| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STORMAN stω3r~man2, m.; best. -mannen; pl. -män ~män2.
2) (numera nästan bl. i fråga om ä., i sht medeltida förh.) motsv. STOR, adj. I 5: (förnäm o. förmögen) man (se man, sbst.2 5 c) som har betydande makt o. inflytande (i samhället o. d.); förr särsk. om adelsman (med stora jordagods); i sht förr i pl. best. ofta liktydigt med: de makthavande l. de styrande l. de rika o. mäktiga (i samhället o. d.), överklassen (jfr STOR, adj. I 5 d). I hela Norden hade uppstått ett mäktigt stormansvälde, och stormännen i de tre rikena förenades genom gemensamma ståndsintressen och sträfvanden. Odhner Lb. 90 (1869). Han begagnade varje tillfälle att i valutakrisens svåra tider betyga industriens och handelns stormän sin aktning och beundran. Siwertz JoDr. 230 (1928). Stormännens jordbesittning .. (inskränkes gm) reduktioner, som bringa ner omfånget av adelns egendom. Hofrén Herrg. 10 (1937). Någon slags frihetsrörelse synes .. ha varit på gång (i Engl. år 1020), ty Knut (den store) sammankallade omedelbart stormännen till ett möte, vid vilket ett par personer dömdes till landsförvisning. Kulturen 1970, s. 170.
3) (i sht i vitter stil) motsv. STOR, adj. I 6, om en på ett l. annat område framstående l. högt ansedd man; särsk. om sådan man som uträttat (l. uträttar) ngt förtjänstfullt, i sht inom vetenskap l. konst l. politik o. d. En andens, vetenskapens, litteraturens storman. (Sv.) Stormän .. (lat.) Summi ingenii viri, factisque celebratissimi. Sahlstedt (1773). (Den svenska operan) har ledts af musikaliska stormän, sådana som Naumann, Hæffner, Du Puy, Foroni och Ludvig Norman. Hedberg SvOperasång. 2 (1885). Liksom så många andra den svenska tankens stormän kom .. (H. Forssell) från en prästsläkt. Bildt i 3SAH 16: 309 (1902). Montelin VLittH 4: 65 (1933; om Shakespeare). Carl Milles, en svensk storman på skulpturens område. UNT 1/10 1942, s. 5.
-FAMILJ, se C. —
-GODS, se C. —
-GRUPP. jfr grupp, sbst.1 2. Brilioth SvKyrkKungPåv. 130 (1925). Biskoparna hade redan länge (före Alsnö stadga 1280) varit krigstjänstskyldiga till kronan och detsamma har väl även i viss mån gällt andra stormannagrupper. HT 1952, s. 107. —
-GÅRD, se C. —
-HEM, se C. —
-KLASS, se C. —
-KONFEDERATION. 1460-talets förra del präglas av hastigt skiftande stormannakonfederationer i landet. Andersson SvH 130 (1943). —
-KULTUR, -LIV, se C. —
-SLÄKT, -SON, se C. —
-TID, se C. —
-VAPEN, -VÄLDE, se C. —
-ÄTT, se C.
-BORG. Sveriges bäst bevarade stormansborg från medeltiden är Glimmingehus i Skåne, byggt av Adam van Düren åt Jens Holgersen Ulfstand år 1499. SvFolket 2: 364 (1938; text till bild). —
-BÄNK. särsk. till 2: för storman (o. hans familj) reserverad kyrkbänk. Stenberg KyrkSkrud. 171 (1950). —
-DOTTER. särsk. till 2. Claus Nielsen var gift med en svensk stormansdotter, Katarina Bielke, halvsyster till konung Karl Knutsson. SkånHembFÅb. 1952, s. 56. —
-KLASS. (-manna- 1912 osv. -mans- 1892 osv.) jfr klass 2. Kyrkan och stormansklassen sanktionerade och skyddade åt hvarandra härskarsäten i medeltidens samhälle. Wetterlund StDikt. 88 (1892, 1901). —
-KRETS, se B. —
-KULTUR. (-manna- 1930 osv. -mans- 1924 osv.) motsatt: allmoge- l. bondekultur; jfr kultur 8. Genom sin uppbyggnad, plananordning och inredning lämnar borgen (Glimmingehus) tillfälle till en rik inblick i medeltida kulturförhållanden och utgör som helhet betraktad ett enastående monument över medeltida stormanskultur. Fornv. 1924, s. 69. —
-SINNE. sinne hos en storman l. sådant sinne som en storman bör ha, frikostigt sinnelag (värdigt en storman); jfr sinne, sbst.2 7. Han betalade ensam för alla sina följesmän, då de sutto i dryckeslag. Samma frikostighet och stormanssinne visade han även i annat. Alving IslSag. 1: 372 (1935). —
-SLÄKT. (-man- 1872. -manna- 1934 osv. -mans- 1883 osv.) särsk. till 2. LfF 1872, s. 246. HT 1950, s. 112. —
-TID. (-manna- 1878 osv. -mans- 1881 osv.) till 2 o. 3. Wisén i 2SAH 54: 59 (1878). Det var, när han satt i sin stormanstid / Som myndig bonde på stället. Bååth NDikt. 36 (1881). —
-VÄLDE. (-manna- 1870 osv. -mans- 1869 osv.) om styrelseform enl. vilken makten (till stor del) innehades av en storman l. stormännen l. stormannaklassen; makt som utövades av en storman osv.; äv. om de(n samling) personer som innehade makten vid sådan styrelseform; jfr aristokrati 1. För den svenska adeln medförde reduktionen de vigtigaste följder .. det var slut med stormansväldet i Sverige. Odhner Lb. 231 (1869). Det (på 1300-talet) så inaugurerade stormannaväldet hade emellertid inte för avsikt att avskaffa kungadömet. Andersson SvH 76 (1943). —
1) (†) till 1: stor o. grov. Han war stormanlig, mägta swart och den största skademann. Björner HalfdÖst. 5 (1737; isl. orig.: stormannlegur; lat. öv.: mole corporis .. conspicuus).
2) (i vitter stil, arkaiserande) till 2: som består av stormän; som anstår l. höves en storman; särsk. övergående i bet.: frikostig l. generös o. d.; äv. ss. adv. Torsten undfägnade .. (gästerna) stormanligt om vintern. Lönnberg FnordSag. 1: 25 (1870). Lönnberg Ragnf. 61 (1873; om gästfrihet). Dens. Holmfr. 52 (1895; om släkt).
Avledn.: stormanlighet, r. l. f. (i vitter stil, arkaiserande) om förhållandet l. egenskapen att vara stormanlig (i bet. 2). Lönnberg FnordSag. 1: 25 (1870). —
STORMANSAKTIG, adj. (i vitter stil, arkaiserande) till 2: som anstår l. höves l. erinrar om en storman, stormanlig (se stormanlig, adj.2 2); äv. ss. adv. Lundin Alp. 109 (1883; om familj). Också där (i Danmark) uppträdde han på intet vis mindre stormansaktigt, än då han var i Norge. Alving IslSag. 1: 373 (1935). —
STORMANSKAP. (numera bl. om ä., i sht medeltida förh.) till 2, om stormans värdighet. Hildebrand Medelt. 2: 155 (1884).
Spalt S 12450 band 31, 1991