad; se för öfr. SKYLLA. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (Lex. Linc. (1640; under reprehensor)).
1) om handlingen att (i tal l. skrift) mot ngn rikta (i sht mer l. mindre obefogade) påstående(n) som innebär(a) att han gjort l. gör sig skyldig till brott l. förseelse(r) l. i allm. ngt klandervärdt l. nedsättande l. ock att han har ett karaktärslyte o. d.
a) i allm.: påstå att (ngn) gjort l. gör sig skyldig till (ngt), tillvita (ngn ngt), lägga (ngn ngt) till last, anklaga (se d. o. 2 a).
α) med bestämning som angifver påståendets l. anklagelsens innebörd.
α’) med adverbiell bestämning inledd af prep. för (jfr δ’). Beskylla någon för oredlighet i affärer. Han beskylldes (utan grund) för att hafva tagit mutor. Effter han inthet hadhe thet sagt, som han beskylltes före. RARP V. 1: 239 (1654). Om någon Prästman blifwer .. af någon beskylt, för en grof Last. Kyrkol. 19: 21 (1686). Herr Hiernbrott, som jag i mit sista Ark beskylte för onödiga speculationer. Dalin Arg. 1: 61 (1733, 1754). Grymt man dig för brott beskyllde, / Dig, som aldrig gjorde ondt. Ps. 1819, 75: 12; jfr b. Den mindre religiösa sinnesstämning, hvarföre några vilja beskylla det förflutna seklets filosofi. Leopold 4: 261 (c. 1820). Man beskyllar ma chère mère för snålhet. Bremer Grann. 1: 32 (1837). Han hade för afsikt att anhängiggöra åtal mot de tidningar som beskyllt honom för att deltaga i ryskt spioneri. SvD(L) 1904, nr 259, s. 3.
β’) (numera mindre br.) med att-sats l. med inf. med l. (numera sällan) utan föreg. att. På den ene side beskyller man oss, att vi äre de som framägge presterne och menigheten. RA 3: 183 (1593). Jesus beskyltes hafva ohelgat Sabbaten. Bælter Jesu hist. 4: 19 (1757). Författare .., hvilka icke utan skäl beskyllas att hafva öfverdrifvit sina målningar och sina uttryck. Rosenstein i 1 SAH 1: 242 (1786, 1801). Han (dvs. Bellman) beskylldes .. att försumma göromålen. Atterbom Siare VI. 1: 16 (1852).
γ’) (†) i förb. beskylla ngn ngt, tillvita ngn ngt, lägga ngn ngt till last, klandra ngt hos ngn; påbörda ngn ngt. Växiö rådstur. prot. 1608, s. 170. At the ingen ting hade honom at beskylla. Rudbeckius Kon. reg. 174 (1615). Arffved Horn kan iagh eij eller något beskylla. HSH 31: 432 (1638). Alla de grofva brott och missgerningar han mig obefogat och ohemult beskyllt. Törngrenska målet 513 (1802).
δ’) (†) med predikativ inledt af prep. för (jfr α’): skylla (ngn) för att vara (ngt); påstå att (ngn) är (ngt). Nogre .. som .. vnderstå sigh höghe Ståndz personer beskylla för obetänksamme och oförsichtighe. Schroderus Uss. I 4 a (1626). Halfva dehlen af nation beskylte de andra förledne åhren för skiälmar. Höpken 1: 442 (1767). Atterbom FB 184 (1818).
ε’) (†) med enbart innehållsobj. bestående af ett pron. i n. De, som .. med smädefulla, äreröriga .. ord och skrifter angripa domare och executorer .. utan att gitta fulltyga hvad de beskylt och förebragt. RF 1719, § 18.
β) (numera knappast br.) med enbart personobj. (jfr c): framkomma med äreröriga l. kränkande påståenden mot (ngn), tillvita (ngn) ett brott l. ett fel osv. RA 3: 176 (1593). Hwar nu nogor sin Biskop och Förman af afwund, eller ilwilia, falskeligen och obewijsligen finnes hafwa beskylt och anklagat. Laurelius i KOF II. 1: 346 (1659). Tu wast hårdt af them beskylter, / Them tu aldrig giorde ondt. Ps. 1695, 158: 12; jfr b. Gammalt språk: om du undskyllar dig, så beskyllar du dig. Dalin Vitt. II. 6: 57 (1736) [jfr fr. qui s’excuse s’accuse]. Af afundsfulla ovänner fåfängt antastad och beskyld. Tessin Bref 2: 24 (1754). David hade på ett groft sätt blifvit försmädad och beskyllad af en Jeminit. Roos Andaktsb. 1: 159 (1847, 1871). jfr: Gernand .. / Med nedrig smädelse sin fiende beskyllde. J. G. Oxenstierna 5: 132 (c. 1817).
b) (numera knappast br.) (gm formellt åtal) anklaga (inför rätta), (lagligen) åtala; stundom svårt att skilja från a. The (dvs. ständerna) vele ransaka the beskyltte personers saak, och med henne lagligen procedera. A. Oxenstierna Skr. 1: 2 (1605). Lag 1734, Reg. Man beskylte honom, at han icke hade fullgiordt sin skyldighet, och han blef genom Krigsrätten dömd til döden. Ågren Gell. 30 (1757). At någon är blifven .. af angifvaren för grof missgierning beskyld. Nehrman Pr. cr. 187 (1759). Rätten .. kan ej altid bringa i dagsliuset alt thet, som tienar til then beskyltas befrielse. Därs. 188. Cavallin (1875).
c) (†) anföra klagomål mot (ngn), klaga öfver l. på (ngn), besvära l. beklaga sig öfver (ngn); klandra, tadla. Wele wij .. så skicke oss vtij Crononess tijäniste, .. dhet i skole oss vdij ingen motte haffue ath beskylde. G. I:s reg. 11: 269 (1537). Regeringen .. förhoppas, att de hafve effter H. K. M:tz frånfälle så förestått regementet, att ingen ährlig man medh sanning skall kunna beskylla dem. RP 4: 145 (1634). Jag voro obeskedelig, om jag beskyllte alle våre Academiske Byggmästare: Vi ha dem så käcke som trots något land i Europa. Dalin Arg. 2: 369 (1734, 1754). J. G. Oxenstierna 2: 307 (1795, 1806). — abs.: besvära sig, anföra klagomål, klaga. Så ath the dannemenn .. schole vdij jngen motte .. ath beskulle haffue. G. I:s reg. 11: 154 (1536).
2) (mindre br.) gifva (ngn) skulden (för en olycka o. d. l. för att ngt gått illa osv.), kasta l. skjuta l. vältra skulden på (ngn), skylla på (ngn); göra (ngn) ansvarig (för ngt); påstå att skulden l. felet är (ngns). RA 2: 136 (1565). Som Ordspråket lyder: Ingen kan beskylla een annan för thet han sielff woller. Tegel G. I 2: 118 (1622). Efteråt beskyltes också Konungen för de gerder och utlagor, som fordrats til et krig, det han företagit. Schönberg Bref 1: 153 (1772). (Kvinnan skall,) lemnad åt sig sjelf, om skada händer, / Beskylla först sin efterlåtna Make. J. G. Oxenstierna 4: 334 (1815). Mången gång (hafva) dessa larver (dvs. ”rotmaskarna”) beskylts för skador, hvilka förorsakats af andra insekter. LAHT 1881, s. 59. Strindberg Göt. r. 154 (1904). — särsk. (†) i uttr. beskylla sig själf, skylla sig själf. Och hafuer deruthi ingen uthan Lähnsmannen och landsåtherne på Ösell sigh sielf att beskylla. A. Oxenstierna Skr. 2: 618 (1624). Beskyll tigh sielff för tin egen olycka och beswär. Schroderus Uss. I 2 b (1626). särsk.: hafva sig själf att tacka l. skylla (för ngt ondt). Gudh .. är ingen orsaak til wårt elende .. vtan wij sielfwe, althenstundh wij förachta hans H. Bodh … Altså beskylla lätian och ondskan sigh sielfwa. Muræus 2: 275 (1648).
Särskild förbindelse:
Spalt B 1519 band 3, 1905