| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEDÅRA bedå4ra, i Sveal. äfv. 032 (bedå´ra Weste; bed`åra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Wexionius Sinn. 2: B 1 b (1682)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.), -NING (se d. o.).
Anm. Utom i bet. d, som kan förekomma äfv. i samtalsspråk o. ledig prosa, användes ordet numera nästan uteslutande i poetiskt spr. o. högre stil.
eg.: göra (ngn) till dåre; komma (ngn) att mista sansning o. besinning; beröfva (ngns förstånd) förmågan att nyktert pröfva (o. därigenom förleda honom att begå dåraktiga handlingar l. att tro falska förespeglingar); dåra. (Att) ingen uthaff eder alle therigenom (dvs. gm dessa Sigismunds konstgrepp) må bedårat warda. Gustaf II Adolf 128 (1616); jfr b. Den sura sötman, som min sinnen du (förmodl. tryckfel för då) bedåhra. Wexionius Vitt. 364 (c. 1685). Huru kommer thet til, at wi låte werlden osz bedåra, och leggie så wårt bekymmer på henne, som skulle wi ewigt här förblifwa? Swedberg Sabb.-ro 116 (1705, 1710). Galliska dvärgar / Folket bedåra, som förr, med sitt småvetts gycklande trollkonst. Atterbom Lyr. 2: 46 (1810). Denne, .. ju mer han, af rusets yra bedårad, / Såg på den blomstrande flickan, betogs dess mera af kärlek. Runeberg 1: 55 (1832). Det tycks vara lättare att bedåra flere menniskor än en enda man. Carlstedt Herodot 2: 250 (1833). Det bedårande begäret efter njutning. Hwasser V. skr. 2: 192 (c. 1845). — särsk.
a) (föga br.) refl.: bedraga sig. Bort thet, at wi, vnder bedrägeligit sken, skulle osz bedåra; giörande osz hopp om salighet, när wi arbete på fördömmelse. Sahlstedt Hofart. 201 (1720). Hur ofta i min dom om henne sjelfmant / Jag mig bedårat! Oscar II Skr. 2: 106 (1861, 1887). För öfrigt bedårade fångarne sig sjelfva med falska förhoppningar. Wester Müller Bastilj. heml. 1: 26 (1865).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) lura, narra, draga vid näsan. Til Mickel skaltu thetta breff föra, / Seer til tu läter tigh icke bedöra. Fosz 47 (1621). Aldrig har han så kunnat bedåra någon, eller narra, at han skulle kunna förtro honom en penning. Schenberg (1739, under infatuo). Den äkta vältaligheten bör derföre afsky (smink), och har det ej eller någonsin af nöden; .. det är allenast den falska, hennes löjliga apa, som dermed gycklar, at bedåra sina narrar. Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 8.
c) med saksubj.: narra (ngn) att tro på tillvaron af ngt som ej finnes, gäcka, förleda, förvilla, narra, bedraga. Har en dröm mina sinnen bedårat? Stagnelius 1: 15 (1817). O hur hoppet men’skors barn bedårar! B. E. Malmström 6: 152 (1851). — (mindre br.) om yttrande o. d. Ett rykte sprider sig, som mången tycks bedåra: / Man säger, att hon ställt försåt mot kungens lif. Topelius Dram. 182 (1853, 1881).
d) göra (ngn) så betagen i ngn l. ngt, att (han) ej längre har kvar sitt lugna omdöme i fråga om denna person l. sak; förtrolla, förhäxa. S’infatuer .. Bedåras, Förtjusas el(ler) blifva narragtigt intagen af en person el(ler) sak. Björkegren (1788). — särsk.
α) i fråga om kärlek. Redlig själ man ej bedårar : / Ädelt hjerta sjelf sig rår. Bellman 5: 272 (c. 1780). Åt denne man jag lofvat bort min dotter. / .. Men .. / Den här min dotters hjerta har bedårat. Hagberg Shaksp. 1: 4 (1847; eng. bewitch’d). Jörgen hade .. gjort .. utomordentliga framsteg i den bedårade Guris ynnest. Carlén Skugg. 1: 211 (1865). Johnny Fa’ bedårade den älskliga grefvinnan på Maybole House. Lysander Skr. 243 (1875). Rydberg Gudas. 136 (1887). — [jfr motsv. anv. i d. o. nt.] (föga br.) bedraga l. förföra (en kvinna). Bedåra .. debaucher. Möller (1745).
β) [jfr d. bedaarende] i p. pr. ss. adj., om person l. sak som gm sin skönhet o. d. hänför o. betager: betagande, tjusande, förtrollande, förtjusande, förtrollande skön, förtjusande vacker; oemotståndlig. Den mest bedårande prins. De Geer Minnen 1: 124 (1892). Den bedårande prakten. Torpson Eur. 2: 480 (1896). Musikens bedårande språk. Wirsén i PT 1899, nr 257, s. 3. Ett så qvinnligt bedårande väsen. PT 1900, nr 290 A, s. 2. — ss. adv. En bedårande skön anblick. Torpson Eur. 2: 382 (1896).
Spalt B 600 band 3, 1901