Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MASKA mas3ka2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) knyta (sticka, virka) maskor; förse (ngt) med maskor; äv. i uttr. ngt är fint l. grovt maskat, ngt är knutet osv. med fina resp. grova maskor; numera föga br. utom i särsk. förb. (se nedan). Holmberg 2: 56 (1795). Dalin (1853). (Sillnotarna) voro .. så fint maskade, att de hållit ända till 40 hvarf på alnen. Agardh (o. Ljungberg) 4: 78 (1863). Hammar (1936).
2) (i fackspr.) sammanfoga två stickade (virkade osv.) föremål gm att förena dem maska för maska; äv. med avs. på vissa klädesplagg, ss. tröjor o. d.: färdigställa (en tröja o. d.) gm att förena framstycke med bakstycke osv. medelst maskning. Ett i maskning och stickning något vandt fruntimmer får plats. SD 1893, nr 36, s. 8. En .. arbeterska .., som maskar ylletröjor. LD 1907, nr 238, s. 2.
MASKA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. handarb. = maska, v.3 2; äv.: laga (strumpa o. d.) gm maskning. Maska ihop en strumpa. Weste (1807). Sundén (1887). —
1) lösa upp maskorna i en stickning o. d. gm att låta dem löpa upp; numera nästan bl. refl., om maskor l. (i utvidgad anv.) om stickning o. d.: lösa upp sig resp. bli masklupen. Weste (1807). Träd upp .. (maskorna vid ”flätstickning”) på en .. knappnål, så att de ej maska upp sig. Berg Handarb. 108 (1874). Silkesstrumpor, som maskat upp sig. Östergren (1932).
Spalt M 400 band 17, 1943