Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUR lɯ4r, sbst.5, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. (mindre br.) -ar (Weste (1807), Östergren (1932)).
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lur, nt. luur; till LURA, v.3]
(ngt vard.) lätt sömn, kort slummer, blund. Ta sig en lur, sova en stund. (Han) var nögd när han fick .. sofva sin goda lur. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Bergman Patr. 35 (1928). — jfr EFTERMIDDAGS-, FÖRMIDDAGS-, MIDDAGS-, MORGON-, SMÅ-, TUPP-LUR. — särsk.
a) (†) i uttr. en smula lur, litet sömn. ASoldan (1849) hos Aho Soldan 175.
b) (†) i uttr. ligga i lur, ligga till sängs, lägga sig uti lur, lägga sig till sängs. Bark Bref 1: 97 (1703). Iag .. måste liggia i lur. Därs. 2: 55 (1705).
c) bildl. Lärdomen tog sig en god lur. Törneros Brev 1: 392 (1826; uppl. 1925).

 

Spalt L 1211 band 16, 1941

Webbansvarig