| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIFTA vif3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. VIFT, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
(i sht i skildring av ä. förh.) om (av sammanbundna fjädrar l. träspjälor o. d. tillverkat) redskap gm vars viftande luften sätts i rörelse (i syfte att ge svalka l. jaga bort insekter l. hålla eld vid liv o. d.); jfr FLÄKTA, sbst., SOL-FJÄDER 1. Een Wefft af Påfogelfiädrar. Karlson EBraheHem 94 (i handl. fr. 1672). (En bagarsven) på gatan lyfter sin plåt på glöd / och svänger sin sotiga vifta. Heidenstam Vallf. 111 (1888). De som bär maskerna är alltid män, men en kvinna följer ibland dansarna och svalkar dem med en vifta. Kulturen 1994, s. 77. — jfr ELD-, FJÄDER-, FLUG-, PÅFÅGEL-VIFTA.
Spalt V 962 band 37, 2017