| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÖRPIG snœr3pig2, adj. -are; adv. -T.
1) motsv. SNÖRPA, v. 1 a: som åstadkommits gm snörpning l. snörpts ihop. En snörpig stopp. IllSvOrdb. (1955).
b) om mun: som är hopsnörpt l. gärna snörps ihop; äv. om min: som (kännetecknas av hopsnörpt mun o.) vittnar om missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet; jfr SNÖRPA, v. 1 b α β’. Almkvist Turgenjef 8: 35 (1887; om mun). Husmodern 1932, nr 43, s. 39 (om min).
c) om person: rynkig (i ansiktet); som snörper på munnen l. har huden sammansnörpt (kring munnen) på grund av missnöje l. högdragenhet l. tillgjordhet; äv. i utvidgad anv.: missnöjd l. högdragen l. tillgjord l. snorkig; jfr SNÖRPA, v. 1 b α β’ slutet. (Hon) var .. lång och ful och snörpig i ansiktet. Wahlenberg Guldhön. 107 (1912). Och du som alltid brukar predika, att jag är alldeles för snörpig mot herrar! Lilliehöök MaryAnne 17 (1933). Den misstänksamma värdinnan som blivit grätten i ansiktet och snörpig kring munnen så snart det hörts en herröst i telefonen. Isaksson KvHuset 43 (1952). IllSvOrdb. (1955).
d) ss. adv.; särsk. motsv. c: på ett missnöjt l. högdraget l. tillgjort l. snorkigt sätt; jfr SNÖRPA, v. 1 b α β’ slutet. Lindberg AnnLis 36 (1901). Fattiga flickor, de få minsann gå där, — sade lagmanskan snörpigt. Engelke Välgör. 8 (1908).
Anm. 1:o Om snörpet, n. sg., se HÖRPET OCH SNÖRPET; jfr SNÖRPA, v. anm. 2:o Den i nedan anförda källa (i bet. 2 c) anträffade adv.-formen snörpet beror sannol. på att -it i en ur snörpigt uppkommen talspråksform snörpit uppfattades ss. ett slarvigt uttal för -et [jfr öppit: öppet m. fl.]. Hedberg Räkn. 210 (1932).
Spalt S 8454 band 28, 1981