Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅFÅTT, adj. oböjl. o. adv.
Ordformer
(affåt 1559. åfatt 1594. åfått 1561–1602)
Etymologi
[fsv. afat; jfr fvn. á fátt (nor. nn. åfått); ssg av Å, prep. o. adv.2, o. n. sg. av FÅ, adj.]
(†) ss. predikativt adj. i n. sg. l. ss. adv.: bristfälligt, otillräckligt, alltför lite; jfr få, adj. I 2. Vart tå Konungh Gram betalat medh samma mått, ja, öfver och icke affåt. LPetri Kr. 16 (1559). At konungen uthi alle konungslighe dygder bör hålle vichten och skine för alle andre och icke ther uthi hos honom vare någhet åfatt. RA I. 3: 378 (1594). Bureus Runaräfst 85 (1602).

 

Spalt Å 34 band 38, 2021

Webbansvarig