Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SEDESLÖS se3des~lø2s, förr äv. SEDLÖS l. SEDELÖS l. SEDOLÖS, adj. -are. adv. -T.
som är utan goda seder l. sedlig l. moralisk hållning, som icke iakttager l. (om ngns handlande o. d.) icke är i enlighet med vad som fordras i sedligt avseende; numera bl.: omoralisk (i sht i sexuellt avseende), osedlig, otuktig; äv. i överförd anv., om tid: som utmärkes av omoral l. osedlighet o. d. Föra ett sedeslöst liv. Juslenius 169 (1745). Om mycket folk i en stat är sedolöst utan Guds och Fäderneslandets kärlek, samt upfylt med twedrägt och egen dyrkan, kan det wara långt swagare än ett .. mindre talrikt folk, der dygden hålles i wördning. Hjelt OffRelSvTab. 25 (i handl. fr. 1761). Generalen — vieux-bon-homme af den gamla, haltlösa, tanklösa, sedelösa men så der temligen hederliga skolan, blef genast alldeles förtjust i den ”charmanta Fru W”. Knorring Förh. 1: 32 (1843). Pennan (var) i gång .. gnisslande öfver sedeslös ungdom. Strindberg NRik. 77 (1882). Kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last. BtRiksdP 1916, 12. I: nr 9, s. 1. Den sedeslösaste tidsålder Ryssland upplevat. Östergren (1938). Kan det anses för sedeslöst att i ett offentligt föredrag omnämna t. ex. förälskade sjundeklassister? Wigforss Minn. 1: 96 (1950).
Spalt S 1589 band 24, 1965