Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RIVJÄRN ri3v~jä2rn, förr äv. REVJÄRN, n.; best. -et; pl. =.
1) redskap av järn(bläck) l. annan metall, glas, plast o. d., försett med en skrovlig l. ojämn yta l. med vasskantade hål o. dyl. o. använt vid rivning l. sönderdelning av olika ämnen o. d.; i sht om köksredskap använt vid rivning av grönsaker (t. ex. morötter, pepparrot), bröd o. d. VarRerV 25 (1538). Godha Reeffjärn til at rijfwa Sucker, Pepparroot, Pepparkaka, Hwete- eller Roghbrödh på. Kockeb. A 2 a (1650). Ett Refjern af Kåppar. BoupptRasbo 1706. JournManuf. 2: 180 (1826; i potatiskvarn). ”Hvar och en har sin idé” — sa’ käringen klådde sig med rifjernet. Holmström Sa’ han 37 (1876). StKokb. 12 (1940). jfr KRYDDE-, MANDEL-, MUSKOT-, MÄSSINGS-, SNUS-RIVJÄRN.
2) bildl.
a) (tillf.) om rivande sup o. d.; jfr RIVA, v.2 VIII 2. Fru Strömquist, langa hit två klara — men inga sirapskarameller, utan två rifjern, som stå med ena ändan i magen och med den andre i gommen. Blanche Tafl. 2: 103 (1845, 1856).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt i dan. o. t.] (vard.) om person.
α) om elak l. argsint person (i sht kvinna); särsk. om kvinna som har (konstant) dåligt humör l. ofta l. vanl. grälar l. blir ond o. d., ragata, harpa. Benedictsson Peng. 62 (1885). Mitt rifjärn där hemma till exempel, hon går och stormgrälar. Strindberg TrOtr. 4: 4 (1897). SvD(A) 1930, nr 118, s. 7.
β) (utom i vissa trakter bl. mera tillf.) om energisk o. driftig person; stundom äv. om person som går hårt fram l. visar sig fräck l. knipslug i sitt tal o. d.; jfr RIVA, v.2 VII 2, XVIII 7. Ceremonien (med bekransningen) är nödvändig för att .. (Strepsiades) skall blifva ett riktigt rifjärn i talekonsten. Paulson Aristoph. 1: 78 (1901). Ligga i som ett rifjärn. Högberg Vred. 3: 37 (1906). (Det var) för litet av karlkvinna och rivjärn hos henne. Lo-Johansson Hist. 165 (1928); jfr α.
Spalt R 2274 band 22, 1959