LYNKA lyŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-ka c. 1755 osv. -kja (-kia) 1688—1732)
Etymologi
[sv. dial. lynka, lönka, lyntj(a); sidoform till sv. dial. (Finl.) lynk, motsv. isl. hlykkr, nyisl. hlykkur, krök, böjning; jfr äv. det härtill avljudande LÄNK]
Avledn.: LYNKIG, förr äv. LYNKOT, adj. (-kig c. 1755 osv. -kiog 1619. -kiug 1619. -kot c. 1755) [sv. dial. lynki, lynku, lynketer, lönketer] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) krokig, krökt; som ligger l. går i krokar l. slingor o. d.; veckig, skrynklig, rynkig; om yta o. d. äv.: buktad, vind. Bullernæsius Lögn. 230 (1619). JernkA 1837, s. 84.
Spalt L 1320 band 16, 1941
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se